Yttre och inre landskap, öppna och slutna landskap

Att beskriva ett landskap är inte enkelt, det är inte bara att rapa upp ett antal saker och detaljer man ser med ögonen. En sådan landskapsskildring blir tämligen intetsägande och oengagerande. Det gäller att kunna måla med orden, beskriva och gestalta en känsla i den landskapsvy som finns framför ögonen. Få någon att se det de tidigare inte lagt märke till. Att det slutna landskapet inte förblir slutet, utan öppnas upp genom orden som skrivs.

Ännu mer med inre landskap. En del författare är oerhört skickliga på att se det osynliga och skildra det i text. Men frågan är om inte båda dessa förmågor hänger samman? För på många sätt innebär ju skildringen och beskrivningen av det yttre landskapet att kunna förmedla det osynliga, det icke konkreta den bild som målas upp. Och på så vis blir det samma fenomen som skildringen av inre landskap. Där är det osynliga uppenbart genom minspel, kroppsspråk, klädsel, frisyrer, kommentarer, reaktioner och reaktionsmönster.

En god egenskap hos en romanförfattare borde därför vara att behärska båda sorterna: skildring av yttre landskap och även inre landskap. Kombinationen av dessa blir en sammanhängande story med flera bottnar där det yttre och det inre följs åt i en naturlig rytm.  Dostojevskij, Tolstoy, P O Enqvist, Märta Tikkanen m.fl. behärskar detta till fullo. Litteraturpristagaren Tomas Tranströmer visar i sin poesi att yttre och fysiska ting mycket väl kan skildra inre skeenden och att inre erfarenheter mycket påtagligt påverkar hur vi ser på vår yttre miljö.

Men även många ”lågstatusförfattare” som t.ex. deckarförfattare avslöjar ganska snart sin enormt utvecklade förmåga att fånga in det synliga och det osynliga. De båda trådarna vävs samman och blir blad efter blad alltmer intrikata och kännbara. Varje ord, varje stavelse, varje detalj i yttre och inre bemärkelse får romanens personer att leva, agera, och storyn leds obevekligen mot det spänningsfält som kallas rysningar, kontraster, tvära kast, oväntade vändningar, cliff-hangers – och är orsaken till att det är med nöd och näppe jag kan lägga ifrån mig romanen. Helst skulle jag vilja att den bara fortsatte och fortsatte i all oändlighet.

Just nu läser jag Jo Nesbös Djävulsstjärnan. Den är sanslöst spännande och välskriven.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185625493