Vindstilla hav

Ibland händer det. Havet ligger stilla. Som ett barn som äntligen kommit till ro efter kolikattacken. Vattnet är som en enorm spegel som reflekterar ljuset från solen och himlens blå färg återges på vattenytan. En moders barm som förbarmar sig och rullar. Det är en fin upplevelse att färdas över vindstilla hav, att omslutas av vidden, bredden, längden och djupet. Att klättra ner i vattnet på badstegen, lägga sig på rygg och känna att vattnet bär, att djupet finns under mig och höjden ovanför mig. Innesluten. Omsluten. Små lätta moln, ser jag på din himmel, din himmel som är blå...

Tillvaron som är sådan. Ibland som ett upprört hav, ja visst. Det undkommer ingen. Men ibland, som idag, som en spegel. Som en spegelbild av den store Konstnären. Rikedom på färg, upphovet till liv, källan till allt. Havet lär mig att tillvaron är tredimensionell, t.o.m fyrdimensionell om man tänker efter. Längd och bredd, höjd och djup. För varje alptopp finns en motsvarighet under ytan, en fördjupning, en Marianergrav med djuphavsvarelser som aldrig ser dagens ljus. Alptoppar som aldrig tinar helt. Grumligt vatten, klart vatten. Solskensdagar och mulna åskvädersdagar. Och stormen som piskar mot fönstret.

Så rikt att inte bara surfa på ytan, utan även få stanna upp, ta på cyklopet och dyka ner och se sig om.Vad gömmer sig där?  Gamla järnringar och sönderslagna glasflaskor, sandfyllda plastdunkar och stenar. Men ibland ett korallrev med en oändlig mängd av liv, rörelse, färger och former.

Tack vindstilla hav för vad du sa mig denna morgon.