Långa skuggor

Som intresserad av naturfotografering har jag konstaterat att de bilder som blir vackrast ljusmässigt inte är tagna mitt på dagen när solen står som högst. Bilder med värme och oemotståndligt kraft är tagna tidig morgon eller i kvällsljus. Då är färgtonerna som varmast och då lockas det där fram i nyanserna, just det som saknas mitt på dagen. Det är också tidpunkten då skuggorna blir som längst. Solen står lägre över vår horisont och ger de där jättelika och ibland lite absurt långa skuggorna. “Långa farbrorn” hette en barnbok som jag läste för mina barn när de var små, och som en sån känner jag mig vissa tider på dygnet när solen står lågt.

Kan du tänka dig att det kan vara så i livet också? Att det vackraste ljuset inte alltid är när det är “mitt på dagen”, dvs. när allt är på topp. Att stunderna i livet då solen står lägre är de stunder vi minns allra bäst? Stunderna då vi stannat upp och reagerat på det varma ljuset, det förunderliga som kallas livet, då vi känner att vi lever mer än någonsin? Paradoxalt nog kan det vara stunder då även skuggorna i våra liv är framträdande och påtagliga. När det varmaste ljuset är närvarande, är även skuggorna som längst. Jag tar mig en allvarlig funderare just nu på om det inte är dags att tänka om när det gäller skuggorna i livet. De är ju ett bevis på att det finns ljus. Och ju varmare ljus, desto längre skuggor. Desto vackrare bilder kan fångas med livets kameralins. Och förvaras i minnets arkiv.

Min syster såg en kylskåpsmagnet på  mitt kylskåp en gång och hon ville ha den till varje pris. Jag ordnade en sån åt henne. På den stod det: Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar jag minns.

Det varma, låga ljusets och de långa skuggornas dagar kanhända?