Green lagoon - a memory of a lovely summer

Färgglad men trasig mottagare

Som en sådan kan man ibland känna sig.

Att må lite dassigt

Tillväxt så uppåt väggarna

Seglaren

Klistermärken och valtider

Nu är det valtider igen. Riksdagsval, Landstingsval och Kommunalval. Överallt skyltar med glada ansikten och korta budskap och slogans om det parti som på det sättet visar fram sina företrädare eller glatt leende röstare. På morgonen idag kom jag till busshållplatsen och på skylten för busstiderna hade någon under helgen satt dit tre runda klistermärken med ett partinamn på och att det gällde att rösta på det partiet den 14 september.

"Klistermärken all over the place" tänkte jag och rev bort alla tre. Med tanke på att det var ett parti med rötter i nazism och annat djävulskt, var min indignation stark och jag frågade mig själv: "varför ska någon ta sig rätten att klistra upp sån skit på det här fredade stället?" Med gott samvete rev jag ner dem, bit för bit. Det var  inget etablerat parti som gjort detta, utan en sån där apart företeelse som säkert har sitt ursprung vid något köksbord där rasismen frodas och flödar. Och där man gärna snackar om "dom" och "vi" och där uppfattningen alltid är att "vi" har rätt och är de enda som har existensberättigande i det här landet. De kör på den smalspåriga järnvägen här i tillvaron, där småskurenheten, fördomsfullheten och föraktet för andra enskilda personer från andra länder och kulturer inte får plats, utan man vill helst ha en plats på jorden där andra som är och tycker precis som jag kan bo.


Upp till kamp mot rasism och främlingsfientlighet! Våga avslöja köksbordsrasismen! Reagera mot den, säg emot, stå upp för det som kallas tolerans och öppenhet. Riv ner klistermärkena från ställen där de inte får eller ska vara. Tala om, med ord och handling, att du vägrar acceptera att andras rädsla och okunnighet ska få tala om vad du ska tycka och hur du ska göra.

En uppmaning till demonstration mot klistermärkena i denna valrörelse. Så får du gärna uppfatta dessa ord!

Du är mer än du anar - om att bli vän med sin själ

Tommy Hellsten skriver i boken "Du är mer än du anar - om konsten att bli vän med sin själ":

"Om människan inte har någon kontakt med sin själ, blir livet tomt. Egot strävar då efter att fylla tomrummet, men det tar till fel metoder. Det är bara själen som kan skänka livskänsla, djup fullbordan och mening åt livet."

"Ingenting får människan att växa lika mycket som motgångar och problem. En människa som har framgång med allt hon företar sig blir i längden odräglig. Hon saknar ödmjukhet och djup. Hon är som ett ännu obearbetat stycke marmor som iakttar stenhuggarens arbete med de andra blocken och drar slutsatsen att hon är fullkomlig eftersom hon får vara ifred. Men hennes tur har ännu inte kommit."

"Svårigheterna kommer och vi behöver dem, för utan svårigheter skulle vi bli olidligt inbilska och självtillräckliga."

Fredsstenen i Brömsebro, påminner om 1645

Läs mera:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Br%C3%B6msebro

Ut ur dimman in i ljuset

Taggar

Om-tankar

Några tankar om tankar. Omtankar med ett annat ord. Omtankar kräver inget tillbaka. Omtankar är milda och goda. Omtankar gör ingen skada, gör ingen ledsen. Omtankar slår aldrig tillbaka, men kan ge omtankar tillbaka när de själv så vill.

Omtankar är varma och beskedliga, de gör inget väsen av sig. De bara finns där i bakgrunden, lik en skygg hind. Omtankar är goda tankar Om någon. Det är att tänka gott om någon.

Det är precis motsatsen till Baktankar, Elaktankar, Misstankar eller Virrhjärnetankar. Omtankar är motiverade, väl formulerade, precisa tankar som tänks om någon vän eller blivande vän.

Journal 64

Journal 64 är namnet på en av Jussi Adler-Olsens kriminalromaner om kommissarie Carl Mörck och hans källaravdelning Q. Avdelningens främsta uppgift är att dra i alla trådar igen i gamla olösta fall, Cold cases, som ligger och samlar damm i danska polisens byrålådor. Ingen tror att avdelningen med en minst sagt aparta besättningen ska kunna åstadkomma någonting av värde. Men det visar sig vara helt fel. De lyckas gång på gång. De som ingår i avdelningens personal är bara tre personer, eller fyra, beroende på hur man räknar. Assad är från Irak, med en för Carl helt okänd bakgrund - men som utredare och polis på fältet visar han sig vara en klippa, ett geni, en överlevare. Rose är en ovanligt tjej, med brokigt förflutet och en del psykiska åkommor som visar sig ställa till en hel del huvudbry hos Carl. Men agera, det kan hon. Och säga ifrån om toalettens sittring, det gör hon. Och markera gränserna för alla andra. Det gör hon helt ogenerat. Själv brottas hon med sitt inre. Och sitt yttre, i en annan mening. Om du läser denna bok, så förstår du vad jag menar. 

En rekommendation är att läsa Adler-Olsens böcker i rätt följd, dvs. som de gavs ut. I den efterkommande boken hänvisas ibland till den föregående. Bara av den anledningen. I övrigt är de helt fristående från varandra. Kvinnan i rummet, Fasanjägarna, Flaskpost från P och Journal 64 har jag läst hittills denna sommar i nämnd ordning. Noterbart är att de tre första i serien gavs ut samma år! Och den fjärde året efter. Nu den senaste om avdelning Q, Marcoeffekten. Stort tack till min kollega som gav mig tipset om böckerna!

Jag är imponerad. Imponerad av händelserna och kriminalgåtorna. Imponerad av utveckligen och drivet i berättelserna. Imponerad av persongalleriet i böckerna. Inte bara de tre personerna i avdelning Q, utan t.ex. i Journal 64, av de personer som ingår i själva brottet - eller brotten - som skildras och utreds. Denna bok har verkligen ett persongalleri även rent konkret och uttalat där de alla samlas i ett mycket speciellt rum, innanför stängd dörr. Att väva samman så olika människor och livsöden på ett så intrikat sätt, det är imponerande. Ursäkta det myckna användandet av det ordet, men det måste sägas. Utan att det känns överdrivet eller överdådigt, utan att det ens känns konstruerat, byggs berättelserna upp och har ett sådant driv att boken knappt läggs åt sidan innan sista sidan nåtts. Spänning, människokännedom, humor, miljöskildringar, personlighetsklyvningar, beskrivningar av sjukdomsförlopp och samhällsföreteelser, allt i en enda lång räcka. Och allt är bara så självklart och presenteras med ett sådant förunderligt flyt.

Imponerande. Nu har jag några hundra sidors härlig läsning framför mig. Igen.

 

Iskall, frostig, törstsläckande dryck

Persongalleri

Idag träffade jag en grupp människor för att utbilda dem i en samarbetsportal där man kan lagra dokument, dela dokument, skicka dokument, ladda upp filmer, dela kalendrar, chatta och använda sig av ett videokonferenssystem. Allt gratis och fritt att använda. Det är i sig fascinerande med teknik och de tekniska landvinningar som gjorts de senaste 20 åren, och som eskalerat de senaste 8 åren. Och det är ännu mer tilltalande hur man så lätt kan kommunicera och dela texter och bilder över hela världen via en pc, en Mac, en smartphone eller en surfplatta.

Men det allra finaste som finns är ändå de människor jag träffade idag. Teknik i all ära, men människorna är viktigast. Hela spannet av osäkerhet och säkerhet, misstänksamhet och öppenhet, tveksamhet och frimodighet att ta sig an det nya och lite okända, det är intressant att ta del av. Någon sitter tyst och jobbar på, någon frågar ideligen, en annan har alltid lite skämtsamma kommenterar om sig själv eller det system vi jobbar med, någon går helhjärtat in för det vi håller på med och andra mer halvhjärtat och splittrat. Hela spannet finns hela tiden.

Och det jag konstaterar är att de här olika ingångsvärdena finns hos människor överallt, i alla möjliga sammanhang. I skolan, på jobbet, i föreningslivet, på släktträffen, på bröllopet, på längre bussresor genom Europa. De finns överallt. Människan är ett intressant fenomen. Människa är det finaste man kan vara. 

91:an

Sedan år 1932 har Nr. 91 Mandel Karlsson tjänstgjort det Svenska folket
med spänning och humor. Här på/vid sin post vid Liatorp.

En snok

En äkta blekingesnok från Almö

Sjögräset och horisonten

Vad viktigt det är med perspektiv på sitt liv och på saker och ting inom och utom oss själva. Att alltid kunna ha en punkt (eller linje) längre bort, längre fram, högre upp än där jag är precis nu, för att inte förlora mig i sakernas tillstånd precis runt omkring mig eller det som för tillfället är tillståndet inom mig. Att inte bara se det strandade sjögräset alldeles nära, utan också kunna och vilja - och få!!! - se horisonten längre fram. Det önskar jag dig. Just idag.

På playan i Falsterbo

Under my umbrella

Kan behövas idag. Bilden tagen på gågatan i Trelleborg.

Nässelfjäril

Ålderdomshem

Golfcaddie

Jag tittar sällan på golf. Ibland råkar jag snubbla över ett kortare inslag i en sportsändning då de visar bilder från en underskön plats med perfekta gräsmattor, perfekt klädda golfspelare i keps eller bara skärm, vita käppar med flaggor, bunkrar, små koppar där bollen till slut ska hamna, peggar som sätts ner i gräset och små modesta avspärrningar kring banan som visar var gränsen för publiken går. Golf. En sport som vuxit sig stark på senare år med färgstarka spelare som visar hur man gör en hole-in-one, ett superutslag eller en läcker putt. Allt till publikens vilda förtjusning. Ett nervkrig mellan spelare och en avgrund mellan en albatross (3 slag under hålets par, som är en benämning inom golf för att beskriva banans och dess håls längdvärde.) och en bogey* (engelska för ordet spöke, ett slag över banans par, se ytterligare om detta ord längst ner). Ännu värre är dubbelbogey, det är 2 slag över banans par.

Läs mer om golftermer på denna länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_golftermer

Det finns dock en aktör som alltmer fångar mitt intresse. Och det är golfcaddien. Han eller hon finns där, lika fint klädd, stiligt dragande på en klubbvagn av senaste snitt. Han eller hon hämtar upp bollar ur koppen, väljer ibland ut klubba för nästa slag, eller åtminstone drar upp den ur klubbvagnen och överräckere den till golfaren, och får även sätta tillbaka klubban i vagnen efter avslutat värv. Det som upptar mina tankar är vilken roll golfcaddyn har? Är uppgiften enbart en fråga om materialförvaltning eller snarare materialförflyttning? Eller har caddien även en coachande funktion, peppning när det går illa? Glada tillrop när det går bra? Eller vari består huvuduppgiften? Jag tror mig kunna utläsa av TV-bilderna att det ofta är ens livspartner som också är caddy på golfbanan, eftersom det efter en lyckad slutputt och vinst efter de 18 hålen på sista tävlingsdagen ibland levereras en puss på kinden eller på munnen.

På något sätt är en caddie en tragisk varelse. Enligt reglerna för eliten ska en caddie få 10% av “sin spelares” vinstpengar, så det gäller för stjärnan att spela bra så att det blir bra med pengar att fördela. Ur den aspekten kan det vara en lukurativ syssla att vara caddie, men för de flesta kan jag tänka mig är det en medioker affär att dra en klubbvagn. Jag tänker också på en annan aspekt - och det är denna sida jag har funderingar kring - och det är: “hur är det att bara vara caddie, bara dra klubbvagnen, bara sola sig i sin stjärnas glans, aldrig kunna ta emot publikens applåder och hyllningar? Att alltid vara vid sidan om, aldrig vara riktigt viktig och betydelsefull, alltid vara beredd att kliva åt sidan, alltid vara onödig och på många sätt betydelselös?”  Om stjärnan vill ha mig ena dagen och nästa dag väljer någon annan, hur känns det egentligen? Att vara caddie innebär att aldrig själv spela, bara ställa upp på andras villkor. Att vara caddie är egentligen bara att stå vid sidan om, aldrig kunna agera själv, ta egna initiativ, fatta kloka beslut för sitt eget “liv” (spel). Jag tror knappast att caddien någon gång funderar på “hur ska jag ta upp bollen den här gången” eller “hur överlämnar jag 10:ans järnklubba på snyggast möjliga sätt” eller “sitter kepsen riktigt så att lockarna ligger rätt?” I någon mening är en caddie en tragisk varelse. Utan någon egentlig betydelse.

Och jag tror att många människor känner sig som caddies på livets golfbana. De är inga man räknar med. Det spelar ingen större roll om de är med eller inte. De finns bara där som ett självskrivet inslag i den allmänna bilden, i det överskådliga fotot där det måste vara statister med för att det inte ska se så kalt ut på golfruffen eller på greenen. Människor i samhället, på arbetsplatserna, i föreningen, i fotbollslaget eller innebandygänget, som bara är eller känner sig som statister, en utfyllnad, någon som ingen frågar efter. Känner du dig så? Eller har du någonsin känt dig som en sådan?

Då vill jag uppmuntra dig idag! Och istället säga: du är visst viktig! Du har en egen ryggrad, en vilja, ett liv, en väg, ett mål, en passion, en glöd, ett eget race, en egen värdighet, en egen dignitet, du är av vikt, du har egna ögon som ser, öron som hör, händer som kan handla, fötter som kan gå, ett hjärta som slår. Du är ingen caddie. Du är med och agerar, du betyder något. Du kanske inte betyder något för alla, men du betyder något viktigt och avgörande för någon eller några. Se dig omkring och upptäck detta. Och upptäck ditt eget värde! Som det står i sången och på en vägg i en våra gymnasieskolor: “Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.”

(*Bogey innebär att spelaren gör ett resultat ett över hålets par, det vill säga fyra slag i hål på ett par 3-hål etc. Ursprungligen var bogey hålets par och kallades även Ground score.

Uttrycket bogey myntades inom golf när en match spelades mot banans par på Great Yarmouth Club i England omkring år 1900. Vinnaren i en av matcherna sade till förloraren, en militär, att din motståndare måste vara en riktig bogey man, dvs. ett spöke. Militären berättade om detta för sina officerskollegor och de beslutade att under sina officerstävlingar införa en ny figur, Överste Bogey (eng:Colonel Bogey), den som aldrig gör fel. Det innebar att om spelaren inte klarade par så hade Överste Bogey slagit till. Bogey gav upphov till Colonel Bogey March, känd genom filmen Bron över floden Kwai.
Lyssna: http://youtu.be/OwApm8lXoUQ  )

Har du köpt någon idag?

Särskrivning

Är det inte fint skrivet...? :)

Mig äger ingen

Rubriken är hämtad från Åsa Linderborgs bok med samma namn. Den handlar om Åsa och hennes pappa, metallarbetaren i Västerås, som jobbade och drack, jobbade och drack. Jag läste boken för ett par år sen och skrev lite om den här på min Tankeverkstad den 13 mars 2013. Då ur en helt annan synvinkel än är idag. Idag skriver jag utifrån mitt eget personliga perspektiv. Mig äger ingen.

Jag såg filmen med samma namn igår. Med Persbrandt m.fl. i rollerna. Och den väckte verkligen känslor och minnen. Min pappas och min relation såg ut ungefär likadan. Han jobbade och drack. Jobbade och drack. Sådana minnen har jag också från det att jag kan minnas någonting till den dag han slutade att dricka (jag var ungefär 11 år då). Och även om de dagliga drickandet försvann, fanns det andra biverkningar och konsekvenser som för alltid fanns kvar. Jag känner igen väldigt många scener ur boken och filmen och gråten är inte långt borta, och jag överdriver inte när jag skriver det.

Den känsla filmen förmedlar är för mig väldigt autentisk och är skildrad på ett inte alltför "filmiskt" eller romantiskt vis, utan är relevant. Hur det lilla barnet ser sin pappa, älskar honom, förlåter och hjälper till. På något sätt är det ett barns sätt att tackla situationen och blir på det viset ganska brådmoget på vissa områden och får insikter som andra saknar fullständigt. Barnet får klara sig på egen hand och blir i någon mening ett ensamt barn p.g.a denna "ensamma känsla" som infinner sig när man upplever saker eller trauman man tror att man är ensam om. Detta har jag förstått först i vuxen ålder efter möten med andra och läsning och studier om barns utveckling. Det var ju ingen som förstod det då - när man var liten - att man hade mått bra av att få prata med någon om detta som hade drabbat en eller som man levde mitt i. Och hur många tusen sådana barn finns det i vårt land - och runt om i världen? Sprithelvetet har drabbat många barn. Och många vuxna har fastnat med fötter, ekonomi och (o)förstånd i spritträsket.

Rubriken på boken och filmen rymmer så många olika perspektiv och horisonter. Nästan bottenlöst. Och genialiskt. Mig äger ingen. Det finns en kraft och en överlevnadsvilja i de orden, som inte går att stoppa. Och som mognar fram i svårigheter av olika slag, där det gällt att överleva, att leva, att ha kraft att gå vidare, att komma framåt och att inte lägga sig ner och ge upp.

Orden Mig äger ingen är viktiga idag också. Varje dag.

Kanotstadion i Nyköping

Juli 2014

Strandbad med vit sand

Milsvid strand längs kusten vid Skanör-Falsterbo. Vackert värre.