Orkan i New York och stilla sol i Provence

Det är en kontrasternas värld vi lever i. Vi kastas hit och dit, fram och tillbaka mellan flera olika känslor och tankar hela tiden. Man tycks stå i en strid ström med vatten/intryck upp till höfterna och det är inte alltid så enkelt att hålla balansen i livet. Det finns inget direkt konkret att hålla fast i, utan man får förlita sig på sitt omdöme, sin inre balans och de krafter som livet utrustat en med. Dessutom finns det krafter utanför oss som kan ge livet stadga.

En psykolog påstod att "ett tecken på intelligens är att samtidigt kunna hålla två tankebanor vid liv parallellt, två tillstånd som får samsas i mitt ínre, och att ändå kunna fortsätta hålla balansen och jämvikten". Det tyder på integritet att kunna hålla dessa två samspelta och jämspelta och inte falla över åt det ena eller andra hållet. Sören Kierkegaard skriver i en bok om begreppen "Antingen - eller" (fast på danska förstås!). Och vad han poängterar är att livet består av just Antingen Eller, hela tiden. Det finns alltid två sidor av saken. Två sidor (minst) hos oss människor. Det gäller inte bara korven med två ändar och myntet som har två sidor.

Det finns i regel tillstånd och fenomen hos oss var och en som vi gillar skarpt och sådant som vi absolut inte tycker om (sen kan jag ärligt säga att jag mött en och annan som inte har en sådan sund självkännedom: somliga ser enbart sig själva som perfekta och andra som ser sig själva som helt körda). Jag tror att det inom samma människa kan finnas "orkan i New York och stilla sol i Provence", nästan på samma gång. Många gånger gäller det att välja vilket jag vill och kan hänge mig åt.

En bok ligger därhemma och väntar på att bli läst. Den heter:  Att leva ett liv, inte utkämpa ett krig. Ser fram emot att tränga in i bokens innehåll under mörka höstdagar framöver. Det lilla jag hittills fått ögonen på är några ord på baksidan som visar på att bokens titel syftar just på det jag skrivit ovan: att kunna hitta någon form av acceptans gentemot det i mitt liv som känns (och kanske är) motsägelsefullt och att i någon mening kunna acceptera detta, lära mig älska mig själv och gå vidare utifrån det. Kanske är det då förändringen och utvecklingen kan ta sin början på riktigt.

Orkan i New York och stilla sol i Provence. Idag.

Vintertid och äpplen och päron

Jag tyckte att jag kände mig pigg när jag slog upp ögonen idag, och det var ljust ute. Förvånad läste jag på tidsangivelsen på min mobiltelefon: 07.12. Va? Ja just det, det är vintertid fr.o.m. idag. Officiellt alltså. Sista helgen i mars vrider man fram visarna en timme och sista helgen i oktober vrider man visarna tillbaka en timme. Så är det. ”På våren ställer man fram utemöblerna och på hösten ställer man tillbaka dem”. Så lärde sig någon principen för klockproblematiken. Vi tjänade en timme i natt. Därför denna ihållande pigghet.

Ute ser det inte ut som vinter. Solen skiner, det är vindstilla, de gula löven är som en fin kontrast mot blå sverigehimmel. Fåglarna flyger fram och tillbaka, hit och dit, frost i gräset. En bra inledning på vintertiden.

Igår läste jag några uttalanden i bygdens ledande morgontidning, som gör att jag blir lite mörkrädd. Det är mycket underligt att politiker inte kan fråga om detaljer och funktioner innan de uttalar sig i tidningen. Somliga uttrycker sig svepande och skiljer inte alls mellan äpplen och päron, utan blandar hej vilt. Och så hakar tidningarna på och skriver det de hör. Och ute i bygderna sitter folk och läser och påverkas negativt. Inte underligt att Zlatan uttalade sig som han gjorde (se min förra artikel nedan). Människor och eller IT-system som det skrivs om har inte en chans att försvara sig. När den första artikeln är skriven, så är det ju nästan kört. Jag tror att det är ganska få människor som känslomässigt och intellektuellt tar till sig artikel två och tre och fyra. Tyvärr. Jag hoppas att jag har fel. Måtte jag inte vara likadan som vissa politiker, utan istället med öppet sinne ta reda på fakta först, innan jag uttalar mig om någon eller något.

Ibra

Ja du, det är inte lätt att vara kändis... 

Höstlördag

Frosten har målat gräsmattan vit. Natten har varit kall och ogästvänlig. Det är lördag och snart har jag ordnat med frukost, gröt med lingonsylt, goda mackor med ost och skinka, värmande kaffe och tidningsläsande. Skönt och gott alltsammans. Himlen är blå, löven på bokar, björkar och ekar runt omkring är gulfärgade och förmodligen faller de ner mot marken idag. Både björnar och växtlighet går i ide, vintervila, i väntan på våren.

Det påminner om den förnyelsens kraft som finns nedlagd i hela tillvaron. Det som kylan och det kala och avklädda står för är inte bara det nedbrytande, utan även en stilla väntan, ett avvaktande på tider som kommer lite längre fram. Tiden måste ha sin gång, det här stadiet måste få vara så länge det måste vara. Men det liksom pekar framåt, likt en hoppets fyr som blinkar i fjärran: det kommer en annan tid, ett annat tillstånd. En ny dag och en ny vår. Därför är det meningsfullt med hösten och avklädandet: de två är förutsättningen för det nya. Och just därför behöver vi inte önska oss bort till en annan tid, utan vi kan glädjas precis här och nu och känna höstglöd och höstglädje. Och hur många människor har inte upplevt detsamma i sina liv efter tider av kyla och avklädande – hur det faktiskt vänder och livet blir ännu mer färgrikt och meningsfullt.

Den tanken ger hopp idag. Det är vackert och stort.

Min ena grabb och jag tog en skön höstpromenad förra söndagen – på hans initiativ – i skogarna uppåt Allatorp/Rödeby, det var himla gött att uppleva det tillsammans. Känna dofterna, lyssna på tystnaden, se färgerna och nyanserna, höra en vilsen korp kraxa, solstrålar som trängde sig ner mellan de kala trädstammarna, prata lite, vara tysta, stanna upp ibland. Det var en skön höstsöndag.

Nu är det en skön höstlördag.

Var inte rädd

Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,
Ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset .
Var inte rädd i Sanden finns det spår.

Han älskar dig, han väntar dig i kväll –
En  kväll när du förstår hans hemlöshet
Och hur han längtar efter dina steg :
Från evighet har han stämt möte här.

Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
Du ser den inte nu, men färdas dit.
En dag skall du bekänna högt hans namn,
Hans kärleks frid som ingenting begär.

Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit.

(Text: Ylva Eggehorn)



Båten fotograferad i Handelshamnen i Karlskrona, 2012-10-20.

Glädje

Lycka är att inte sörja över det som man saknar, utan glädjas sig över det man har.
Det tar jag till mig idag och jag idisslar orden likt ett envist kreatur.

Att göra det man är rädd för

”Han är bara lite mörkrädd”, suckade Rakel.
”Det förstod jag ju, men varför gick han i alla fall?”
”För att Harry har sagt att han ska göra det”.
”Göra vad?”
Rakel skakade på huvudet. ”Sådant han är rädd för. Och inte vill vara rädd för. När Harry var här brukade han skicka ner Oleg i källaren hela tiden.”

(citat ur Jo Nesbös bok Snömannen)

Vågar jag?

PETS ROCK

Intressanta karaktärer träder fram ur dessa djuriska ansikten. Jag har hittat åtminstone 6 eller 7 ansikten som jag tror föreställer rockartister och andra celebriteter som jag kan namnge.

Hittar du någon?

Den här bilden fanns innanför ett säkerhetsfönster på en skola. Bara så att du ska förstå varför det finns ett rutmönster framför bilden. Den var så annorlunda, så det gick inte att låta bli att plåta den.

Tack kära Iphone att du finns i mitt liv.

Och i min ficka.

Michael, edna, sherlock, aslan, pippi...

Alla ser så barnsliga ut på ett vuxet sätt, eller ser de vuxna ut på ett barnsligt sätt?

Vissa brev betyder så lite...

Jippie! Idag låg det äntligen ett kärleksbrev i brevlådan, med hjärta och skrivstils-text och mitt namn, frankerat och allt. Visserligen B-post, men ändå. B som i Björn, tänkte jag, det får duga. Med förväntan öppnade jag dörren och fick av mig skor och jacka och äntrade köket och la högen med reklam på bordet och överst låg kärleksbrevet. Vad jag inte insåg direkt, insåg jag precis just i detta ögonblick: det var ju bara ett reklambrev från ett försäkringsbolag som ville få mig som lycklig och innerligt tacksam kund. Att ett brev som såg så lovande ut, bara var en chimär*, en fejk, ett bedrägeri på känslornas bekostnad. Ett brev betyder så lite - ibland. Ibland lovar det yttre mer än vad det inre har täckning för. Även om det råkar vara ett hjärta på utsidan och mitt namn uttalat eller utskrivet som inger förhoppning. Men tyvärr så bedrar skenet ibland.

Det fina är att motsatsen också gäller: de enkla yttringarna kan rymma en uppmuntran, en kärlek, ett hopp, en orsak till glädjehopp och glädjedans. Det enkla yttre kan rymma en ocean av värme och förtroende. "Det är med stora hjärtan, som med stora hav - de fryser aldrig..."

* själslig föreställning som bygger på feltolkning av ngn företeelse i verkligheten ibland med bibetydelse av önskedröm e.d.: enligt statistiken hade arbetslösheten minskat — men det var bara en chimär...

HIST.: sedan 1740; av fra. chimère med samma bet.; av grek. chimaira, benämning på ett mytologiskt djur, format av get, lejon och drake.

(Källa: http://www.ne.se)

Grönt och rött

Idag lyser jag upp den regniga tillvaron med lite grönsaker och rödsaker.

Marinmuseum

Många byggnader blir extra fina och spännande i mörker med stämningsfullt ljus.
Marinmuseum i Karlskrona.

Flight to Chicago and LA

Märkliga tider vi lever i. Sitter just nu och tittar på internetsidan flightradar24.com och följer min systers flight till Chicago/Los Angeles i realtid, avgång om 5 minuter.

http://www.flightradar24.com/data/flights/sk945

Jag vet att detta inte är någon nyhet att kunna följa resan på detta sätt, men det blir väldigt konkret när det är någon man känner som sitter i planet och man faktiskt kan se hur planet ser ut, exakt var det befinner sig just i detta ögonblick, om det är försenat, när det startar, när det landar... Jag tycker att det är helt otroligt. Kul. Fascinerande. Ofattbart på flera sätt. Men framför allt intressant.

Här är planet på Arlanda just nu.

Tänk vad världen krympt på något sätt, tack vare nätet.

Flight SK945: good luck!

Mål i livet

Det gäller att ha mål för sitt liv. En del mål är krångligare än andra.

En ögonblicksbild av någon häftig rörelse

Åt vilket håll ska du?

Åt vilket håll vill du helst gå?

Kafka hade inte heller så roligt...

Den här bilden finns på en t-shirt som jag fick av min dotter. Hon fick den från ett bokförlag i storlek Large, så hon drunknade i den tyckte hon. Därför fick jag den. Den har jag haft mycket glädje av, speciellt på innebandyplan: när det gått dåligt för mitt lag, har jag tittat på den och funnit tröst och när det gått dåligt för motståndarna har jag med full medkänsla pekat på bilden och texten som tröst för dem. Användbar på flera sätt alltså. Sådana t-shirtar tycker jag om. :)

Kanske behöver du lite tröst idag? Eller distans till dina egna bekymmer? Läs om hur Franz Kafka hade det, så får du distans, jag lovar. >> http://sv.wikipedia.org/wiki/Franz_Kafka

Förresten så kom han från Prag. (se bilden nedan, tagen i september 2012)

En bänk. Två människor. Två toppar. En sjö. I Österrike. Vad säger bilden till dig?

Förgängligt är också vackert

Plötsligt, på väg till ett möte på arbetstid, insåg jag - igen - att hösten också är vacker. Väldigt vacker. Bara man ger sig tid att se det.

Marken utmed vägen var täckt av de guldgula och rödaktiga bladen. Träden lyste stolt emot mig i solens sken.

Vad ofta jag bara springer förbi...

Hur är det för dig?

Idag stannade jag upp i alla fall en halv minut och fångade ögonblicket. Känner mig riktigt glad för det. Om jag ångrar något, så är det inte det jag ångrar.

Jag tänkte på att till och med det som är ett tecken på förgänglighet (höstlöven) är vackert! En märklig paradox.

Sen gick jag raskt vidare.

Mötet gick bra, trots att det inte handlade om höstfärger.

Ibland dansar man

Vilket härligt klipp från tidningen!
Ibland blir det bara så, man måste dansa av glädje.

"De som dansade tycktes vara helt galna för dem som inte hörde musiken."
(Angela Monet)
Bry dig inte, dansa ändå!