Kökshyllor

Den gamla maskinen

Ett HDR-försök.

Körsbärsträdet blöder

Kåda som liknar bärnsten längs körsbärsträdets stam.

Raoul-skalan

Saxat från SVT Nyheters webbsida 17/1 2018:

Vad händer om man kan läsa en rubrik som denna:

På onsdagsmorgonen visade temperaturen – 32 °Raoul.

Vad betyder den temperaturen?

– Det betyder att (världs-)ledarnas ton präglas av känslor som ilska och rädsla. Men tidigare i morse var det minus 54 grader, så det har blivit lite varmare.

Läs mera om detta intressanta fenomen och hur Michelle Obama, Zlatan och Trump har anknytning till detta:
Raoul-skalan: >>klicka här!

Sol lucet omnibus – "Solen lyser på alla"

Solen lyser på alla, både onda och goda.
Solen går upp varje morgon, oavsett om vi känner för det eller ej.
Den frågar inte, utan har sin egen existens,
sin egen självklara plats.
Vi talar ibland om en livsåskådning som är heliocentrisk,
i motsats till geocentrisk eller egocentrisk. Solen är centrum,
omkring vilken andra himlakroppar rör sig.
Att ifrågasätta solens existens eller plats eller
tänka “hur vågar den gå upp utan att fråga mig” -
vore enbart bevis på stora intellektuella brister
och total avsaknad av ödmjukhet inför livets storheter och axiom.

Detsamma tänker jag om våra tankar om Gud.
Om jag - som en liten människa i en stor värld, i ett ännu större universum,
tänker den ifrågasättande tanken att Gud inte finns,
då är jag och petar på en avgörande faktor i tillvaron,
och mitt petande innebär i klartext att jag reser mig upp mot
det Högsta jag kan resa mig upp emot.
Jag ifrågasätter solen och dess existens.
Jag, en liten människa, ställer mig upp i min fulla längd och
når så där 180 cm över jordskorpan,
och med mina sinnen försöker jag bortförklara, bortrationalisera Gud.
Det är ungefär som att ett barn ifrågasätter sina föräldrars existens.
“Skulle jag komma från den mannen och den kvinnan?”
“Jag som är så framgångsrik, jag som har sådan makt, sådan integritet, sådan ställning,
skulle jag härstamma från dem? Jag har ju skapat allt detta som jag är och har, på egen hand.”

Perspektiven förskjuts i detta ögonblick, någonting slår mig. Kan det vara så att Någon var före mig, att Någon tänkte en tanke om mitt liv, att Någon beredde min personlighet och som gav mig en valmöjlighet att gå in i en livsplan?

“Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.” (Jer. 29:11)

Mönsterbild

Mönster i vatten. En god vän tog bilden.

Att känna sig som ett vrak

Ibland blir det så.

Spindelns väv

Sine metu - “Utan fruktan”

Som höstens skälvande asplöv
darrar jag ibland mitt i livet
mitt ibland intryck och åsikter
och fruktan som kan drabba mig.

Men lövet hänger kvar i sin stjälk
darrar och svänger, hit och dit
men ändå fäst i en trygg förankring
den förblir där den växer och växer där den förblir.

Att leva utan fruktan
är tillståndet då allt har sin rätta plats
sin rätta vikt, sin naturlighet
med respekt för livet och döden.

Fruktan är
en grundläggande reaktion på fara eller hot
står det i ordböcker och på psykologsidor,
något naturligt för människor och djur.

Djuren reagerar på det konkreta,
det de ser, hör och känner omkring sig,
vi också, men med tillägget
att vi kan associera och tänka vidare på konsekvenser och följder.

När associationernas hjul börjar rulla,
är de svåra att stoppa,
särskilt om vi är nedsatta och tröttkörda,
då bubblor olika katastrofscenarier upp ur vårt innersta.

Att leva utan fruktan,
är en gåva.
Det är en följd av att någonting jag vilar i
är större än det som gör mig rädd.

Till att börja med är det ett val
och fortsättningsvis är det ett val
och att ha det så kontinuerligt är ett medvetet val
och slutmålet är konsekvensen av ett val.
Varför gör ni er bekymmer för morgondagen?
Varför tänker ni och adderar ihop den ena olyckan med den andra?
Varför är ni så darrande, när ni vet att ert liv hänger på en livstråd
som har kontakt med stammen, trädet, dess upphov?

Darra när du behöver
darra när det blåser snålt och illa omkring dig
och vet att livet håller dig
i sitt grepp.

Utan fruktan. Sine metu.

Komma upp sig i smöret

Bild från pixabay.com

Det betyder egentligen att få det riktigt bra. När man förr i tiden satt runt matbordet, åt alla ur samma grötkastrull eller samma grötbunke, och då kunde det ibland hända att man bara hade en enda slev, och när man tagit sig en slev, skickade man den vidare till nästa person runt bordet och på så sätt fick man sig “en släng av sleven”. Ju längre tid man åt av gröten, närmade man sig mitten och där låg den härliga, stora smörklicken, och när man hade ätit sig ända in dit, då sades man vara “uppe i smöret”.

På andra språk finns ungefär samma betydelse, men det uttrycks med andra metaforer: vara på lätta gatan (engelska: Be on Easy street), sitta på fläsket (danska), sitta i ullen (tyska) och rulla sig som en ost i smöret (ryska).

(källa: Svenska uttryck och deras ursprung. Kerstin Johanson)

Höstskönhet (15)

Två bäbisar resonerar

Texten lästes av vår körledare. Tänkvärd.

Fimpa för gott för något gott: miljön och hälsan

Höstskönhet (14)

Lyckebyån

Rom byggdes inte på en dag

Roma uno die non est condita – "Rom byggdes inte på en dag"
är ett ordspråk som styrker behovet av tid för att skapa stora ting.

Tålamod är ett viktigt ord
en bristvara mer och mer
på västerländsk jord.
Tålamod - att kunna vänta
att låta tiden stilla släntra
ta emot dagen när något ska ske.

Tålamod är att låta skapandet
ta tiden som behövs
för att det som är moget
ska kunna födas.
Ingenting byggs på en dag.
Städer, hus, industrier, förtroenden,
allt tar tid i anspråk,
allt behöver utrymme i praktik och tanke.

Tålamod - modet att tåla väntandet.
Modet att vara stilla i strömmen av
känslor och andras röster.
Det som är bråttom är sällan viktigt,
och det som är viktigt är sällan bråttom,
påstås Churchill ha sagt.
Livet har lärt mig att hans utsaga
stämmer överens med verkligheten.

Låt saken vila
låt saken bero
låt den växa i fred och stillhet
det är tålamodets innersta kärna
och budskap.
Livet hinner.
Tålamodet vinner.

--------------------------------------------------------

Wikipedia:
Ab urbe condita (uttalas [ab 'orbe 'kåndita], är latin för 'från stadens grundläggning', och syftar på Roms grundande, enligt traditionen år 753 f.Kr., och är benämningen på den klassiska romerska tideräkningen År 2018 i den gregorianska kalendern är 2771 om man räknar "Ab urbe condita".

Vanligare var dock att romarna benämnde åren efter vilka som var konsuler eller, under kejsartiden, utifrån antal år en kejsare hade regerat.[2]

Prepositionen a eller ab betyder 'från', substantivet urbs 'stad' och adjektivet conditus 'grundad'. I den här latinska meningen beskriver ett adjektiv ett feminint substantiv, därför ändras adjektivets genus från maskulint till feminint. På grund av prepositionen i den här meningen ändras urbs condita från nominativform till ablativform: urbe condita. Meningen betyder då ordagrant 'från den grundade staden'.

Rom. Bild från pixabay.com

Höstskönhet (13)

Gå stapplande

Det är bättre att gå stapplande på den rätta vägen än att med fasta steg gå vilse.

(Augustinus)

Vägg med fönster

Allt okänt tas för storartat - Omne ignotum pro magnifico

Omne ignotum pro magnifico – "Allt okänt tas för storartat"

När vi hör om något nytt, får vi en känsla av att det är något stort och märkvärdigt: det där vi inte vetat något om sedan tidigare. Det okända är något storartat. Samma känsla som man kan ha när man för första gången möter en intressant person, eller en känd person, eller en beryktad person. Det är något storartat i att just jag får möta denne eller denna människa. Likaså kan det vara så med platser; omtalade och omskrivna städer och exotiska ställen, att de har en tendens att växa inom oss, tills de får ett mytiskt skimmer över sig. Detsamma gäller i högsta grad människor vi hör talas om, sådana som folk vi känner talar om och har mött och som beskrivits för oss i antingen goda eller dåliga ordalag. Det okända växer. Det för oss okända och ovissa blir inom oss i någon mening storartat. Se bara på turistbroschyrer och marknadsföringsannonser om platser, bilar eller upplevelser. De målar upp - gärna i allsköns färger och klatschiga kulörter - en bild som ger oss en vinkling av det där resmålet vi bara MÅSTE åka till, uppleva, se och höra. En bild, kanske ett par tre bilder till på samma resmål, bil, upplevelse - och vi är sålda. Vi har fått ta del av det okända - och det är storartat.

Vår erfarenhet dock, säger oss någonting som vi (nog) aldrig lär oss något av, för vi vill bli lurade, vi längtar efter det där okända, det  där exotiska, det där ouppnåeliga, det där storartade som vi bara sett på bild, känt doften av, hört berättas om, anat via någons vittnesmål, ett TV-program eller en färgfylld poster eller flyer (som reklamblad kallas nuförtiden). Det mesta låter bättre på ett annat språk. Hur kul låter reklamblad, när vi kan dela ut flyers?

Är det inte samma sak med vår tro, när vi berättar för någon om Jesus Kristus? Är vår berättelse som en orealistisk flyer eller ett sant och visst vittnesbörd om en verklighet med alla olika aspekter inräknade och omvittnade? För det har - i alla fall min erfarenhet lärt mig - visat sig att det där, för mig okända som var så stortartat innan jag väl var där, inte var så storartat, så exotiskt, så spännande som jag i förstone trott och känt. När vardagen kommer ifatt, när resan är över, när man levt i ett förhållande under lång tid, när bilen är smutsig och rätt så repig eller upplevelsen av fallskärmshoppet har klingat av - vad händer då? Ska jag börja jaga nästa upplevelse? Nästa okända plats? Nästa upphöjda och ouppnåeliga person?

Jag tror att det inom oss bor en längtan någonstans om att komma förbi det där okända som hägrar och lockar, och som ur ekonomisk synvinkel styr stora delar av den samhälleliga ekonomin; en längtan efter att komma hem. Komma hem. Komma till oss själva. Upptäcka det som inte jagar oss, som vill styra oss iväg åt alla andra håll, utan som kallar på oss att landa, att vara, att bli ett med oss själva, att hitta hem.

Som när ett barn kommer hem om kvällen, och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud, och jag kände att där hörde jag hemma. Där fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: här är jag hemma. Jag vill vara ett barn i Guds hem. 
(Göte Strandsjö)

Storartat - och realistiskt. 

Höstskönhet (12)