Vital eller viral?

Det slog ner som en bomb inom mig
hur ytligt det har blivit.
När Gud blir viral heter ett program
på svtplay.se som handlar om kyrkan som
under senare år växt explosionsartat och finns
nu i 28 länder runt om i hela vår värld.
Hillsong.  

Det är storartat. Det är häftigt. Det är ljud och färger.
Liv, dans, sång, musik, det är stort, och det är många.
Man dras in i det, man känner (nästan) magin i de
karismatiska sammanhangen.
Ungdom.
Tatueringar.
Kändisar.
Pengar.

Volontärer.
Fullt ös.
Många och stora samlingar, ungdomsmöten, full fart.

All in. Att steppa upp.
Utmaningar, skratt, påkostat. Och Gud.
Det är underbart. Det är skrämmande.

Ord som viral, klickokrati, klickbete och klickfrekvens
används i mediasammanhang för att beskriva hur
dagens samhälle inkluderar väldigt många olika
människor i alla åldrar som hänger sig åt detta.

Att klicka (click) har blivit samhällets nr 1
när det gäller dagliga och nattliga aktiviteter.
I det virala samhället är det viktigaste att klicka.
Och att sidan, mediet får så många klick som möjligt.
Det är ett självfödande system som livnär sig på
sig själv. Ju fler klick, desto fler besöker sidan och
klickar i sin tur, och då mångdubblas antalet klick
varje sekund, varje minut, varje dag.

Sidan, samhället, fenomenen, kyrkan har blivit viral.
Beroendet.
Självklarheten.
Spridningen.

Är jag en del av detta?
Vill jag vara det?
Kan jag undvika det?
Går det att sätta gränser?

Tranströmer går mot strömmen:
Fotnoternas män, inte rubrikernas.