Huset finns där, men det är ingen hemma

En känd person  berättade på TV för några dagar sedan om sin mamma som drabbades av alzheimer. Han berättade om den smärta han upplevde när hans mamma försvann alltmer ifrån honom och från sin omgivning. En stund på fiket med sin mamma blev en enda stor besvikelse för dem båda, eftersom mamman inte visade några tecken på uppskattning och mysig tillfredsställelse, utan bara slevade i sig sin bakelse och sitt kaffe.

Hon visste inte var hon var, än mindre vem sonen var och att det var hennes egen son. Deprimerande och upprörande på samma gång för den folkkäre skådespelaren som visade en mjuk sida som vi inte är vana att se från hans olika rollprestationer. Avklätt, naket, tårdrypande och in på skinnet-krypande. Hans mamma var som ett hus, men ingen var längre hemma. Många andra har upplevt detsamma och klätt det i ord av saknad och sorg. Andra skriver om det. Som jag i denna stund. Det är en utdragen sorg att se någon man älskar högt och dyrbart som försvinner mer och mer. Huset är där, men det är ingen hemma.