GLAD PÅSK!

Ett äpple rött

Utpumpad i Listerby

Lite från ovan

Lite från ovan. En märklig händelse inträffade igår, vid 7.35 på morgonen. Jag sökte på Youtube på just dessa ord: Lite från ovan (i ett försök att hitta en låt på nätet), och som en av de översta träffarna på Youtube ser jag rubriken: Södertälje lite från ovan och klickar på den länken. Gissa om min förvåning när jag plötsligt befinner mig på en - för mig - mycket välkänd plats. Exakt rätt plats för att vara noggrann. Torekällberget i Södertälje, precis bredvid den stora väderkvarnen på denna kulturplats, med gamla byggnader och lite djur och parker och gångstråk. Södertäljes svar på Stockholms Skansen.

Det är nämligen så att jag tog en bild på min lilla mamma för ett tiotal år sedan på exakt denna plats, hon sitter på bilden just på den parkbänk där Youtube-filmen inleds (se bilden nedan). Och jag tittade senast igår på denna bild av henne, den sitter i ram på mitt rum hemma. En av de där bilderna som finns kvar i mitt sinne, från tiden innan sjukdomen drabbade henne. Bilden representerar något väldigt fint och viktigt för mig. Precis på denna plats, med parkbänken där hon sitter på bilden, och med Södertälje i bakgrunden, exakt där börjar filmen på Youtube. Efter en liten stund lyfter filmkameran (jag förmodar att det är en drönare som lyfter, med kameran monterad under sig) och susar ut över stupet och flyger ut över stadens centrala delar. En märklig känsla att se denna plats; och sedan se alla gator och hus som breder ut sig inom loppet av några minuter inför min häpna åsyn. Denna morgonupplevelse blev som en hälsning från min mamma.

Jag kallar bilden: Mitt lilla hörn av världen

En magisk solnedgång över fjärd och isflak

Klicka på bilden för att se en större version!

Roots and wings

Bild från pixabay.com

Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn. Den ena är rötter, den andra är vingar. 

På engelska:

There are only two lasting bequests we can hope to give our children. One of these is roots, the other wings.


Good parents give their children roots and wings: roots to know where home is, and wings to fly off and practice what has been taught them.

(Hodding Carter)

------------------------------------

Rötter och vingar. Två riktigt viktiga saker vi kan ge våra barn.

Att ha en fast förankring i livet i sina rötter, sitt ursprung, i sina gener och i tillvaron. Att ha vingar som innebär möjligheter att lyfta, att se nya perspektiv, att känna den egna inneboende kraften att lyfta, att se på saker lite från ovan. I skrivande stund kommer en gammal (?) sångstrof upp inom mig: Att kunna se sitt liv lite från ovan, det är en förmån, ja rena gåvan - att kunna se på ett annat sätt, det är en tillgång, det är att se rätt….

Jag har märkt att det finns stor risk för människor som är rotlösa att de under livet bär med sig en inre oro, en rastlöshet, en osäkerhet om vem man innerst inne är - och denna oro och osäkerhet har man med sig hela livet; man kommer liksom inte ifrån den. Och denna oro kan ge upphov till många olika komplikationer som är rätt uppenbara, men inte alltid lätta att komma åt och att åtgärda.
Likaså att inte ha upptäckt sina vingar och prövat dem i praktiken innebär också mycket både som ung och som äldre. Dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Låg förmåga att tro sig om något, att våga lita på sin egen kapacitet och en tvekan att använda sitt liv och sina möjligheter.

Bus in the garden

En lite märklig syn, en stor landsbygdsbuss som förirrat sig in på smågatorna och fick lov att vända invid en hustomt. När den skulle göra det, fastnade den i leran och gräset. Hjulen bara spann runt, runt och grävde sig allt djupare i leran. En bärgningsbil fick tillkallas för att få ordning på debaclet. Tråkigt för chauffören.

Tommy Emmanuel

En ny dag har grytt. Antal sovtimmar inatt kan inte räknas till toppnoteringarna, men det var värt färre antal timmar med sömn efter gårdagens musikupplevelse i Kalmar. Tommy Emmanuel heter gitarristen som spelade. På sin akustiska gitarr spelar han som en mästare. Både trumkomp, baskomp, gitarrkomp och melodispel åstadkommer han med högerhandens fingrar och handlov. Helt amazing! Det låter som ett helt band när han spelar!!! Två timmar utan rast är ingenting. Jag är trollbunden av att höra och se. Tommy bjuder också på en skön närvaro och kontakt med publiken och ser ut att ha riktigt roligt när han spelar. Hans vänsterhand smeker gitarrhalsen och är precis överallt på alla strängar och på alla band! Ibland hårt ljud, ibland så mjukt så man veknar ända in i själen. Det är en helhetsupplevelse av stora musikaliska mått. En man, en gitarr, en källa av behagligt ljud. Det är starkt! Härligt! Thank´s  Tommy!

Lyssna själv - och njut!

Hjärtljud

Bild från pixabay.com

Du hör hjärtljuden när du lagt dig för att sova
när andra ljud har tystnat, finns de där
rytmiska, dina egna, inte rätta eller felaktiga
nej, just de slag som är dina,
just av det slag som är ditt, bara ditt

i yttre mening kanske lika alla andras slag
men i inre betydelse bara dina hjärteslag

ett hjärta som slår
som brinner och förstår
som lever och ändras
som känner och inser
som tiger och som talar
som rör sig och manar

Du hör hjärteljuden när lugnet lagt sig
till ro vid din sida
när tankarna går till vila
och kroppen känns tung
ryggen och benen slappnar av
du känner armarnas tyngd och
huvudet mot kudden

då stiger de stilla fram ur tystnaden
och hörs som en egen rytm,
en egen värld, din egen värld
ditt eget liv som är nog,
inte sämre eller bättre,
varken duger eller duger inte,
bara ditt liv - det är nog.

Ur boken: Tusen olevda liv finns inom mig

Och jag räds, precis som Norman, ännu i denna dag det alltför rena. När det blir för blankt upphör det att vara uppriktigt. Det är så fruktansvärt lätt att hamna där. Jag tror att det handlar om ett bristande förtroende för nåden, att den gör något med oss, och när förtroendet för nåden saknas bygger man gärna gärdesgårdar istället.

Gråter gör man när man kommer hem.” Han hade de där orden någonstans i sina anteckningsböcker och hade bestämt för sig att det var han själv som formulerat dem. Det var den sortens tårar han grät i det högt belägna rummet på Sigtunastiftelsen.


Han grät inte för att han var ledsen. Han grät inte för att han var glad. Han grät för att han hade kommit hem. I teologisk mening. Men kanske ännu tydligare i förhållningssättet till tron. Det handlade om dialekt snarare än grammatik.

Nu var han vid en sådan gräns igen, och han visste att det inte fanns någon väg tillbaka, i alla fall inte med gudsrespekten och självrespekten i behåll. Den linje som tidigare varit så diffus framträdde i sommarnatten knivskarp och glänsande, och när han lät sig föras över den skedde det helt utan dramatik och helt utan fruktan. Han hade kompromissat med nåden, lyssnat för mycket på dem som lät rädslan styra, och nu skulle det vara slut med det.

Hans korta framtidsmanifest behövde inte skrivas på papper: Där nåden ställdes mot lagen – omutligt välja nåden. Där barmhärtigheten ställdes mot domen – omutligt välja barmhärtigheten. Där människa mättes mot bokstäver – alltid utgå från människan och hennes belägenhet.

Det glödde till inom Harry Sahlén. Var inte detta tecken på väckelse så visste han inte vad väckelse var. Att Herren kunde göra de ljumma brinnande visste han förut, men att Herren kunde göra de överhettade direkt förnuftiga, det hade han aldrig tidigare varit med om.

Jag säger bara: LÄS boken! Du ångrar det inte.

Bento

Bentō (弁当, べんとう), eller obentō (お弁当), är japanska för lunchlåda. En traditionell bento består av ris, fisk eller kött och en eller flera små grönsaksrätter som tilltugg. Maträtten serveras i allt ifrån massproducerade engångsförpackningar till vackra handgjorda trälådor. Trots att bento finns tillgängligt i närbutiker över hela Japan anses det fortfarande vara en viktig kunskap för en husfru att kunna tillreda en aptitretande bento.

"Bento" kommer ursprungligen från den södra Song Dynastin 便當 (pinyin: biàndāng). Det betyder bekvämt eller lätthanterligt. När rätten importerades till Japan kallades den Ateji 便道, 辨道, eller 辨當. I Shinjitai, 辨當 skrevs det som 弁当.

(källa: Wikipedia)

Pastor Viveka och tanterna

I kyrksalen lyser solen in genom de stora välvda fönstren. Hon sätter sig på första bänken och lyssnar på tystnaden. ”Silence is the language of God”, har någon sagt. ”All else is poor translation.”

Hon tror att det är Rumi, en persisk poet och mystiker. Hon tycker om kyrksalen när ingen är där. Det är som om Gud ändå dröjer sig kvar där och väntar på att någon ska komma och söka honom.

(författare: Annette Haaland)

Isflak och bojar

Hallarnahamnen på Hasslö.

Ekelöf: Från en lyrikers verkstad

Lyrikerns, diktarens dilemma är att hans material, språket, från början tjänat så många ändamål : från klottret i en pissoar upp till nästonen på predikstolen, från det torra affärsbrevet till den bloddrypande propagandafrasen. För att undvika banaliteter och allmänna floskler måste han – kryssande mellan många blindskär – småningom skapa sig en stil, ett personligt sätt att uttrycka sig. Men då kan det blott alltför lätt hända att han hamnar i motsatta ytterligheten: ett krystat och konstlat språk, kanske en sentimental skrikighet som alldeles överdriver vad han verkligen känner eller skulle vilja känna.

Att verkligen kunna handskas med orden fordrar en nästan apotekarmässig avvägningsförmåga. Det är ju också så att poesin ligger mellan dem, inte i dem. I och för sig är de jämförliga med nottecken, tysta, svarta kråkfötter som fodrar en interpret, en annan människa för att bli levande.

(källa: http://www.gunnarekelof.se/ekelof/fran-en-lyrikers-verkstad/  )

Vinterdäck

Julgranar

Ett par månader för sent...

Vinterljus

Mot Lilla Pantarholmen, Karlskrona. Det verkar som om solen tappat formen.
Hoppas det bara är temporärt.

Sköna måndag

Sköna måndag. 5 mars, och ljust kl. 6.30 när jag sätter mig i bilen för att köra till jobbet. Vilken skillnad på väderlek jämfört med förra veckan. Lite blåsigt, men klar luft och inget snöfall, vägarna snöfria, torra och framkomliga. Det är något med ljuset. Det är något med uppehållsväder. Det är något med mars månad. Det är någon särskilt med måndagen efter första söndagen i mars. På insidan - hos mig - har våren inträffat.

Det händer något alldeles speciellt denna helg. Vasaloppet. Vårens inträde som drabbar min värld i takt med att åkarna lämnar Sälen, Berga by, bakom sig och alltmer närmar sig Moraparken och upploppsrakan vid Mora kyrka. Det händer något alldeles speciellt och underbart inom mig. Jag kan inte förklara, men något Är det. Och jag är tacksam för det. Mycket tacksam. Och glad.

Micklasundet mot Bollö

En snöfri vinterdag vid havet, snart är det så igen...
Hoppets ljus lyser över oss, denna gryende vår.

Vinter

Det blåser kraftigt. Det snöar. Det är vitt. Bilarna är övertäckta med snö. Det är minusgrader, 4-9 minusgrader. När bilens värme gör att isen smälter på framrutan, så rinner vattnet neråt till torkarbladen; vattnet fryser det till is på gummibladen och de blir odugliga att använda som torkarblad. De förvandlas till “undanfösare” av ny snö som lägger sig på rutan och som sen smälter och som sen blir till ny is på torkarbladen. Och varje gång jag går ut för att använda bilen, har torkarbladen frusit fast i den kalla vindrutan under. Det kallas vinter. Den värsta vinter vi i sydost haft på många, många år. Med ganska många minusgrader även dagtid, och med kraftig vind och med snöfall ideligen, gör att det sammantaget är en riktig vinter. Det måste vara decennier sedan sist på detta vis. Lite historiskt, ovetenskapligt konstaterande, men ändå. Erfarenheten säger mig något. Och långt inne i det innersta känner jag att jag gillar den. Vintern alltså. Det är helt rätt att det är vinter när det ska vara vinter.