Kriminallitteratur (1)

I en högskolekurs om Kriminallitteratur påvisas olika genrer inom det som vi i dagligt tal kallar Deckare (eller Detektivromaner). Här finns pusseldetektiven (t.ex. Dupin hos Edgar Allan Poe, Hercule Poirot hos Agatha Christie, Sherlock Holmes hos Artur Conan Doyle), ibland kan de även kallas länstoldetektiven som enbart - i sin egen kammare - tänker ut ett skeende och ger en lösning på gåtan utan att ens behöva besöka brottsplatsen och ej heller förhöra misstänkta. De drar sina slutsatser och slutledningar genom logiskt tänkande, elimination och att lägga det mentala och fysiska pusslet.

Vi har den hårdkokte detektiven (t.ex. Philip Marlowe hos Raymond Chandler, Jack Reacher hos Lee Child m.fl.), som löser gåtorna på det hårdföra sättet, gärna med knytnävar, en hel del vapen, verbala käftsmällar och de har sin egen inre moral, som ofta kommer i första rummet och i första skedet, för att mot slutet av romanen mynnar berättelsen ändå ut i att den skrivna lagens ord segrar. Men vägen dit är på gränsen eller lite utanför den officiella lagtexten. Ändamålet (målet) helgar medlen (metoderna).

En hårdkokt figur i modern kriminallitteratur är Lisbeth Salander i Stieg Larssons Milleniumsvit. Hon är ingen detektiv, men löser gåtor tillsammans med journalisten Mikael Blomkvist. Hon går sin egen väg, tar till egna metoder och på slutet blir allting skapligt lagligt ändå. Den inre moralen står nästan högre än den skrivna lagtexten.

Det finns barndetektiver och journalister som löser brott och mordgåtor, det finns "happy-ending-deckarlitteratur", eller som en forskare inom denna vetenskap uttrycker det: "gosiga mord och lyckliga slut". I denna genre har vi t.ex. Camilla Läckberg m.fl sentida kvinnliga deckarförfattare. Där privatliv, yrkesliv och spanar- (deckar-) liv sammanfogas i en osalig röra för att på slutet bli något av en "happy ending". Bland dessa måste vi även lägga  Caroline Grahams kommissarie Barnaby i Midsomer och Elisabeth Georges kommissarie Langley.

Mycket finns att skriva och säga om dessa olika typer och genrer. Och till dessa vill jag bara i några artiklar peka på några av de mest kända svenska deckarna. Jag tänker på Henning Mankells Kurt Wallander, Sjövall/Wahlöös Martin Beck, Håkan Nessers Van Veeteren och Lars Bill Lundholms Axel Hake. Dessa svenska detektivfigurer representerar  en rätt originell och ny genre i kriminallitteraturen: den melankoliske deckaren. Tänkaren, den lite lätt depressive, den schackspelande, den simmande, den operaälskande, den wiskeydrickande, den frånskilde eller nära nog skilde, etc etc. En typiskt svensk genre som också tar in en annan aspekt - förutom dessa djupt personliga omständigheter och krackelerade familjeidyller - så tar de  in andra personer på scenen när man löser brotten. Istället för att köra ett solorace så lyfts hela polisgruppen fram som den som löser gåtorna genom ett mer eller mindre problematiskt samarbete. Gruppen lyfts fram, dock finns alltid deckaren i centrum, ofta ifrågasatt och omdiskuterad, men som till syvende och sist ändå är den sammanhållande länken.

Jag återkommer på denna Tankeverkstad med några funderingar kring olika detektiver.
Visste du förresten detta om Henning Mankell
(hämtat från hans webbsida, http://henningmankell.se/bocker/ )   :

Sedan den första berättelsen [...] har Henning Mankell skrivit mer än 40 böcker som har sålts i över 40 miljoner exemplar över hela världen. Mest känd är han kanske för sina böcker om kriminalkommissarien Kurt Wallander i Ystad, men vid sidan av de tio böckerna i Wallanderserien har Mankell författat 20 romaner och ett tiotal ungdomsböcker. Hans böcker om den moçambikiska flickan Sofia som förlorade båda benen efter att ha trampat på en landmina läses varje år av tusentals skolelever. Internationellt är Henning Mankell en av Sveriges mest lästa författare och hans böcker har legat på topplistorna i både Europa och USA.