Var inte långt ifrån mig

...du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.
[...] Var inte långt ifrån mig

Denna psalm (22) är ett uppenbart exempel på profetia och att författaren David förutsåg händelser ca 1000 år senare. Ofta är det denna psalm man återkommer till när det gäller förutsägelser i historien om det som skedde vid dramat när Jesus fängslades, förhördes, torterades och dog på korset. Vi läser texten och känner igen avslutningarna i samtliga fyra evangelier i Nya Testamentet. Och mitt i denna dramatiska framtidsskildring, kommer orden Var inte långt ifrån mig. (vers 12) De orden lyser fram på ett särskilt sätt, som en bön, ett rop, en förhoppning, en förtröstan, en tro; en tro på att jag inte är övergiven, en förhoppning om att Någon ser mig, att Någon vet om mig - mitt i det svartaste mörker, när min tro säger mig en sak, och min känsla och de faktiska omständigheterna kring mig, säger någon helt annat. Var inte långt ifrån mig. Det är en bön jag bär inom mig idag. Det var en bön som Jesus bar inom sig när han kämpade sin dödskamp i Getsemane örtagård.

I Apg. 17:27-28 läser vi:
[...] de ska söka Gud och kanske kunna treva sig fram och finna honom, fast han inte är långt borta från någon enda av oss. För i honom är det vi lever och rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt.

Han är inte långt borta från någon enda av oss. Ett löfte. Ett statement. Ett faktum. En verklighet att leva i denna dag.

Denne Ende person som kan säga så till oss - att aldrig vara långt borta - är den som får sin tron i våra liv när vi lovsjunger Honom, när vi ger Honom den plats som han är värd. Han tronar på Israels lovsånger. Det är inte girigheten eller avunden eller misstänksamheten som sitter på tronen i våra liv, utan Han, den Högste, den Ende som är värd att inneha den platsen.