Vanor, rutiner, route

I Caesarea bodde en man som hette Cornelius, en officer vid den italiska vaktavdelningen. Han var from och fruktade Gud liksom alla i hans familj, och han gav generöst med gåvor till folket och bad alltid till Gud. 
(Apg. 10:1-3)

Tomas Sjödin citerar The Message, och där är det uttryckt ungefär så här: att Cornelius hade för vana att be för allt. 

Vana har med rutin att göra. Och ordet rutin kommer ursprungligen från det franska ordet route. Det återfinner vi i t.ex. Route 66, och andra mer eller mindre kända vägnamn. (Jfr. även ordet rutt.)

Det man gör till en rutin, blir lätt en vana. Det man gör till en vana, blir lätt en rutin. En vana gör att man till slut gör det man gör, automatiskt.

Goda vanor är något gott. Dåliga vanor är verkligen något dåligt. Det får vi kämpa med livet igenom: valet mellan de båda. Alla vanor är som hjulspår: ju fler gånger man gör det där som vanan bjuder, desto djupare blir hjulspåren. Är det en god vana, är det väldigt positivt. Motsatsen behöver inte ens kommenteras. 

Den här dagen är ett enda långt gyllene tillfälle att fundera över mina vanor, och göra medvetna val om vilken route jag vill följa. Den vana som Cornelius i Caesarea hade, är en god vana. Tror jag vill sträva efter en likadan.