Samtal

När jag gick på folkhögskola i Orsa i Dalarna en gång i tiden, hade jag flera lärare som på sitt eget lilla vis, var stora original. De stack ut på ett skönt sätt. Bl.a. fanns där en filosofilärare som hette Ernst Ström. En gammal lågmäld man, med hjärtat på rätta stället. Han hade inga yviga gester för sig, han var inte högröstad, inte överlägsen. Han var ödmjukheten personifierad. Mycket beläst. Mycket väl förberedd. Mycket roligt. Han citerade ofta ett bibelställe när han kom, orden lyder: “en ström går fram”... och syftade på sig själv. En gång satte han sig lugnt framme vid sitt lärarbord, slog upp några böcker och sina anteckningar, första snön föll utanför fönstret, och han tittade upp ovanför glasögonen, plirade lite med ögonen och fällde följande kommentar, utan förklaring: “idag säger jag som engelsmannen - ‘its no problems’   ”. Några av oss elever småskrockade direkt. Efter ytterligare en stund skrattade några till. En del förstod inte alls vari det roliga låg. Inte ens efter förklaring.

Han sa en sak en gång, som under livet har återkommit till mig med jämna mellanrum. Jag förstod det inte då, 18 år gammal, men jag har förstått det mer och mer vad det var han egentligen menade och syftade på. Han sa: “jag har inte särskilt många som jag samtalar med, verkligen samtalar, där det ena häktar in i det andra, där jag verkligen lyssnar och jag märker att den andre verkligen lyssnar på vad jag egentligen säger. Jag har inte mer än en person som jag verkligen samtalar med och där jag känner att vi inte går förbi varandra i samtalet.”

Jag tänkte då: när man är så pass gammal, borde det ju finnas flera personer som man verkligen kan samtala med! Inlyssnande, närvarande, givande och tagande, och alla dessa begrepp och realiteter som gör ett samtal just till ett verkligt samtal, inte en tävling för att bräcka varandra. Bräcka varandra i kunskap, lidande, upplevelser, humor, insikter eller något annat. Utan ett rent, öppet, förbehållslöst, ömsesidigt, ärligt, naket - samtal. Jag har dock upptäckt att det Ernst (betyder förresten “allvar” på tyska) upplevt, stämmer in på mitt liv. Det är inte många jag heller har som jag kan samtala med på detta sätt. Om det är mig det beror på, vet jag inte. Det beror i alla fall inte på ovilja, tvärtom, det finns en stor längtan efter det.

Jag har - av olika anledningar i livet - kommit dithän att denna längtan vuxit sig allt starkare. Jag har ibland svårt att bara prata enbart om väder och vind. Och prata med 5 andra på samma gång. Jag har blivit lite tystare i större sammanhang och mer intresserad av samtal med en medmänniska. Och jag lägger inga värderingar i om detta är bättre än hur andra har det, jag vill bara dela hur jag upplever mitt eget liv. Andras liv är deras liv. Och mitt liv är mitt liv. Jag tänker allt mer sällan i termer av “rätt eller fel”, utan i termer av “olika” hos oss människor. Har upptäckt att det är mer konstruktivt och öppnande. Även för min egen del.