vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade.
De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser
där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja
just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå
färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak.
”Karriär” – ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet” – löjeväckande!
De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh*. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.
(Kommentar: ”the giordo rusk” etc. citat ur Erikskrönikan (1300-talet), beskriver musikutövning).
Lyssna när Tomas Tranströmer läser denna text:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar