Fåglar

Blåmesen kollar läget i den stora världen utanför...

Kråkan, staren, koltrasten och duvan går sida vid sida och pickar upp frön i gräset. Frön som hälldes ut igår när fågelbordet plockades bort. Ibland dimper det ner en och annan småfågel också, rödhake, blåmes eller talgoxe. Det har det gemmensamma att de är hungriga. Kanske känner de inte hunger som vi människor, utan det är mera en instinkt, något inbyggt som säger dem: ät! De funderar nog aldrig om risken för övervikt eller fetma, de får inga coachingförslag om på vilket sätt man ska äta eller tillreda sin mat för att på bästa sätt kunna tillägna sig råvarorna och dess nyttigheter. De äter kort och gott. De klarar sig bra utan Skippers och andras förslag.

En del djur samlar mat på hög under den varma årstiden när nötter och annat blivit fullmogna. Samlandet ger förutsättningar att kunna överleva vintern. Men många djur gör inte så. De lever för dagen. Just nu. Just här. Och äter om det finns något att äta. Och låter bli om det inte finns något. Och om problemet är just detta att det inte finns någon mat att äta här, då måste jag förflytta mig och leta upp andra ställen där maten finns.

Både problematiskt och oproblematiskt. Naturen sköter om naturen på något sätt. Med sina ”ups and downs” i djurbeståndet. Den starkaste överlever – som Darwin påstod – i betydelsen: den som hittar mat, överlever. Av naturliga skäl.