Att andas

Det har fallit ett lätt regn under natten. Himlen är alltjämt överdragen av moln, och då och då kommer några fina stänk. Jag står under ett snart överblommat äppelträd – och andas.

Inte bara äppelträdet utan också gräset runtom ger ifrån sig en aromatisk ånga efter regnet, och det finns inget namn för den ljuvliga vällukt som fyller luften. Jag drar in den med fulla lungor, förnimmer dess arom med hela mitt bröst, andas, andas, än med öppna, än med slutna ögon, jag vet inte vilket som är bättre.

Detta är den enda frihet, den enda men också dyrbaraste frihet, som fängelset berövar oss, att få andas på detta sätt, andas här. Ingen jordisk föda, inget vin, inte ens en kvinnas kyss är för mig ljuvligare än denna luft, som är fylld av blomdoft, fuktighet och friskhet.

Vad gör det sedan, att det blott är fråga om en liten stackars trädgård, inklämd mellan femvåningshusens burar.

Jag hör inte längre motorcyklarnas knatter, radiogrammofonernas vrål och högtalarnas smattrande. Så länge man ännu kan andas under ett äppelträd efter ett regn, är livet alltjämt värt att leva!

Alexander Solsjenitsyn, 1918-2008 (översättning Hans Björkegren). Solsjenitsyn skickades till fängelse och arbetsläger i Gulag och kom att tillbringa åtta år i olika specialfängelser och läger fram till 1953 då han benådades efter Stalins död. När han 1970 fick Nobelpriset i litteratur, tvingades han till exil. Han mottog priset och höll sitt tacktal 1974.