Löpningens mysterium

Den här dagen avrundas med Morden i Midsomer kl. 21 och alldeles nyss avslutade jag en joggingtur (det är tyvärr ingen runda, eftersom jag först springer 5 km norrut och sen samma väg söderut 5 km), så det är väl en löparraka, eller hur jag nu ska uttrycka mig så att du förstår. Nåväl, nog om detta med rundor och rakor. Jag la märke till några saker ikväll – igen, ska jag tillägga – när jag sprang de 10 kilometrarna. Det som hände på insidan av mig (och då syftar jag mest på det mentala) under tiden jag sprang påminde mig om hur den här dagen sett ut från i morse (egentligen hela natten), morgonen, middagen, eftermiddagen fram till ikväll: innan jag begav mig ut kände jag mig urkass, eländig, illamående och allt annat än motiverad att byta om och ge mig ut i småregnandet för att springa. Usch. När äntligen kläderna kom av och andra kläder som är mer anpassade för löpning applicerats på min kropp, så tilltog illamåendet ännu mer och kroppen skrek: ”nej, inte ut och springa!!!” Strunt samma, jag satte på mig mina Nike och spände på mig midjebältet med två små vattenflaskor (som jag brukar dricka ur ungefär efter halva sträckan, jag har lärt mig att jag ska öva på drickteknik under tiden jag springer…) och satte sen igång mitt kvinnliga löparsällskap. Du undrar vad jag menar med ”satte igång mitt kvinnliga löparsällskap”? Jo, det är en liten behändig kvinna som man kan stoppa ner i en liten ficka på sidan av sina träningsbyxor och hon – alltså kvinnorösten i en app till min Iphone – har den stora vänligheten att tala om när jag sprungit en kilometer, och sen upprepar hon detta efter varje kilometer som är avverkad. Dessutom talar hon om – tyvärr känns det jobbigt ibland – hur lång tid varje enskild kilometer tagit att springa.

Nog om kvinnan i fickan. Jag sprang norrut och sprang över bron (den är ca 1,5 km lång) och hade rätt så kraftig sid- eller snarare motvind från väster. Då värkte det plötsligt i höger knä. Konstigt. Sen när jag kom över till grannön och några tallar gav mig vindskydd, försvann värken i höger knä och förflyttade sig till vänster hälsena. När jag sen vände söderut och fick vinden från höger eftersom det blåste från väster, så fick jag ont i vänstra knäets högra sida! Alltså: vind från höger = värk i vänster knä! Ingen vind = värk i vänster hälsena. Motvind från väster = värk i högra knät. Helt knäppt. Att vänstra främre lårmuskeln började yla i den sista backen den sista kilometern, det känns bara som ren bonus. Då är det snart över…

Precis så där har min dag varit. Motvind: värk i hjärtat. Sidvind: värk i tankarna. Uppförsbackar: värk i själen. Efteråt: en skön andningspaus. Ett glas Resorb (återställning av salter och vätska), rabarbersaft, några tuggor protein (denna gång lax), skön stretching och en – tycker familjemedlemmarna och jag själv – en välbehövlig dusch.

Vissa dagar är bara sådana. Hur har din dag sett ut min vän? Glöm inte att efter regn kommer solsken, efter värk kommer läkedom, efter gråt kommer skratt, efter ensamhet kommer gemenskap och vänskap. En uppslitande upplevelse följs av ett gott och uppmuntrande samtal. ”Den som sår med tårar, ska få skörda med jubel” står det i Boken. Ge inte upp. 

Knyt joggingskorna en gång till. Det vänder. Det är löpningens mysterium.