Green lagoon - a memory of a lovely summer

Färgglad men trasig mottagare

Som en sådan kan man ibland känna sig.

Att må lite dassigt

Tillväxt så uppåt väggarna

Seglaren

Klistermärken och valtider

Nu är det valtider igen. Riksdagsval, Landstingsval och Kommunalval. Överallt skyltar med glada ansikten och korta budskap och slogans om det parti som på det sättet visar fram sina företrädare eller glatt leende röstare. På morgonen idag kom jag till busshållplatsen och på skylten för busstiderna hade någon under helgen satt dit tre runda klistermärken med ett partinamn på och att det gällde att rösta på det partiet den 14 september.

"Klistermärken all over the place" tänkte jag och rev bort alla tre. Med tanke på att det var ett parti med rötter i nazism och annat djävulskt, var min indignation stark och jag frågade mig själv: "varför ska någon ta sig rätten att klistra upp sån skit på det här fredade stället?" Med gott samvete rev jag ner dem, bit för bit. Det var  inget etablerat parti som gjort detta, utan en sån där apart företeelse som säkert har sitt ursprung vid något köksbord där rasismen frodas och flödar. Och där man gärna snackar om "dom" och "vi" och där uppfattningen alltid är att "vi" har rätt och är de enda som har existensberättigande i det här landet. De kör på den smalspåriga järnvägen här i tillvaron, där småskurenheten, fördomsfullheten och föraktet för andra enskilda personer från andra länder och kulturer inte får plats, utan man vill helst ha en plats på jorden där andra som är och tycker precis som jag kan bo.


Upp till kamp mot rasism och främlingsfientlighet! Våga avslöja köksbordsrasismen! Reagera mot den, säg emot, stå upp för det som kallas tolerans och öppenhet. Riv ner klistermärkena från ställen där de inte får eller ska vara. Tala om, med ord och handling, att du vägrar acceptera att andras rädsla och okunnighet ska få tala om vad du ska tycka och hur du ska göra.

En uppmaning till demonstration mot klistermärkena i denna valrörelse. Så får du gärna uppfatta dessa ord!

Du är mer än du anar - om att bli vän med sin själ

Tommy Hellsten skriver i boken "Du är mer än du anar - om konsten att bli vän med sin själ":

"Om människan inte har någon kontakt med sin själ, blir livet tomt. Egot strävar då efter att fylla tomrummet, men det tar till fel metoder. Det är bara själen som kan skänka livskänsla, djup fullbordan och mening åt livet."

"Ingenting får människan att växa lika mycket som motgångar och problem. En människa som har framgång med allt hon företar sig blir i längden odräglig. Hon saknar ödmjukhet och djup. Hon är som ett ännu obearbetat stycke marmor som iakttar stenhuggarens arbete med de andra blocken och drar slutsatsen att hon är fullkomlig eftersom hon får vara ifred. Men hennes tur har ännu inte kommit."

"Svårigheterna kommer och vi behöver dem, för utan svårigheter skulle vi bli olidligt inbilska och självtillräckliga."

Fredsstenen i Brömsebro, påminner om 1645

Läs mera:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Br%C3%B6msebro

Ut ur dimman in i ljuset

Taggar

Om-tankar

Några tankar om tankar. Omtankar med ett annat ord. Omtankar kräver inget tillbaka. Omtankar är milda och goda. Omtankar gör ingen skada, gör ingen ledsen. Omtankar slår aldrig tillbaka, men kan ge omtankar tillbaka när de själv så vill.

Omtankar är varma och beskedliga, de gör inget väsen av sig. De bara finns där i bakgrunden, lik en skygg hind. Omtankar är goda tankar Om någon. Det är att tänka gott om någon.

Det är precis motsatsen till Baktankar, Elaktankar, Misstankar eller Virrhjärnetankar. Omtankar är motiverade, väl formulerade, precisa tankar som tänks om någon vän eller blivande vän.

Journal 64

Journal 64 är namnet på en av Jussi Adler-Olsens kriminalromaner om kommissarie Carl Mörck och hans källaravdelning Q. Avdelningens främsta uppgift är att dra i alla trådar igen i gamla olösta fall, Cold cases, som ligger och samlar damm i danska polisens byrålådor. Ingen tror att avdelningen med en minst sagt aparta besättningen ska kunna åstadkomma någonting av värde. Men det visar sig vara helt fel. De lyckas gång på gång. De som ingår i avdelningens personal är bara tre personer, eller fyra, beroende på hur man räknar. Assad är från Irak, med en för Carl helt okänd bakgrund - men som utredare och polis på fältet visar han sig vara en klippa, ett geni, en överlevare. Rose är en ovanligt tjej, med brokigt förflutet och en del psykiska åkommor som visar sig ställa till en hel del huvudbry hos Carl. Men agera, det kan hon. Och säga ifrån om toalettens sittring, det gör hon. Och markera gränserna för alla andra. Det gör hon helt ogenerat. Själv brottas hon med sitt inre. Och sitt yttre, i en annan mening. Om du läser denna bok, så förstår du vad jag menar. 

En rekommendation är att läsa Adler-Olsens böcker i rätt följd, dvs. som de gavs ut. I den efterkommande boken hänvisas ibland till den föregående. Bara av den anledningen. I övrigt är de helt fristående från varandra. Kvinnan i rummet, Fasanjägarna, Flaskpost från P och Journal 64 har jag läst hittills denna sommar i nämnd ordning. Noterbart är att de tre första i serien gavs ut samma år! Och den fjärde året efter. Nu den senaste om avdelning Q, Marcoeffekten. Stort tack till min kollega som gav mig tipset om böckerna!

Jag är imponerad. Imponerad av händelserna och kriminalgåtorna. Imponerad av utveckligen och drivet i berättelserna. Imponerad av persongalleriet i böckerna. Inte bara de tre personerna i avdelning Q, utan t.ex. i Journal 64, av de personer som ingår i själva brottet - eller brotten - som skildras och utreds. Denna bok har verkligen ett persongalleri även rent konkret och uttalat där de alla samlas i ett mycket speciellt rum, innanför stängd dörr. Att väva samman så olika människor och livsöden på ett så intrikat sätt, det är imponerande. Ursäkta det myckna användandet av det ordet, men det måste sägas. Utan att det känns överdrivet eller överdådigt, utan att det ens känns konstruerat, byggs berättelserna upp och har ett sådant driv att boken knappt läggs åt sidan innan sista sidan nåtts. Spänning, människokännedom, humor, miljöskildringar, personlighetsklyvningar, beskrivningar av sjukdomsförlopp och samhällsföreteelser, allt i en enda lång räcka. Och allt är bara så självklart och presenteras med ett sådant förunderligt flyt.

Imponerande. Nu har jag några hundra sidors härlig läsning framför mig. Igen.

 

Iskall, frostig, törstsläckande dryck

Persongalleri

Idag träffade jag en grupp människor för att utbilda dem i en samarbetsportal där man kan lagra dokument, dela dokument, skicka dokument, ladda upp filmer, dela kalendrar, chatta och använda sig av ett videokonferenssystem. Allt gratis och fritt att använda. Det är i sig fascinerande med teknik och de tekniska landvinningar som gjorts de senaste 20 åren, och som eskalerat de senaste 8 åren. Och det är ännu mer tilltalande hur man så lätt kan kommunicera och dela texter och bilder över hela världen via en pc, en Mac, en smartphone eller en surfplatta.

Men det allra finaste som finns är ändå de människor jag träffade idag. Teknik i all ära, men människorna är viktigast. Hela spannet av osäkerhet och säkerhet, misstänksamhet och öppenhet, tveksamhet och frimodighet att ta sig an det nya och lite okända, det är intressant att ta del av. Någon sitter tyst och jobbar på, någon frågar ideligen, en annan har alltid lite skämtsamma kommenterar om sig själv eller det system vi jobbar med, någon går helhjärtat in för det vi håller på med och andra mer halvhjärtat och splittrat. Hela spannet finns hela tiden.

Och det jag konstaterar är att de här olika ingångsvärdena finns hos människor överallt, i alla möjliga sammanhang. I skolan, på jobbet, i föreningslivet, på släktträffen, på bröllopet, på längre bussresor genom Europa. De finns överallt. Människan är ett intressant fenomen. Människa är det finaste man kan vara. 

91:an

Sedan år 1932 har Nr. 91 Mandel Karlsson tjänstgjort det Svenska folket
med spänning och humor. Här på/vid sin post vid Liatorp.

En snok

En äkta blekingesnok från Almö

Sjögräset och horisonten

Vad viktigt det är med perspektiv på sitt liv och på saker och ting inom och utom oss själva. Att alltid kunna ha en punkt (eller linje) längre bort, längre fram, högre upp än där jag är precis nu, för att inte förlora mig i sakernas tillstånd precis runt omkring mig eller det som för tillfället är tillståndet inom mig. Att inte bara se det strandade sjögräset alldeles nära, utan också kunna och vilja - och få!!! - se horisonten längre fram. Det önskar jag dig. Just idag.

På playan i Falsterbo

Under my umbrella

Kan behövas idag. Bilden tagen på gågatan i Trelleborg.

Nässelfjäril

Ålderdomshem