Kapellet i Rögle - vindskydd vid gränsen. Här samlas de kringströvande, de vinddrivna, tillsammans med nybyggarna och motionspromenerande av alla slag. Gränsmänniskornas hemvist, öppet för alla, med lågan på härden men samtidigt med de kalla vindstråken som sveper in.
Vår bräckliga trygghet, trots allt oförstörbar. Vår sköra gemenskap, ändå så oupplöslig. Gemenskapen med alla som sökt sig hit, varaktigt och tillfälligt. Den särskilda atmosfären av både-och, av fäste och oro, ljus och mörker, värme och kyla.
Någon fastare stad har vi inte, vandrare.
----------------------
Hebr. 11:13 lyder:
I tron dog alla dessa (trons hjältar) utan att ha fått det som var utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.
Göran Fristorp sjunger Beppe Wolgers vackra sång:
Gick i sol, gick i regn
Ibland jag stannade
Vid en flod på en äng
Jag var fri, den luft jag andades
Var ännu ren och himmelen var vid
Då blev jag vuxen och jag förstod
Vi har alla ont om tid
Jag var en luffare
I en värld utan hem
En värld av bluffare
Vem är god, säg mig vem?
Man blir rädd, man vill bli tuffare
Vem vill va bland de undanskuffade?
Knappast förbluffande, man blir van
Vi blev lurade som barn
Jag blev en sångare
Som vill ha kvar vår jord
Vill va en sångare, som kan stå för sitt ord
Jag vill inte bli en månglare
Av sorg och leda av en bitter strid
Jag vill hinna sjunga "jag älskar dig"
Medan ännu alls finns tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar