På väg till bussen, klockan är ca 6.45 en vanlig tisdag. Skator, kajor och kråkor är vakna och flyger hit och dit och skränar i högan sky. Ja, de är mer än vakna. Särskilt lägger jag märke till kråkorna denna morgon. De har någon sorts morgonsamling uppe på optikerns tak. Jag tror att det är herr eller fru ordförande som sitter på taknocken och med sin allra mest hesa röst (heter det så?) försöker sammankalla alla de övriga att komma. Ordföranden skränar och med skärpa basunerar ut att det är hög tid att komma. Då hörs ett svar - nästan identiskt lika - från ett närbeläget högt träd - samma tongångar tillbaka till ordföranden. Det är nästan så att jag hör den påbörjade debatten. "Ja, ja, vi kommer. Ha inte så himla bråttom! Måste du låta så där uppfordrande? Så här tidigt? På den här platsen? Har du sagt till Emil och Jens, de var långt härifrån tidigare idag? Vad finns på agendan? Jag är hungrig. Jaha, blev du sur nu? Lite småtjurig? Skäll inte på mig, jag kan väl inte hjälpa att alla inte kommit än. Vi kommer så fort vi hinner"
Ungefär så där lät det. Ovanligt högljutt, distinkt och uppfordrande. Kanske var det den höga och för denna höst ovanligt klara och kalla luften som var orsaken till detta möte. Kanske ett krismöte. Kanske ett möte för att mobilisera de tillgängliga krafterna som spridits för vinden. Vad vet jag. Jag står på en lägre nivå än dessa kråkor. Jag tänker så för att jag inte förstår, för att jag inte kan begripa vad skränandet och angelägenhetsgraden innebär. Ett himla liv - för vad? Med tanke på det intensiva skränandet, det myckna flygandet, det omfattande kretsandet och den tidiga mötestiden, måste det helt enkelt vara ett väldigt viktigt möte. I alla fall tyckte den som skränade högst det.
Märkligt hur lika det är på många arbetsplatser. Och väldigt många möten är som kråksamtal över våra huvuden. Vad blir det av dem? Ofta ingenting. Kråksamtal som vi andra - som inte deltar i mötet - inte förstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar