Ärligt talat, eller ska jag hellre säga: allvarligt talat? När morgonljuset lyser mellan trädstammarna och åkerns vetekorn växer som allra bäst och rådjurskiden hoppar omkring i skogarna i en lustiger lek och gladan spejar över fältens stackars sorkar och kopparormar - då är livet bra. Den märkliga drömmen om en hög bergvägg där tusentals fåglar flyger hit och dit i kvällssol och den underliga känslan av att inte hinna se alla arter innan bilden plockas bort eller för alltid är utsuddad, den känslan dröjer sig kvar. Att inte hinna se allt. Märklig tanke. Men vem hinner med allt? Och är det ens nödvändigt eller önskvärt? Är det meningen att någon ska hinna med allt? Är inte meningen den, att Leva den tid jag har? Och så får det bli som det blir med alla upplevelser och platser och möten?
Att ta emot det som kommer till dig, inte att jaga efter det ena eller det andra. "Jagande efter vind" som den vise Salomo uttryckte det. Det knäckande med att jaga efter vinden är att man aldrig får den fatt. Den är mer lurig än en hägring. En hägring försvinner åtminstone när man närmar sig den, men vinden försvinner inte - den är kvar, jag kan känna den, jag kan se dess verkningar - men jag får aldrig fatt i den. Att slappna av och bara känna vinden, det är detsamma som att lägga ner stridsvapnen vid vapenvilans inbrott och att acceptera vindens karaktär. Och att få känna vindens milda bris i ansiktet och håret - det är inte jagande, det är kvalité mitt i livet.
 |
| Skälagölen, strax utanför Karlskrona |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar