Att vara en hackspett

När jag stannade min cykel i en allé av bokar, och tog en äppelpaus, hörde jag det. Det där egensinniga och egendomliga ljudet från högt upp i en av de mäktiga bokarna: en hackspett som hackade på bokens bark. Den var omöjlig att se, alltför många grenar, stammar och blad som skylde den, men den hördes tydligt. 

Och jag tänkte: 

jag är en hackspett. Jag är också en bokälskare som rör mig bland bokens blad. Och jag stammar ibland. Ibland vill jag bara vara ett med trädet. Ett med boken. Röra mig i dess olika delar, hoppa eller flyga från gren till gren, från bok till bok, från blad till blad. Nästan som i ett litet universum bland många andra universum. Universum som finns nära varandra, och universum som är avlägsna från varandra.