Fruktan

En släkting till mig berättade om ett besök på ett sjukhus i staden där hon bor. Händelsen utspelade sig för några år sen, men minnet av den lever kvar. Hon var på väg till en avdelning och gick i en korridor tillsammans med andra människor, både män och kvinnor. Plötsligt, utan förvarning, vänder sig en man mot henne och ger henne ett slag med knytnäven, slaget missar hennes haka och slaget träffar hennes högra nyckelben. Helt oprovocerat hände detta. Plötsligt och utan förvarning. Hon skrek till av rädsla och ilska, samtidigt som andra människor vände sig om och också började skrika åt mannen. Han blev rädd och sprang därifrån och ingen visste sen vart han tog vägen. Min släkting blev inte skadad, men skakad av händelsen. Polisanmälan gjordes och efter några veckor hörde polisen av sig och via några foton kunde hon peka ut mannen.

Det visade sig att den här mannen precis hade kommit från psykiatriska avdelningen och där fått besked som han inte tyckte om, han hade lämnat den avdelningen i protest och ilska. Sen lät han tydligen sin ilska gå ut över min släkting, helt oprovocerat.

När jag hörde berättelsen tänkte jag på mannen och min släkting, naturligtvis blev jag väldigt upprörd över hela händelsen, men jag funderade vidare och undrade över vad ilska eller rädsla gör med oss. När människor gör oss besvikna eller sårar oss, när någon sviker oss eller gör oss arga, hur reagerar vi då? Kan det vara så att detta kan ligga och gnaga inom oss längre eller kortare tid och att vi reagerar med ilska eller fruktan gentemot andra människor än den som gjort oss illa eller att reaktionen kommer efter lång tid? Och detta utan att vi förstår sambandet mellan min rädsla idag och det som gav mig orsak till denna rädsla?

Någon sa: ”fruktan är en dålig rådgivare”. Kan förståelsen för detta göra att vi handlar på ett annat sätt?
Förhoppningsvis.

Sädesärlan

Efter 8 kilometers löpning, nära havet och mitt på bron, flög sädesärlan bredvid mig flera meter. Det var andra kvällen i rad som det hände. Båda gångerna följde jag den med blicken och spontant kom orden över mina läppar: ”lilla sädesärla, kan du lära mig att flyga med mina egna vingar?” Bekymmersfritt, utan tankar om att falla ner eller att misslyckas, ingen oro som plågade den lilla fågeln, så flög den där och var lycklig och fri. ”Lilla sädesärla, kan du lära mig att flyga med mina egna vingar?”

Lärarinnan frågade barnen i sin klass vad de ville bli när de blev stora. Hon frågade en efter en och de svarade som barn brukar svara: brandman, doktor, fotbollsspelare, hockeyspelare, affärsman, sjuksköterska, modell, polis, kapten på en stor båt m.m.

Till slut kom hon till lille Robin, som var en liten tillbakadragen pojke som inte gjorde så stort väsen av sig, utan ofta var lite tyst och försiktig. Och när fröken upprepade frågan till honom: vad vill du Robin bli när du blir stor, så tittade han upp på henne och sa med glada ögon:”jag vill bli lycklig!”

Kanske spelar yrket och karriären mindre roll. Robins önskan var nog den allra viktigaste. Egentligen.

Lilla sädesärla, kan du lära mig att flyga med mina egna vingar?

Det stelnade leendet

Ur deckaren om kriminalkommissarie Harry Hole:

”Harry tyckte att Willys leende liknade hans egen fars sorgsna, resignerade leende. Leendet hos en man som ser bakåt därför att det är där det finns, det som kan få honom att le.”

Löpningens mysterium

Den här dagen avrundas med Morden i Midsomer kl. 21 och alldeles nyss avslutade jag en joggingtur (det är tyvärr ingen runda, eftersom jag först springer 5 km norrut och sen samma väg söderut 5 km), så det är väl en löparraka, eller hur jag nu ska uttrycka mig så att du förstår. Nåväl, nog om detta med rundor och rakor. Jag la märke till några saker ikväll – igen, ska jag tillägga – när jag sprang de 10 kilometrarna. Det som hände på insidan av mig (och då syftar jag mest på det mentala) under tiden jag sprang påminde mig om hur den här dagen sett ut från i morse (egentligen hela natten), morgonen, middagen, eftermiddagen fram till ikväll: innan jag begav mig ut kände jag mig urkass, eländig, illamående och allt annat än motiverad att byta om och ge mig ut i småregnandet för att springa. Usch. När äntligen kläderna kom av och andra kläder som är mer anpassade för löpning applicerats på min kropp, så tilltog illamåendet ännu mer och kroppen skrek: ”nej, inte ut och springa!!!” Strunt samma, jag satte på mig mina Nike och spände på mig midjebältet med två små vattenflaskor (som jag brukar dricka ur ungefär efter halva sträckan, jag har lärt mig att jag ska öva på drickteknik under tiden jag springer…) och satte sen igång mitt kvinnliga löparsällskap. Du undrar vad jag menar med ”satte igång mitt kvinnliga löparsällskap”? Jo, det är en liten behändig kvinna som man kan stoppa ner i en liten ficka på sidan av sina träningsbyxor och hon – alltså kvinnorösten i en app till min Iphone – har den stora vänligheten att tala om när jag sprungit en kilometer, och sen upprepar hon detta efter varje kilometer som är avverkad. Dessutom talar hon om – tyvärr känns det jobbigt ibland – hur lång tid varje enskild kilometer tagit att springa.

Nog om kvinnan i fickan. Jag sprang norrut och sprang över bron (den är ca 1,5 km lång) och hade rätt så kraftig sid- eller snarare motvind från väster. Då värkte det plötsligt i höger knä. Konstigt. Sen när jag kom över till grannön och några tallar gav mig vindskydd, försvann värken i höger knä och förflyttade sig till vänster hälsena. När jag sen vände söderut och fick vinden från höger eftersom det blåste från väster, så fick jag ont i vänstra knäets högra sida! Alltså: vind från höger = värk i vänster knä! Ingen vind = värk i vänster hälsena. Motvind från väster = värk i högra knät. Helt knäppt. Att vänstra främre lårmuskeln började yla i den sista backen den sista kilometern, det känns bara som ren bonus. Då är det snart över…

Precis så där har min dag varit. Motvind: värk i hjärtat. Sidvind: värk i tankarna. Uppförsbackar: värk i själen. Efteråt: en skön andningspaus. Ett glas Resorb (återställning av salter och vätska), rabarbersaft, några tuggor protein (denna gång lax), skön stretching och en – tycker familjemedlemmarna och jag själv – en välbehövlig dusch.

Vissa dagar är bara sådana. Hur har din dag sett ut min vän? Glöm inte att efter regn kommer solsken, efter värk kommer läkedom, efter gråt kommer skratt, efter ensamhet kommer gemenskap och vänskap. En uppslitande upplevelse följs av ett gott och uppmuntrande samtal. ”Den som sår med tårar, ska få skörda med jubel” står det i Boken. Ge inte upp. 

Knyt joggingskorna en gång till. Det vänder. Det är löpningens mysterium.

Natten, kl. 00.04

På natten är luften fuktig och kylig
dimslöjorna reser sig och faller
allt är lite smådunkelt och okänt på något sätt.

Mörkrädd? Nej.
Mörkerälskare? Kanske.
Mörkerförespråkare? Knappast.

Natten har sina fördelar.
Ensamhet, tystnad. Sköna drömmar.
Ro och ingen aktivitet.

Natten har sina nackdelar.
Mörker, ensamhet, mardrömmar.
Envisa tankar, likt ett gammalt tuggummi som jag inte spottat ut.

God sömn, en skön säng.
Mjuka kuddar och behagliga lakan.
Naken hud och stillsam kropp.

Brottningskamp eller vila.
Olika nätter har sina olika ansikten.
Bäst att vara vän även med natten.

Om det inte var natt ibland,
skulle jag inte uppskatta dagen.
Livets kontraster.

Salt och sött.
Surt och basiskt.
Ljust och mörkt.

I mörkret är alla katter grå,
på natten är alla möjligheter små,
när natten flyr kommer allting att gå.

Just nu är natten som ljusast
midsommarnatten blir aldrig riktigt mörk.
Sängen väntar på mig och jag på den.

En god natt.

När allt (inte) stämmer

Har just avslutat den femte boken i deckarserien om antihjälten Harry Hole. En knivskarp kriminalkommissarie med många ambivalenta och motstridiga känslor inom sig och en ständig kamp mot alkoholism. Kombinationen av dessa motsatser inom denna personlighet tilltalar mig och gör personen på bokens blad verklig och levande. Kanske är det denna dubbelhet som är mitt största intresse och den viktigaste behållningen av böckerna. Fladdermusmannnen, Kackerlackorna, Rödhake, Smärtans hus, Djävulsstjärnan... Under de närmaste veckorna där semestern hägrar ser jag fram emot de följande böckerna: Frälsaren, Snömannen och Pansarhjärta. Alla med samma huvudperson

Varje intrikat kriminaldrama innehåller mängder av miljö- och personskildringar (vilket jag skrivit om i en tidigare artikel här), och i varje bok finns det små meningar och uttalanden som dröjer sig kvar. Ord som  jag känner genomborrar mig, som går genom alla fördomar, förutfattade meningar, färdiga tankar om människors  skuld och oskuld, människors motiv och livsmål. Naturligtvis kan man läsa böckerna utan en enda reflektion av denna karaktär, men nu är jag som jag är. Och "man får vara glad att man är som man är, när man inte blev som man borde". Men vem vet hur man skulle bli som man borde? Kanske var det så här det var tänkt att just jag skulle bli? Och detsamma för dig, kära läsare.

Jag brukar vika ett hundöra på den sida i boken där det finns just sådana här uttalanden som liksom drabbar mig och det känns som att ta boken, författaren, huvudpersonen och mig själv på allvar att återvända till just dessa hundörs-sidor och läsa stycket igen och reflektera över innebörden.

Eventuellt återkommer jag just kring denna infallsvinkel på denna plats, utifrån böckerna om Harry Hole.

Citat: 
"Det stämde lite för bra". "Vad menar du?" Harry kliade sig på hakan. "Visste du att Duke Ellington brukade be pianostämmaren att inte stämma pianot helt  rent?" 
"Nej."
"När ett piano är stämt kliniskt perfekt, låter det inte bra. Det är inte fel, men det förlorar lite av värmen, äkthetskänslan."
----------
När jag läste detta samtal, kan jag ärligt säga att jag inte kunde släppa orden om pianot och stämningen. En speciell stämning infinner sig när  jag smakar på orden. Associationerna går vida omkring till människor jag mött under livet som - liksom Ellingtons piano - inte varit perfekta, där det funnits en och annan ton som inte varit i perfekt harmoni jämfört med de andra tonerna, men deras liv  har varit vackra, de ackord som klingar ut från deras hjärtan vittnar om ett fullödigt liv, ett levande liv, ett liv i sorg och glädje och med mening och innehåll. Människor som drar andra till sig, som förlikat sig med att livet är inte perfekt, gräset är inte alltid nyklippt, frisyren ligger inte alltid perfekt sprayat på plats, kläderna satt lite löst här och där och bilen hade repor, liksom själen. Det perfekta gör att man förlorar värmen, det personliga tilltalet, det inbjudande, det som drar andra till sig och till det liv som finns inom en.

Denna tanke lämnar jag över till alla er andra som liksom jag känner att Pianostämmaren inte vridit alla tonerna i våra liv till den kliniskt perfekta stämningen, utan tillåtit att några toner faktiskt ligger på gränsen till ostämdhet (dock ej nedstämdhet), men som gör att människor i vår omgivning kan slappna av och vara sig själv utan att bygga upp försvarsmurar omkring sig eller fälla ut klorna till attack.

GLAD MIDSOMMAR alla normala och välljudande människor där ute!

Sommar

Styvmorsvioler

Sommar är för mig lek och bad
Och att känna solen och värmen
På holme och i stad.

Sommar är när vinden smeker
huden och håret
och när barnen skrattar och leker.

Sommar är båtar och segel
Som fladdrar och far
Långt från betong och tegel.

Sommar är glädje och liv
För kropp och själ
Utan konflikter och kiv.

Sommar är tankar fria från krav
och förpliktelser, instängda
och luft, syrefattig och kvav.

Sommar är bonustid att få vara
Sig själv, med andra eller ensam
Att leva bara.

Sommar – hoppet tänds åter
Med möjligheter och öppna dörrar
Vi oss själva förlåter.

Sommar är att andas in och andas ut
dofter och intryck
har liksom inget slut.

Sommar är nåd och skratt
Enkel logik,
En närbelägen skatt.

Yttre och inre landskap, öppna och slutna landskap

Att beskriva ett landskap är inte enkelt, det är inte bara att rapa upp ett antal saker och detaljer man ser med ögonen. En sådan landskapsskildring blir tämligen intetsägande och oengagerande. Det gäller att kunna måla med orden, beskriva och gestalta en känsla i den landskapsvy som finns framför ögonen. Få någon att se det de tidigare inte lagt märke till. Att det slutna landskapet inte förblir slutet, utan öppnas upp genom orden som skrivs.

Ännu mer med inre landskap. En del författare är oerhört skickliga på att se det osynliga och skildra det i text. Men frågan är om inte båda dessa förmågor hänger samman? För på många sätt innebär ju skildringen och beskrivningen av det yttre landskapet att kunna förmedla det osynliga, det icke konkreta den bild som målas upp. Och på så vis blir det samma fenomen som skildringen av inre landskap. Där är det osynliga uppenbart genom minspel, kroppsspråk, klädsel, frisyrer, kommentarer, reaktioner och reaktionsmönster.

En god egenskap hos en romanförfattare borde därför vara att behärska båda sorterna: skildring av yttre landskap och även inre landskap. Kombinationen av dessa blir en sammanhängande story med flera bottnar där det yttre och det inre följs åt i en naturlig rytm.  Dostojevskij, Tolstoy, P O Enqvist, Märta Tikkanen m.fl. behärskar detta till fullo. Litteraturpristagaren Tomas Tranströmer visar i sin poesi att yttre och fysiska ting mycket väl kan skildra inre skeenden och att inre erfarenheter mycket påtagligt påverkar hur vi ser på vår yttre miljö.

Men även många ”lågstatusförfattare” som t.ex. deckarförfattare avslöjar ganska snart sin enormt utvecklade förmåga att fånga in det synliga och det osynliga. De båda trådarna vävs samman och blir blad efter blad alltmer intrikata och kännbara. Varje ord, varje stavelse, varje detalj i yttre och inre bemärkelse får romanens personer att leva, agera, och storyn leds obevekligen mot det spänningsfält som kallas rysningar, kontraster, tvära kast, oväntade vändningar, cliff-hangers – och är orsaken till att det är med nöd och näppe jag kan lägga ifrån mig romanen. Helst skulle jag vilja att den bara fortsatte och fortsatte i all oändlighet.

Just nu läser jag Jo Nesbös Djävulsstjärnan. Den är sanslöst spännande och välskriven.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185625493

Det gamla kapellet

Det bara står där år efter år, det gamla missionshuset i Grönadal. Människor har kommit och gått. Människoöden har mötts och gått skilda vägar.

Ändå består de gamla symbolerna och sanningarna. Något bestående i en mycket föränderlig värld. Vad skönt att de finns.

Ljuset i tunneln

Ljuset finns där - i slutet av tunneln som du kanske befinner dig i just nu. Ljuset finns alltid där, fast du inte orkar lyfta blicken eller inte orkar tro att det finns ljus för dig mer. Jag vill uppmuntra dig att våga se framåt, våga lyfta blicken, våga se livet med nytt perspektiv.

Ibland behöver man någon att prata med. Man kan hamna så nära träden så att man inte ser skogen. Man kan behöva ta några steg tillbaka tillsammans med någon annan för att få perspektiv. Närstående personer är viktiga, det sociala nätverket kan aldrig  underskattas. Men ibland är det skönt med någon person som kommer från ett helt annat sammanhang. Som inte har några bindningar och låsningar. Någon som ser på saken från en annan horisont. Understundom kan enda vägen framåt vara att ta ett steg tillbaka. Eller åt sidan.

En tuff tjej

Varje morgon åker jag kollektivt till jobbet (vilket underligt ord egentligen, ”att åka kollektivt”). Det betyder att jag åker buss tillsammans med andra som ska in till jobbet eller skolan i stan. Det finns många sorters människor på bussen som jag skulle vilja skriva lite om vid något tillfälle. Kanske under rubriken ”en bussåkares funderingar” eller ”bussåkning har sitt pris” eller ”bussåkning – ett nödvändigt ont” eller kanske ”bussliftarens färd till jobbgalaxen”. Det kommer, var så säker.

Det är ett antal killar och tjejer med på bussen nästan varje gång jag åker och en del av dem hejar faktiskt när man möter deras blick, men desto fler har blicken riktad nedåt, eller snarare inåt – de tittar in i huvudet, dvs. sover en stund i skiftande kroppsställning. Och alla med hörsnäckor och full volym med senaste spotifyspellistan. Det enda jag hör är diskanten och basen. Det finns en del av dem som har en väldigt tuff attityd och ser enormt avvisande ut och strålar ut känslan av att vara blasé inför det mesta som har med vanlig vardag att göra.

Som en kontrast till dessa tonåringar som försöker verka så coola, så kommer det ombord en tjej i bussen, varje morgon, vid hållplatsen strax före E22. Hon kommer ut till vägen i sällskap med sin mamma, sin lillasyster i barnvagn och deras lilla trasselsudd till hund. Hon kliver ombord på bussen, säger med fast röst: ”till stan” och söker sig sen till platsen längst fram eller ganska långt bak, till platserna precis efter bakdörren. Hon vinkar till sin mamma och lillasyster och sen åker bussen iväg. Inne vid järnvägsstationen i stan kliver hon av för att ta en annan buss, en stadsbuss, till sin skola. Hon är kanske 9 år, mörkt, långt hår, beslutsam blick och inte ett dugg rädd att kliva in i bussen och gå långt bak för att hitta sig en plats. Morgon efter morgon ser det likadant ut. Jag blir så där glad och imponerad av denna lilla tjej som bara kliver in och tar för sig. Utan minsta tvekan, utan minsta darr på stämman, utan minsta rädsla i ögonen när hon möter alla blickar i bussen.

Vi har nog alla samma goda känsla inför denna modiga lilla tjej som kommer in i bussen varje morgon med sin fasta, men ändå öppna blick och sina bestämda steg. Man bara känner: måtte denna självkänsla få förbli hos henne, detta stora självförtroende finnas kvar hela hennes liv. Tänk vad mycket dessa bussresor innebär för henne när det gäller att våga. Och att våga vara sig själv, utan att kliva undan. Jag blir riktigt uppmuntrad när jag ser henne.

Och i jämförelse med de andra tjejerna och killarna, så ser jag här en tjej som är TUFF på riktigt!

Från mitt altanfönster

Den ljusblå himlen är som en stor bakomliggande fondvägg för det konstverk jag ser från min stol på altanen. Grova, vinröda trämöbler som funnits här några år står dynlösa ute i väder och vind gapar tomma och de 2 nyinköpta stolarna med fällbara ryggstöd är desto mer inbjudande i solflödet. Sommarkänsla. En blommig plastduk på bordet som hör ihop med de grova utemöblerna vajar i ena hörnet. Vindstyrka ca. 9 m/sek. Jag får lov att öppna fönstret bakom mig för att inte få andnöd av den tryckande värmen här inne. Korsdrag, det är ett skönt drag. I alla fall idag. För tre veckor sen köpte vi vår nya grill på hjul och det visade sig att den fungerade alldeles utmärkt, den står bredvid bordet under takfoten.

Grannens misslyckade granhäck vajar lojt i vinden. Den del av häcken som är mot vår tomt är så vissen och ful, så det fula har vi försökt motarbeta med spaljéer och diverse klängande och klättrande växter som i alla fall gör häcken grön och fin under sommaren. Vi har erbjudit det äldre paret att vi skulle dela på kostnaden för en ny häck, men de kontrade med att ”vi är så gamla, så vi vill nog inte göra det arbetet”. Så var det med det. Jag ska nog starta ett nytt parti: Häckpartiet. Vad tror ni om det? Alla partier har ju en bärande fråga (och en del partier har bara EN fråga på sin agenda och kan utifrån den förklara och lösa alla samhällets problem) och Häckpartiets bärande fråga skulle just gälla häckar: granhäckar, grannhäckar, höga och låga häckar, smala häckar och breda häckar. Och detta OS-år även långa och korta häcken. Det finns så otroligt många sorters häckar. Nu kommer ett citat osökt i mitt minne: ”lycka är att vinna 110 meter häck och ha någonstans att plantera den”. Eller samtalet goda grannar emellan, när den ena grannen säger till sin grannes fru: du har en väldigt fin häck! Är den alldeles nyansad?”

Nu kryper en fluga på mitt vänstra ben. Den stör mig i mitt skrivande och nyss stod grannens katt Lisa i öppningen och bara stirrade stint på mig när jag lyfte blicken. Det är förresten den mest osociala katt jag någonsin mött. Trots att vi varit kattvakter hos dessa grannar ett otal antal gånger, så är det nästan lögn att få närma sig Lisa (och hennes son Sixten också för den delen) och klappa henne på ryggen. Icke. Gör dig inte det besväret, du kommer att misslyckas, säger mig hennes blick. Man brukar säga att det finns svala kvinnor, men denna katthona tar priset. Men precis som för kvinnorna, är ju problemet hennes. Jag kan tillägga att det finns sådana män också. Som Sixten t.ex.

Grannarna är förresten ett kapitel för sig (nu blev det bara ett nytt stycke i min lilla essä). Goda grannar är bra att ha. Och det har vi. Pålitliga, pratglada, samarbetsvilliga, skojfriska. Grannarna bakom vårt hus (ni vet de med den anskrämliga häcken) ägde en gång i världen hela området där det nu står fyra hus. Avstyckad tomt. De har säkert bott i sitt hus sen 1950-talet. Vitt med eternitplattor på väggarna och rött tegeltak. Det ligger norrut från vårt hus sett. Grannen i öster som när han målade om sitt hus förra gången tog ungefär samma färg som på värt hus: blått. Villablått. Grannen i väster har ett gult hus, med svart tak. Passar bra, för han håller på AIK i fotboll och hockey. Gnagarna. Han hade även en båt i samma färger förut. Ja, den hade inget tak, men skrovet var gult och bottenfärgen svart.

Grannen åt söder har ett underligt smeknamn, och är inföding här från ön. Ja, det är alla våra fyra grannar, utom västergrannen. Södergrannens mamma fyller 99 i höst. Klar i huvudet och följer med i resonemang som förs. Härligt med en sådan ålderdom.

De ljus- och mörkrosa pelargonerna som står på blomsterbänkarna här på altanen lyser upp tillvaron för oss. Det ljusa och maritima temat på prydnadsgrejerna ger känslan av öppenhet, hav och himmel. Tomatplantorna står på vänt för att kunna flyttas utomhus när den riktiga sommarvärmen infinner sig. En skön plats på jorden, för lata dagar, goda frukostar, läsupplevelser och grillkvällar. Och som nu: skrivarstunder.

Kvarglömt

Ett örhänge, ett hårspänne och en tintin-raket låg kvarglömda längst bak i kyrkan vid vaktmästarens plats. Jag betraktade dem och kunde ana att det var barn som varit i kyrkan och tappat dyrgriparna när storasyster eller storebror blev konfirmerad eller lillasyster blev döpt. Kvarglömda grejer vittnar om sina ägare. Ett intresse, en viss smak? Hos mamman eller flickan?

Samtidigt vittnar de kvarglömda grejerna om att de nog inte är speciellt viktiga för ägaren. De kanske bara är skummet på prylhavet därhemma. En sånt där typiskt välfärdssyndrom: det man inte fått kämpa eller arbeta för, det betyder inte heller så mycket för en.

Om jag skulle leta upp Tintins äventyr igen kanske...

Bokstaven B

Man tror att bokstaven B (min favoritbokstav förresten, gissa varför?) härstammar från det feniciska alfabetet och ordet som betyder ”hus”, nämligen beth. Detta kan jämföras med det hebreiska ordet Betel som betyder ”Guds hus”. Bet = hus, El= Gud. Romarna gav bokstaven den form vi också har med böjda, runda bågar, medan grekerna spegelvände den. I grekiska alfabetet (!) heter den andra bokstaven just beta.

Jag jobbar dagligen med IT och IT-utveckling och ibland släpper olika programvaruföretag (Apple, Microsoft, Sun, m.fl. m.fl.) nya program och programuppdateringar. Den första versionen som släpps brukar kallas för beta-version, dvs. en version som ännu inte är helt leveransklar, utan den behöver testas för att man ska kunna konstatera att den inte innehåller problem, buggar m.m. som man i de egna testerna inte kunnat registrera. Allmänheten ombeds indirekt att testa programvaran och höra av sig i diverse forum med sina iakttagelser och tester. Det tjänar företaget på: gratistestning av mycket kritiska användare ute i cyberspace som gärna delar med sig av sin kritik. En perfekt väg att gå.

När sen beta-versionen är fulltestad (när blir någonting det?), och felen/buggarna är fixade, då släpps den ”riktiga versionen”. När sen fel upptäcks och blir inrapporterade, så skickas uppdateringar och buggfixar ut via nätet och dessa är (oftast) gratis för dem som köpt/använder programmen. Man kan då säga att beta-stadiet är över och det är ett A-klassat program som används.

Frågan är, när det gäller oss människor, om det inte finns denna uppdelning i vårt samhälle också. Vi pratar om Alpha-hannar, A-barn, stora A, Alpha och Omega, A-laget, B-laget, att gå bet på något, ”det är B rakt igenom” (i betydelsen: inte alls A-klass på varan eller tjänsten). B står alltså ofta för det som inte når ända fram, aldrig slår i kaklet, aldrig riktigt kan konkurrera med det som är A. Kierkegaard skriver om A- och B-människan ur en helt annan aspekt, men det får jag återkomma om. Finns det C-lag också?

Och mitt namn som börjar på B… tur att det avgörande inte sitter i bokstäverna, utan i själ och hjärta.

Jfr: om bokstaven A: http://bjornolof.blogspot.se/2012/02/bokstaven.html

Att skriva. Och att läsa det någon skrivit.

För en tid sen resonerade jag och en bekant om skrivande. Jag har inget större behov av att redogöra för alla turer i samtalet, men jag landade i alla fall i några slutsatser för min del.

Om någon känner ett stort behov av att skriva: skriv! Skriv för ditt liv! Skriv för att du måste (för att ditt inre bjuder dig, inte någon annan), skriv för att visualisera och konkretisera dina tankar. Ord är visualiserade tankar, och skrift är visualiserade ord. Genial och enkel logik. Att skriva är att uttrycka sitt inre. Att skriva är att fånga det som finns inom dig. Att göra något verkligt av tankarna, istället för att de bara finns inom dig likt en slumrande och bortglömd resurs. Tankar och ord som skrivs ner tvingar skrivaren till eftertanke på ett sätt som de talade orden inte alls tvingar till. Det är en god sak: eftertänksamma ord som skrivaren har tänkt igenom och haft chans att revidera, tänka på utifrån olika perspektiv innan de överlämnas till andra. Detta måste vara en viktig aspekt om man ska kunna ta sig själv och andra på fullt allvar. Det är för skrivaren ett sätt att visa sina läsare respekt. Ord som står för någonting och är ett verkligt uttryck för skrivaren.

Och att läsa det någon skrivit är att lära känna denna person. Att ta del av hans eller hennes inre. Det är viktigt. Det är att ta någon på allvar. Det är ett mycket konkret sätt att visa respekt för skrivaren. Inte för att man alltid håller med om det någon skriver, men att förhålla sig till det utifrån ett helhetsperspektiv, man måste ju läsa alltsammans och inte rycka ett litet stycke ur sitt sammanhang.

Att skriva är att ta sig själv på allvar. Att läsa det någon skrivit är att ta honom eller henne på allvar.

Vi ska nog inte ha något golv – det kan ju bli märken i det

”Vilket fult märke i golvet!” ”Ja, det är nog ingen idé att ha nåt golv, det blir ju bara fula märken i det”. Så lät ett samtal idag på morgonen i ett relativt vanligt svenskt hem. ”Och det är nog ingen mening att ha en bil heller, dom får också bara en massa stenskott och repor hela tiden…”. ”Och det är ju knappt nån mening att leva heller, för livet ger en ju bara en massa sår, bjuder på  irritationsmoment och andra tråkigheter, så det är väl ingen större mening med det heller”. Så utvecklades samtalet och tankarna denna förmiddag i ett tämligen vanligt svenskt hem. Ju längre samtalet pågick, desto mer absurt blev det.

Tankarna och funderingarna hopades och flög iväg, kom åter och stack sin kos igen. Ju mer jag tänkte på märket i golvet, på reporna och stenskotten i lacken och på törnarna en människa får under livet, ju mer komiskt, humoristiskt och på allvar blev det. Till slut kände jag bara att jag var tvungen att skratta åt alltihop, eller i alltihop, eftersom jag lever mitt i alltihop!

Kanske är det meningen med ett golv att det SKA bli märken i det. Möjligen är det meningen med en bil att det SKA bli märken av skiftande storlek och sort på den? Är det faktiskt så att det ÄR livets mening (eller i alla fall en del av den) att vi möter saker som ger oss sår, skavanker, frågor och lidande? Och om jag kan komma fram till denna slutsats kanske det kan leda till att det där som jag blev så upprörd över, så sårad och så besviken av, är en del av livets mening, då kanske det framkallar glädje och en känsla av mening med livet istället?!

Woooooh! De där märkena talar till mig om livet: om barnens framfart över golvet, om bilens framfart på vägar och stigar och om min egen livsvandring och allt vad den bjuder på, och på så vis ges livet färg, nyans, toppar och dalar, glädje och sorg. Som en elev skrev i en skrivarkurs på gymnasiet: ”lycka är att känna att jag levat”. Eller som det står i reklamen för tvättmedlet Ariel (ibland hittar reklammakarna guldkorn…): ”Smuts är bra”. Varför då? Jo, för att smuts talar om liv och rörelse. Och ”bättre med lite damm i hörnen, än ett rent helvete”.

Jag tror jag ska tänka på ett nytt sätt om märkena i golvet och de andra skavankerna i livet. Så får det bli.

”Livet är inte rättvist om man inte ser det ur ett längre perspektiv”. (skriver Haruki Murakami) 

Livet är fyllt av do re mi

Do
dom
dom
domino
dominant
domingo
dorotea
dorty
doris
dominikaner
domherre
domare
domslut
domkyrka
domkraft
doom
dock
docka
dokusåpa
dolomiterna

Re
Reflektioner
reflexer
retard
revir
resorb
repriser
refränger
reaktioner
reläer
relax
restaurering
restaurang
resultat
resurser
religiös
remi

Mi
mia
minoritet
minaret
mina
mina
min
min
minne
minsta
minuskler
minus
mindre
minst
misär
milis
militär
mitt
mitt
MIT
mint
mickel
miljoner
miljarder

Livet är fyllt av do re mi. Det kan du ju se alldeles själv. Ditt liv har säkert några till. Jag har glömt en hel massa.

Alla sinnen inblandade

När man joggar längre sträckor, händer det intressanta saker i kropp och själ. Jag ska inte fördjupa mig i det, kanske återkommer jag om det, men jag tänkte på det igår när jag joggade 10 km: alla sinnen är inblandade på något sätt och är vakna på ett annorlunda sätt än annars.

Hörseln: vad mycket man hör. Fågelkvitter, måsarnas skrik, vågskvalp mot stenarna längs strandkanten, sina egna steg när joggingskorna landar på asfalten (speciellt när det regnat), bilarna som kommer framifrån låter på sitt vis och de som kommer bakifrån har sina läten (man lär sig att känna igen ljudet om de kommer framifrån eller bakifrån, innan man ens sett dem), syrsorna som spelar, göken som ropar ko-ko, kor som råmar, får som bräker, prassel i gräset när någon orm eller sork eller ödla rymmer iväg från den farlige joggaren.

Synen: man ser folk som pysslar eller grillar ute i sina trädgårdar, man ser djur i motljus, flugor som svärmar - nästan helt stilla, ett rådjurs vita bak försvinner in i ett buskage (inte bara baken, men det är den man ser), vågorna i stilla motljus, träden som vajar för vinden, skvättandet efter en bil som kör förbi, svettdroppar som faller från pannan och  solen som dalar i väster.

Lukten: doft av hav och tång, ginst och syren, blöt vägbana och fuktiga löv, koskit och nyslaget gräs, bilavgaser och vinden som för med sig omgivningens alla dofter i en skön blandning.

Smaken: lite torr smak, lite salt vatten som rinner in i ena mungipan från pannan, lite smak av sportdrycken eller saften jag drack före loppet eller vid 5 km.

Känseln: värken kommer och går i olika leder och delar av kroppen, alltifrån högra knäet till vänstra, höftkulan på ena sidan och sen känns det i den andra, ena vristen talar om att den finns och plötsligt den andra vaden, ryggslutet gör sig påmint och ena armen domnar om man springer och spänner sig på något konstigt sätt. Här kommer också – speciellt efter de första 6 km – en massa goda ämnen fram i kropp och psyke, plötsligt känns det inte tungt längre, tankarna blir mer positiva, kroppen känns fräsch, benen studsar fram på ett lättare sätt än nyss, helhetsbilden ändras totalt. Det som strax före kändes SÅ tungt och trögt, känns plötsligt som en frihet, en glädje, en endorfinstinn och euforisk befrielse. Påtagligt.

Det sjätte sinnet vet jag inte hur det påverkas (intuitionen, eller vad detta sinne kallas), men en sak är säker: hela kroppen, själen och hjärnan känns uppmuntrad och glad.

En skön känsla.

Rummet

Man brukar säga det stilla rummet. Det ombonade rummet. Det öppna rummet. Det slutna rummet. Det stängda rummet. Det inbjudande rummet. Det finns många rum i våra hus och kanske ännu fler i våra hjärtan. Rum, skrymslen och vrår.

Jag sitter i ett av mina rum just nu och skriver. Skrivbordet i björk hyser tangentbord, mus, bildskärm, en svart lampa, häftapparat, hålslag, pennställ, ett par, tre pappershögar med viktiga och ännu viktigare papper, en gammal telefon och min HP-skrivare. Förresten, jag glömde pennvässaren. Och linjalen med färgglada djur på, som finns kvar här sen barnen var små. På linjalen står det: Djuren många på vår jord, kommit har av Skaparord. Tror att de fick den i söndagsskolan efter idogt deltagande eller när någon av dem fyllde år.

På väggarna i rummet finns det några foton som jag skrivit ut eller beställt på nätet. Egna bilder, förstås. En kalender från förra året, men bilderna är tidlösa så därför fick den hänga kvar eftersom jag inte framställde någon ny till detta år. Vintern och våren har varit alltför hektisk för sådana aktiviteter. Tyvärr. 2 stora ögon stirrar på mig från kalendern, det är en berguv som jag fotograferade i Brunnsparken i Ronneby strax innan den skulle släppas ut i frihet från sitt hägn. Ögonen ser ut som två stora glaskulor, sådana där som jag samlade på och spelade om när jag var barn och lattjade med mina kompisar hemma i Södertälje. Det var tider det. På tal om kulor; det finns en diktare som skrev så här:

”Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män."
(Sten Selander, från dikten Spela kula i diktsamlingen Staden, 1826)

På en annan vägg finns några bilder från Karlskrona och Hasslö. Den gemensamma nämnaren i bilderna är dimma och dis. Det är förhållanden som ofta ger en förtätad, mystisk och lite dämpad stämning. Bilder som är öppna i tolkningsavseende, men slutna i sin – i dimman – instängda form. Byrån vid den tredje väggen är fylld av diverse viktigheter: ljud- och musikgrejer, minneskort, viktiga sladdar och kablar som man inte kan vara utan och en hel del annat. Jag får inte glömma de två viktigaste tingen där: extrabatteriet till min Nikon och de böcker jag för närvarande läser. Smärtans hus (Jo Nesbö), Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (Haruki Murakami), Dag Hammarsköld – den förste moderne svensken (Mats Svegfors), Att ta vinnande bilder (Bo Segeholm), Att älska livet mer än dess mening (Ove Wikström), Lärda ord för alla (S Olof Gunnarsson), Ikonen i fickan (Ove Wikström), Att skriva (Stephen King) och Den långsamma kärleken – en bok om Pilgrimens nycklar (Helene F Sturefelt).

Min gamle rektor på folkhögskola i Orsa på 1970-talet talade varmt om sina böcker: ”de är mina bästa vänner – de finns alltid där när jag som bäst behöver dem” sa han vid ett tillfälle. Mer och mer har jag också känt så. Pärmarna och bladen döljer så mycket av glädje, livsvisdom, livskraft och näring för själen. Varje bok som öppnas, öppnar ett nytt universum, ger nya insikter och inblickar i andras tankevärld och verklighet. Därför är bokhyllan på den fjärde väggen fylld av böcker från golv till tak. En enkel spotlight högst upp ger ljus över skriften när jag slår mig ner i min urgamla läsefåtölj anno 1979. Min första fåtölj i min första egna lägenhet. Den har hängt med, eller snarare: stått sig, under alla dessa år. Den är nästan kultförklarad och näst intill Kulturmärkt efter min bak som pressat sig ner i sitsen åtskilliga timmar medan blicken och tankarna försjunkit i ord och berättelser. Vilka skatter inom en armlängds avstånd!  För att inte tala om gitarren som finns här också.

Det här är mitt viktigaste rum. Själva navet. Jag unnar alla att få ha ett sådant rum. Det är både slutet och öppet, det beror på vilken dag det är och vilka behov som gör sig gällande. Det både avgränsar och öppnar upp mot alla möjliga världar omkring. Det finns ett japanskt ordspråk som lyder: musslan lämnar aldrig sitt skal, men lär ändå känna havet.