En slump eller en plan?

Fredrik Lindström och en språkprofessor samtalade i Kunskapskanalen om ämnet ”Vad är en människa”. Väldigt intressant och roande att lyssna till detta populärvetenskapliga samtal om stora ting. Men vad jag upplever gång på gång i vetenskapliga kretsar är det enorma tomhet som presenteras när man inte vill/kan ta in tron på en högre makt i samtalet. Syftet med en människa eller t.o.m med hela mänskligheten lyfts ner till slumpurvalsresonemanget, så svaret på frågan ”Vad är en människa” blir inte bättre eller intressantare än: ett djur med lite större hjärna än andra djur. Vi har större vita områden där förmågan att associera, planera framåt och dra lärdomar och räkna ut samband finns. Hos igelkotten fanns knappt några vita områden, hos schimpansen några små vita områden, hos människan ganska stora och jämt fördelade områden. (en rolig tanke: brukar inte vita fläckar på kartan vara något negativt?)

Vad är det för mening med livet, döden och allt om det inte finns en makt, en person, en tanke bortom mig själv? Författaren Stefan Edman citerar en forskare som menar att Big Bang-teorin bygger på en enda stor smäll som fick ordning på alltsammans. Sannolikheten för detta är 1 på 10 upphöjt till 30 upphöjt till 40! Matematikern heter Roger Penrose. Den som tror på det har starkare tro än den som tror på Gud.

Harry Martinsson (citerad i Stefan Edmans bok Förundran, sid. 76):
”Att tänka sig en tanklös och slumpvis skapelse eller ett slumpartat skapande förefaller mig omöjligt i själva grunden”.

Skalbagge - en slump? Nej.

Den amerikanske poeten John Ciardi är inne på samma spår:
Vem skulle tro på en myra i teorin?
En ritning av en giraff?
Tiotusen doktorer på det möjliga
skulle kunna resonera bort halva djungeln.

Jag tror att det finns en plan med vår existens här.