Wallanders funderingar (i debutboken om Kurt Wallander,
Mördare utan ansikte, utgiven 1991):
Men Kurt Wallander insåg att han inte var ensam om att känna osäkerhet och förvirring inför det nya samhälle som höll på växa fram.
Vi lever som om vi sörjde ett förlorat paradis, tänkte han. Som om vi längtade efter gamla tiders biltjuvar och kassaskåpssprängare som lyfte på mössan och var artiga när vi kom för att ta dem. Men den tiden är oåterkalleligt förbi, och frågan är om den egentligen nånsin var så idyllisk som vi vill minnas den.
Fredagen den 19 januari hände allt på en enda gång.
Dagen började illa för Kurt Wallander. Halv åtta besiktigade han sin Peugeot, och klarade sig med knapp nöd från att få bilen belagd med körförbud. När han gick igenom besiktningsprotokollet insåg han att bilen måste repareras för många tusen kronor.
Missmodig for han till polishuset.
Lite lätt blandning av privatliv och melankoli hos Wallander. Och hans egna, djupt privata funderingar om det svenska samhället i omdaning (till det sämre, till det råare, ett hårdare klimat på många sätt). Wallander konstaterar gång på gång: det var bättre förr. Men kanske är det Henning Mankells egna funderingar vi hör i texterna om Kurt Wallander. Efter många år i Afrika återvänder han till Sverige och börjar skriva sina wallanderböcker. Kanhända kände han av en kraftig förändring i det svenska samhället och den som ger röst åt detta konstaterande är Wallander. Vi kan oavsett om det var bättre förr eller inte, att böckerna om Wallander är inlägg i ett förändrat samhälle, i ett hårdare samhälle. Detektivromanerna ger en brutal skildring av hur samhället ser ut, skildrat genom en deckares ögon och tankar. På detta sätt blir Detektivromanen mer än en skildring av ett brott, det blir en skildring av vår omvärld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar