Öppnade ögon, och möjligheter

Författar en Erik Varden skriver i sin bok Allt som är värt att minnas om Emmausvandrarna. Två män som i stor besvikelse vandrar mellan Jerusalem och staden Emmaus, ett kort stycke från Jerusalem. De är två besvikna lärjungar som sett sin vän Jesus bli fängslad, slagen, dödad på ett kors. Deras livsval slogs i spillror på kort tid. Och de är nu på väg mot... vadå? I denna förvirring och besvikelse, vandrar de i blindo mot en okänd framtid. Jesus slår emellertid följe med dem och han samtalar med dem. Det märkliga i berättelsen är att de inte känner igen Jesus. De är så låsta i sin besvikelse och förvirring, att de inte ser, och inte hör, det som verkligen är synbart och verkligen hörbart. Berättelsen slutar inte så, utan den förändras fullständigt när deras ögon öppnas.  

Erik Varden skriver:

Utan att vandrarna är medvetna om det undergräver han (Jesus) sorgen. Han fyller den med mening. Vid bordet förvandlar han den. Det som framstod som en förlust visar sig ha varit en vinst; det som såg ut som ett nederlag avslöjar sig som en seger; ensamheten töar bort inför en närvaro som sätter deras hjärtan i brand. De två som nyss stod rådvilla och fastfrusna vid vägen, oförmögna att ta ett enda steg till, springer nu till Jerusalem fyllda av nya insikter, otåliga att dela med sig av dem. 

Jag delar hoppet med dig, kära läsare!

Prästen Susanne Dahl skriver i en dikt (i diktsamlingen: Vem såg mig då):

Det är en bön jag aldrig bad

ändå är du ett svar

Du är en som slagit följe

alldeles tyst har du intagit

din plats vid min sida

Det finns inga ord för det här

inga vittnesbörd att avlägga

bara en varsam visshet.