Jag jobbar dagligen med IT och IT-utveckling och ibland släpper olika programvaruföretag (Apple, Microsoft, Sun, m.fl. m.fl.) nya program och programuppdateringar. Den första versionen som släpps brukar kallas för beta-version, dvs. en version som ännu inte är helt leveransklar, utan den behöver testas för att man ska kunna konstatera att den inte innehåller problem, buggar m.m. som man i de egna testerna inte kunnat registrera. Allmänheten ombeds indirekt att testa programvaran och höra av sig i diverse forum med sina iakttagelser och tester. Det tjänar företaget på: gratistestning av mycket kritiska användare ute i cyberspace som gärna delar med sig av sin kritik. En perfekt väg att gå.När sen beta-versionen är fulltestad (när blir någonting det?), och felen/buggarna är fixade, då släpps den ”riktiga versionen”. När sen fel upptäcks och blir inrapporterade, så skickas uppdateringar och buggfixar ut via nätet och dessa är (oftast) gratis för dem som köpt/använder programmen. Man kan då säga att beta-stadiet är över och det är ett A-klassat program som används.
Frågan är, när det gäller oss människor, om det inte finns denna uppdelning i vårt samhälle också. Vi pratar om Alpha-hannar, A-barn, stora A, Alpha och Omega, A-laget, B-laget, att gå bet på något, ”det är B rakt igenom” (i betydelsen: inte alls A-klass på varan eller tjänsten). B står alltså ofta för det som inte når ända fram, aldrig slår i kaklet, aldrig riktigt kan konkurrera med det som är A. Kierkegaard skriver om A- och B-människan ur en helt annan aspekt, men det får jag återkomma om. Finns det C-lag också?
Och mitt namn som börjar på B… tur att det avgörande inte sitter i bokstäverna, utan i själ och hjärta.
Jfr: om bokstaven A: http://bjornolof.blogspot.se/2012/02/bokstaven.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar