Tunnelseende

Tunnelseende

Joggar ute i naturen

tar in omgivningen

andas in syret

känner pulsen slå

anar hjärtats rytm.

Ser skogen omkring mig

gruset och asfalten under mig

den gråblå himlen ovanför mig

känner snö- och regnstänk i ansiktet.

Hör bilarnas sus i fjärran

och nära,

uppmärksammar lätet från 

mina steg på marken,

anar ljudet av min andning.

Jag har vidseende och 

åtsidanseende,

uppåtseende och nedåtseende.

Plötsligt kommer jag in i en gångtunnel.

Och jag drabbas av tunnelseende.

Jag kan se bakåt, dit varifrån jag kom,

och framförallt framåt.

Vad ser jag?

Jag ser kurvan och en bit av ett järnvägsspår

och parkeringsplatsen som är tom på bilar,

tom på cyklar.

Jag ser mörkret efter slutet av tunneln

ett mörker som delvis är upplyst av

ledljus.

Jag ser blänket i den blöta asfalten,

genom mina lika blöta och droppdrabbade

glasögon. 

I tunneln immar de igen,

så jag ser nästan ingenting.

Ledljus. Tunnelseende.

Av den enkla anledningen att jag sprungit här många gånger

vet jag vad som väntar på andra sidan tunneln.

Men det finns andra tunnlar som är utan ledljus 

och som har ett okänt slut i vilka jag

befinner mig ibland.

Oftast springer jag inte i dem,

utan är tvungen att röra mig sakta, makligt,

utan välbehag, utan en njutbar rysning.

Tunnlar med osäkert avslut.

Tanken ryser. Rusar. Fasar. 

Blicken orubbligt framåt, mot slutet.

Svårt att känna behaget infinna sig

innan jag vet var, när och hur.

Framförallt: varför?

Varför finns tunnlar, finns det alltid en orsak?

Jag anar att tunnelns uppkomst beror på en vilja

att komma framåt, komma vidare,

forcera hinder som är i vägen: 

en väg, ett berg, ett vatten.

Meningen med tunneln.

Den tänker jag inte alltid på.

Någon har skapat en möjlighet att övervinna

det som låg i vägen.

Är det så även med tunnlarna jag upplever

i mitt liv? I det innersta? I dagar och nätter av

kompakt mörker? 

Även de dagar då jag inte ser ljuset i tunneln.

För det har jag lärt mig; det finns alltid ett ljus

där tunneln tar slut.

Är det detta som är evangelium? Glada nyheter?

Om jag inte haft denna tro, hade det ändå funnits

ett ljus i tunneln?

Jag är oändligt tacksam över att det finns ett ljus i tunneln.

Kanske inte i, men där den tar slut. 

Och om jag i tunneln bär med mig ett ljus på insidan,

då finns det en chans att passagen genom tunneln

inte behöver kännas så svår, så omöjlig, så definitiv.

Ljuset på insidan, hur ska jag hålla det vid liv?

Om det är en lampa som behöver olja, en oljelampa,

så brinner den på grund av sitt innehåll.

Och innehållet hämtas i den djupt belägna oljekällan,

inom mig

som lagts dit av min Skapare.

Jag måste - precis som hjorten som böjer sig vid vattenbrynet för att dricka -

böja mig och hämta upp det djupt liggande,

bråte och skräp måste plockas bort,

oljan hämtas upp, bejakas, förmeras, uppfylla mig.

För att lysa, behöver mitt inre vara stilla,

och ha kontakt med det innersta. Mig själv.

Och Gud själv. Den helige Ande. 

Skapelsens ande.