Ansiktets dag

Just nu läser jag en bok av Owe Wikström och där kallar han söndagen – enligt gammal tradition – för Ansiktets dag. Han talar om vikten av att se och bli sedd. Att bli bekräftad och att någon möter min blick. Och jag upplevde det igår. På ett påtagligt och överraskande sätt. Jag deltog i en konsert med den kör jag spelar gitarr i, och det var ca 130 personer samlade som lyssnade till sången och musiken, därav ca 60 barn. De flesta kunde inte sitta still, utan rörde sig runt granen som stod i mitten av lokalen. De visste att det skulle bli dans kring granen, fika och utdelning av godispåsar om en stund.

Några barn satt dock hos sina föräldrar och lyssnade. Kören stod uppe på en plattform och vi musiker stod till höger om kören. När jag spelade (gitarr) för fullt, så drogs min blick snett nedåt höger där en liten kille stod i sin pappas knä och tittade med jättestora, klotrunda och glada ögon – på mig! Flera gånger vred jag litegrann på nacken nedåt åt killens håll och han tittade på mig hela tiden! Och när våra blickar möttes, så fortsatte han helt oblygt att titta på mig med sin öppna blick. Hans pappa vände sig och log och förstod det växelspel som utspann sig mellan lillkillen och mig. Vi känner inte varandra, men det var en sån fin och uppmuntrande upplevelse att han kollade in mig och var helt oblyg. Den blicken lyfte hela min upplevelse av den eftermiddagen. Det var verkligen något som överglänste allt det andra i vår konsert. En liten kille. En blick. Ett mänskligt möte.

Din blick kan betyda skillnad för någon idag.