Från Anne Swärds inträdestal till Svenska Akademien, december 2019:
Att få glömma sig själv är en välsignelse, det är svårt men värt varje ansträngning. För att tillvaron ska öppna sig mot någonting större. Starkast självförglömmande effekt har definitivt läsningen haft, detta att få konfronteras med andras tankar i stället för enbart sina egna.
Litteraturen som gigantisk, kollektiv, mental syresättningsmaskin för alla oss som inte står ut med att andas vår egen luft om och om igen. Eller den luft som erbjuds inom den egna kulturen/klassen/könet/tiden, alla snäva gränser inom vilka våra liv utspelar sig, hur vi än försöker tänja på eller med milt våld överskrida dem.
Variationsrikedomen, däri ligger litteraturens lockelse och kraft för mig. Själva polyfonin, dånet av röster genom tid och rum, hur de blandas och motsäger varandra. Ett dån man bara måste lyssna till, öppna sig för, säga farväl till vapnen, farväl till allt man tror sig redan veta. För att i stället – detta är ju vad läsandet till sin essens är – lyssna på någon annan. Visst, det kan låta som det enklaste i världen. Men alla som minns Amos Oz skrift ”Hur man botar en fanatiker” inser att det är en självklarhet som vi aldrig bör sluta att påminna oss själva och andra om. I synnerhet oss själva.
Läs hela talet här:
https://www.svenskaakademien.se/akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/20-december-2019/intradestal-av-anne-sward
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar