gräm dig inte, det för bara ont med sig.[...]
Men de ödmjuka skall ärva landet
och glädja sig över stor frid. (Ps. 37)
Jag tror att det ena är en förutsättning för det andra. Att avstå från vrede, och att avstå från förbittring och grämelse, är ett frivilligt - dock inte alltid ett lätt - val. Och detta val kräver sin tribut: nämligen att avstå från sin stolthet, känslan av att dö en smula, att släppa taget, att förlora något av sin prestige: att välja en mänskligt sett, en svårare väg än att bara följa med i den allmänna folkströmmen som säger: ge igen! hämnas! slå tillbaka! ge dig inte! Det är ödmjukheten som kan få oss att gå en annan väg. Samma väg som vår Frälsare gick. Ödmjukhetens väg. Frivilligt, men med en mycket stark målmedvetenhet. Ödmjukhet är en större styrka och en större kraft än bitterheten och grämelsen. Och ödmjukheten leder till - i motsats till bitterheten och grämelsen - till stor FRID.
Wikipedia om ordet grämelse:
Chagrin (av franskan, uttalas [ʃagrɛ̃]; troligen från turkiska sagri, "hästrygg") är ursprungligen benämning på ett från Orienten erhållet, logarvat, färgat läder från åsna eller häst, vilket genom pressning erhållit en vacker, något ojämn narvsida.
Chagrin imiteras sedan lång tid i bland annat Europa, oftast av getskinn. "Chagrin" benämns även hajskinn med små, tätt sittande knölar.
Chagrin (uttal: schagrä) kan även betyda "sorg, grämelse, harm". Att chagrinera (franska: chagriner) är att ge någonting (läder, papper och så vidare) utseende av chagrin; bedröva, gräma, såra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar