Plötsligt, på väg till ett möte på arbetstid, insåg jag - igen - att hösten också är vacker. Väldigt vacker. Bara man ger sig tid att se det.
Marken utmed vägen var täckt av de guldgula och rödaktiga bladen. Träden lyste stolt emot mig i solens sken.
Vad ofta jag bara springer förbi...
Hur är det för dig?
Idag stannade jag upp i alla fall en halv minut och fångade ögonblicket. Känner mig riktigt glad för det. Om jag ångrar något, så är det inte det jag ångrar.
Jag tänkte på att till och med det som är ett tecken på förgänglighet (höstlöven) är vackert! En märklig paradox.
Sen gick jag raskt vidare.
Mötet gick bra, trots att det inte handlade om höstfärger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar