Höstlördag

Frosten har målat gräsmattan vit. Natten har varit kall och ogästvänlig. Det är lördag och snart har jag ordnat med frukost, gröt med lingonsylt, goda mackor med ost och skinka, värmande kaffe och tidningsläsande. Skönt och gott alltsammans. Himlen är blå, löven på bokar, björkar och ekar runt omkring är gulfärgade och förmodligen faller de ner mot marken idag. Både björnar och växtlighet går i ide, vintervila, i väntan på våren.

Det påminner om den förnyelsens kraft som finns nedlagd i hela tillvaron. Det som kylan och det kala och avklädda står för är inte bara det nedbrytande, utan även en stilla väntan, ett avvaktande på tider som kommer lite längre fram. Tiden måste ha sin gång, det här stadiet måste få vara så länge det måste vara. Men det liksom pekar framåt, likt en hoppets fyr som blinkar i fjärran: det kommer en annan tid, ett annat tillstånd. En ny dag och en ny vår. Därför är det meningsfullt med hösten och avklädandet: de två är förutsättningen för det nya. Och just därför behöver vi inte önska oss bort till en annan tid, utan vi kan glädjas precis här och nu och känna höstglöd och höstglädje. Och hur många människor har inte upplevt detsamma i sina liv efter tider av kyla och avklädande – hur det faktiskt vänder och livet blir ännu mer färgrikt och meningsfullt.

Den tanken ger hopp idag. Det är vackert och stort.

Min ena grabb och jag tog en skön höstpromenad förra söndagen – på hans initiativ – i skogarna uppåt Allatorp/Rödeby, det var himla gött att uppleva det tillsammans. Känna dofterna, lyssna på tystnaden, se färgerna och nyanserna, höra en vilsen korp kraxa, solstrålar som trängde sig ner mellan de kala trädstammarna, prata lite, vara tysta, stanna upp ibland. Det var en skön höstsöndag.

Nu är det en skön höstlördag.