Många kulturer har en narrativ tradition, ofta i muntlig form. Efter datorernas intåg kanske den muntliga traditionen för berättande håller på att urholkas. Att vara narrativ, berättande, är naturligt för många, men inte för alla I eftertexterna efter en vetenskaplig film från BBC står det ofta: narrator (vem berättarrösten tillhörde).
Ibland är jag narrativ, men inte i alla sammanhang. Vissa människor är alltid narrativa, in absurdum, så att folk runt omkring dem nästan är trötta på att lyssna på dem. De har inte spärren att känna in när de faktiskt ska vara tysta, de MÅSTE bara prata. Det är inte den typen av berättande jag skriver om här. Nej, det handlar mera om ett berättande, att klä sina tankar i en språkdräkt. Att dela något från sitt inre till någon som lyssnar.
I utbildningsmaterial för det som kallas Narrativ pedagogik sägs bl.a: “Människor som mår dåligt...har oftast fastnat i en berättelse om sig själv, vad som hänt, hur omvärlden ser ut...och då kan denna “sanning” bli ett hinder och ett motstånd mot nyfikenheten.. Fråga: Vad finns mer att berätta?
Något händer när vi vågar berätta om det som vi inte berättat förut. Det handlar om att få nya tankar och ord och begreppsskapande...man blir berörd av sina egna ord. Börjar med att man känner igen sig i sina ord...Fråga inte vem jag är. Tro inte att jag är densamme. Men var jag är...”
För att försvenska begreppet narrativ handlar det helt enkelt om att sätta ord på sina tankar och känslor. Att lyfta ut spökena ur garderoben. Visualisera, konkretisera, öppna upp slutna tankerum och släppa in ljuset tillsammans med någon som lyssnar. Att avdramatisera något som känts svårt att säga i ord. Du kanske inte ens visste vad som skulle komma när du började berätta. Berättelsen kanske är längre och mer vittgående än du först anade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar