Kylan

I mörkret, på väg till bussen känns den, kylan, mot ansiktet. Hög och frisk, stillsam och fridfull, vinden har ännu inte vaknat. Kylan har sin egen karaktär, sin egen vilja, sitt eget liv. Den väljer man inte, man kan bara välja att utsätta sig för den när man tar klivet ut, utanför husvärmen. Den svalkar skönt till en början. Vi sjunger långkalsongens lov (långkallsång?). Stickiga tröjan kommer till vår undsättning, vantarna blir handgriplig och begriplig hjälp för handens spretande tentakler. Mössan gör sitt tacksamma jobb. Först inbjudande och välbehövlig svalka, sen kommer den krypande, känslan då kylan gör sig påmind i ett annat tillstånd, utan att be om tillstånd, utan att ha blivit beviljad tillstånd, den bara kommer krypande. In under skinnet. Kylan.

Man kan känna sig kylslagen ibland. Slagen av kyla. Boende som i ett kylskåp. Eller buren i en kylväska. Kylklampskramp sätter in, långsamt men säkert. Tårna först. Och fingrarna sen. Kylan är lika oavsett luxtalet i luften. Ljust eller mörkt, samma kyla. Samma upplevelse, fast jobbigare i mörkret. Jag minns i min ungdom hur kvicksilvret kröp ner till -36 grader och jag skulle gå 3 km. Orsa kan vara riktigt kyligt och kallt. Det var kyla, upphöjt till 3! Ordentlig kyla. Allt stod still, allt avvaktade, inget planerades ens, alla väntade. Kylan var hederlig och rättvis, den drabbade alla lika, och ingen vind som la sig i och förstörde den.

Men det var skönt att komma in.