Fågeln var där, på vår balkong. Nedersta våningen på trevåningshuset i Södertälje. Fåglar kommer ibland till balkongräcket innan de flyger iväg med rasande fart när de ser en människa innanför fönstren bredvid balkongdörren. Men inte den här. Den stannade. Och den satt inte på balkongräcket. Den stod liksom still på betonggolvet. När vi öppnade dörren, flög den inte iväg. Den tog bara några förskräckta steg bakåt, som om den inte hade förmågan att flyga bort. Jag kände inte till vad alla fåglar hette på den tiden - det gör jag fortfarande inte - men när jag nu efter så många år tänker på den där fågeln, och dess färger och storlek, så kan jag tänka mig att det nog var en björktrast. En björktrast på en balkong, och den flög inte iväg när vi kom ut till den. Konstigt.
Den liksom sprang några steg innan den stannade. När någon av oss i familjen närmade sig, sprang den åt ett annat håll och stannade, tittade på oss. Den sprang till och med in över tröskeln till vardagsrummet. Bara en meter in. Stannade. Tittade på oss. Lät ingenting. Såg inte rädd ut. Den såg bara frågande ut (om nu fåglar kan se rädda eller frågande ut). Näbben var stängd hela tiden.
Pappa böjde sig ner och tog upp fågeln i sin hand. Jag minns inte riktigt, men jag tror han hade en kökshandduk runt fågeln för att inte skada den, och fågeln verkade inte bli särskilt rädd. Den var så stilla i hans hand.
Med den lediga handen försökte pappa öppna den stängda näbben, och efter en stund gav fågeln med sig och näbben öppnade sig. Då såg vi alla något märkligt. Innanför näbben satt det något rakt och konstigt, som en pinne, ungefär lika tjock som mitt långfinger är nu. Pinnen, eller om det var en rabarberstjälk, började strax innanför näbben och inåt, så vi såg inte slutet på den. Vi tittade alla på varandra, pappa, mamma, min lillebror och jag, och tänkte: vad gör vi nu? Pappa visste på råd. När näbben var öppen tog han tag i den där - vad det nu var - med tummen och pekfingret och nöp till ordentligt. Började långsamt dra ut stjälken ur fågelns mun (eller gap) och fick ut en decimeterlång stjälk ur fågelns gap. Vi tittade igen på varandra, och undrade “vad händer nu?”. Fågeln tittade på oss när pappa satte ner den på vardagsrumsgolvet, tog några hoppande steg ut över balkongtröskeln och började flaxa med vingarna, och lyfte från golvet, vingarna bar, och den gav ifrån sig ett läte som vi kände igen. Ingen skönsång, med det lät som det skulle.
Fåglar ska inte förskräckta sitta stilla på ett betonggolv. Fåglar ska ju flyga och låta som den fågel de är. Den blev befriad från det som hindrade den att vara det den var (är).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar