Festivaldags i skärgården på ön där jag bor. Bilar i en aldrig sinande ström tar sig söderut över bron, båtar från Ronneby och Karlskrona siktar på småbåtshamnarna för att få en lämplig bryggplats med övernattningsmöjlighet, bajamaja och goda båtgrannar. Det är musikfestival på ön denna helg. En festival som på några år vuxit från nästan 0 till att i år - enligt arrangörerna - locka till sig ca 7-8.000 deltagare. Storheter som Kim Larsen och Magnus Uggla är de stora publiknamnen denna gång. Förra årets dragplåster var Loreen och Status Quo. Gamla och unga kommer och är med. Och det blir en påtagligt intensiv känsla över hela ön just denna helg. Många ö-bor är stolta över att just DERAS ö kommit att placeras på festivalkartan i Sverige. Att denna festival går bra, när t.ex. Hultsfredsfestivalen har lagts ner p.g.a ekonomiska problem, det ger en viss stolthet åt en ort. Den saken är helt uppenbar. "Jaha, bor du där - är det inte där den stora musikfestivalen är varje år i juli?" Såna kommentarer kan man få från folk som inte bor i Blekinge.
Jag funderar på vad det är som händer med dem som är festivaldeltagare? Vad är den gemensamma nämnaren? Är de musiken, artisterna, själva festivalandet, maten, ölen, skratten, gemenskapen? Kanske är det flera faktorer. Och att vädret denna helg brukar vara helt sagolikt gör ju inte saken ett dugg sämre. Just nu är klockan halv sju på kvällen och solen börjar dala en smula, men det är underbart i solen och i skuggan. Sitter just nu och skriver under mitt parasoll medan kycklingen grillas på utegrillen, potatisen bereds i ugnen, såsen produceras och sodastreamern får jobba för högtryck.
Det är behagligt att sitta här efter en solig dag vid sjön, 4 km löpning och 2 mil cykling, lite god läsning och barn som pratar och lilla barnbarnet som snarkar bredvid.
