Strumpan, kolan och irritationen

I grovköket, där tvättmaskinen och torktumlaren står, har jag också lådan där mina träningskläder ligger. Jag hade min träningsväska på bänken och hämtade upp min kläder från lådan, kortbyxorna, t-shirt, pannband, badlakan, strumpor och kalsingar. När jag stått där en stund och lyfte på vänstra foten kände jag att något klibbade under foten, under strumpan. Den satt fast litegrann på golvet och jag tittade ner utan att kunna se orsaken till att strumpan satt fast på golvet. Jag muttrade något om “vad är det kladd på golvet nu då?”. Sen tog jag min träningsväska och gick ner till hallen och ställde den där. Jag var törstig, och därför gick jag till köket och tog ett glas vatten. Och tror du inte att när jag lyfte vänstra foten, att strumpan klibbade fast i golvet här också! Nu kände jag irritationen stiga inom  mig. “Kan man inte torka upp efter sig om man råkar spilla ut någon kladd, eller går runt med något i halva huset som  droppar kladd lite här och var?!” tänkte jag och gick mot kylskåpet för att hitta något mer att stoppa i mig. Tror du inte att när jag tittat färdigt på osten, smöret och mjölkpaketen där, att strumpan sitter fast i golvet igen?! Nu blev jag riktigt irriterad över slarvet eller nonchalansen.

Så slog det mig - ganska hårt faktiskt - att problemet kanske är ett annat. För jag kunde inte se något på golvet på de ställen där min strumpa suttit fast. Istället för att titta en gång till på golvet där jag svansat runt och varit irriterad, stannade jag upp och tog stöd mot köksbordet och lyfte upp vänstra foten och tittade under fotsulan. Och vad hittade jag där? Jo, en liten bit röd kola som satt fast på strumpan. Jag hade tidigare på kvällen suttit framför TV:n och kollat nyheter, druckit en kopp gott kaffe och smugit i mig tre kolor, två röda och en svart. De hade legat ett tag på min byrå och plasten runt hade klistrat sig fast på dem, så jag hade fått jobba en del för att kunna stoppa dem i munnen. Då hade förmodligen en liten bit röd kola lossnat och hamnat på mattan och sen omärkligt fastnat under min vänstra strumpa. Den följde med mig sen ut i grovköket, till hallen och till köket. Problemet följde med mig, kan man säga.

En liten petitess kan man tycka, och ganska infantilt - barnsligt - av mig att bli irriterad över en sån sak. Och att jag direkt i min irritation flyttade problemet till någon annan, som var orsak till att strumpan satt fast. I själva verket tillhörde problemet mig själv. Det följde med mig. Det följde mig hela tiden. När jag blev mer och mer irriterad över detta, så berodde det hela på något som fanns hos mig själv. När jag fått bort den lilla röda kolabiten, försvann irritationsorsaken. När jag tog itu med mig själv, försvann både irritationen och själva orsaken till den. Denna vanliga torsdagskväll fick jag mig en rejäl tankeställare om hur jag och vi ibland reagerar och lever. Väldigt ofta finns orsaken till vår irritation och frustration inom oss själva. För vi kan inte förändra världen och människorna runt omkring oss, det enda vi kan göra är att - försöka - förändra oss själva och vår inställning till både våra egna liv, kroppar och andra människor. Fast omständigheterna är som de är, kan ett förändrat tänkesätt innebära att även omständigheterna upplevs på ett helt annorlunda vis.

Jag minns att Någon sa: “det är lätt att se flisan i sin broders öga, men inte stocken i sitt eget öga”. Om vi börjar med stockarna, kanske flisorna försvinner också, eller så ser vi dem inte längre, trots att de kanske finns där.

Windows 24

Kvarnen och forsen vid Augerum

Soldis

En öppen dörr, trots kylan

Vintern tvekade

Kölden tvekade en smula innan den kom i full kraft,
den visste inte riktigt hur den skulle göra.
Den hade ingen att fråga om råd,
ingen som var lika bitter, ingen som kände precis som den.

Ska jag slå mina klor i dem eller inte? Ska jag sänka mig ner över dem
och låta dem känna min kraft eller lämna dem i fred?
Ska jag upprepa mitt gamla mönster och dela ut i överflöd till alla dem
som står där utan val, som inte har någon chans att undfly?

Snöflingorna dinglade tvekande ner mot den bladlösa,
torra och nakna jorden för att timmar, minuter och sekunder
senare mjukt landa bland dem som inte hade valt dem.
De som inte gillade dem. De som avskydde dem, men ändå måste acceptera.

Vintern tvekade. Med all rätt. På alla sätt.
Tvekan sa mig något om att det fanns tecken på sunt tvivel på sig själv.

Vintern hade ett val att göra. Ett vägval. En inriktning. Men som alltid, blev det  som det blev.
Mönstret upprepade sig. Varje år. Varje gång.
Fast den innerst inne visste att en annan väg, ett annat val, vore mer barmhärtigt,
mer tilldragande, förmådde den inte att hitta den vägen.  Eller ville inte. Eller visste den inte?

Dess mission kom att bli den prövning som alla ville komma bort från.
Dess uppgift och nariga ansikte ville ingen egentligen känna till.
Egentligen värderade ingen det som vintern hade att komma med,
ändå fanns den och återkom år efter år. Samma gamla visa.

Vintern ville inte vara en bitter gammal gubbe, men allt det som fanns på
minussidan blev för mycket. Det fick det mesta att  frysa. Det fick de flesta att frysa.
Köld är ett verkligt problem.  Det tvingar oss till hårdhet och orörlighet.
Det skickar iväg oss till frusna och frostiga relationer och isande kalla kommentarer.

Ishotell och iste. Bröllopsnatt i ishotellet och vakna då det serveras iste. Låter det lockande?
För dem utanför en rolig grej, ett äventyr. Men för den som upplevt det, inte alls något glamoröst.
Att inte kunna klä av sig, utan tvärtom, få klä på sig ytterligare skydd för att klara sig - på självaste bröllopsnatten! Tveksamt, tänker jag. De skulle bara veta. Och betänk hur fortsättningen blir, när det börjar så. Äktenskap och  relationer som börjar i värmen på Bahamas och avslutas i kylan på Ishotellet.

Polaris och iskall dryck. Isande tystnad och iskall blick.
Utan tvekan gör det något med oss, det händer något på utsidan och till
slut på insidan när vi ser det, dricker det, möter det.

Vintern tvekade en smula. Med all rätt. Den ställer till det för de flesta. På något sätt.
Till slut kom den ändå.

Rätt inställning

Jag vinner inte alltid. Men jag förlorar aldrig.
(tatuering på en underarm)

Läs artikeln Tatueringsstudion vände rätt på livet som handlar om vändningen för kriminella.

>> http://www.dn.se/pa-stan/mer-pa-stan/tatueringsstudion-vande-ratt-pa-livet/

Ge inte upp. Stefan Andhé skriver någonstans ungefär så här: ha dina skor putsade, även om du känner att du misslyckats på vissa områden i livet. Även om det inte alltid känns som som du vinner, så förlorar du inte dig själv.

Sidensvansen

Bokstaven H

Dagens snackis i nöjesSverige

Orden ekade ut ur bussens högtalarsystem kl. 07.12 i morse. Budskapet hamrades ut i takt med dunka-dunka-musik från Rix FM:s DJ. Programledaren väste ut orden med frenesi precis innan reklaminslaget tog över och det blev ännu mer dunka-dunka-musik som aldrig riktigt får avslutas utan övergår i nya reklaminslag om Volvo, nytt hårschampo eller Dressmans nya underklädeskollektion. “Dagens snackis i nöjesSverige” skulle locka oss lyssnare att sitta kvar, fastnaglade vid radioapparaterna eller våra smartphones, likt törstande rådjur som söker sig vill vattendraget i gryningen. Tyvärr (?) hade inte påannonsen den effekten, utan kändes mera som en utsmetad vaxpropp som klibbade sig fast en smula i örongången.

Vem är intresserad - kl. 07.12 på morgonen, eller vid någon annan tidpunkt på dygnet - av att höra om Dagens snackis i nöjesSverige? Vem orkar ta in det? Och till vilken nytta? Till vilken glädje? Vem har något som helst verkligt behov av att höra något skvaller om någon kändis eller ickekändis på den svenska nöjesarenan? Vem?

På morgonen behöver vi få oss något till livs som kan styrka vårt mod, öka vår energi, få oss att ta nya tag, ge en trygghet och förtröstan och mening, inte höra något dravel om snackisar i nöjesSverige.

Nej, ge oss istället ett ord för dagen. En tanke som bär. En inställning som håller. En injektion av energi.

Hälsning från framtiden

– Drömmar är inte drömmar, 

brukade Daniels morfar alltid säga,

drömmar är hälsningar till oss från framtiden. 

(ur Marcus Birros bok Calcio Amore, Älskade fotboll)

Tavla någonstans i Växjö

The stars above

Stjärnornas allé i Kalmar. Vackert, inte sant?

Överviktsprincipen

Ibland talar man - så här i inledningen av året - om nyårslöften och många av dessa handlar om en bättre livsstil, att ta tag i sitt liv och inte minst sin vikt. Mat, motion, kondition, vanor och annat viktigt står på agendan. Och den där valken som kan uppstå runt midjan har olika namn. Dire Straits har en låt som heter Walk of life, och det kan ju vara ett namn på valken (livsvalk). Ett annat namn är bilring, eller i bättre eller värre fall cykelring eller traktordäck. Valken kallas även airbagen eller krockkudden, eller kärlekshandtagen.

De senaste benämningarna jag hört är magtermos (en god vän sa fel vid fikabordet, då hon yttrade följande: "på julen är det nästan så, att så fort man ätit frukost, så börjar det suga i kaffetermosen" (istället för kaffetarmen), och efter några påföljande skratt konstaterade vi att det var en rätt bra benämning på just en valk: en mjuk termos som liksom slingrar sig runt midjan. Ett annat namn på valken är kostcirkeln, det ger en helt ny innebörd och klang som inte är helt fel. Den senaste benämningen är årsringar, en eller flera, beroende på hur man sitter eller hur skärpet runt midjan snörper åt. Eller hur stor den blivit.

Och när jag satt och skrattade som mest åt det där med kaffetermosen, bläddrade jag i Datainspektionens senaste nummer av Integritet och då fastnade mina  ögon på följande rubrik och artikel, där bilden kommer från: Överviktsprincipen - vad är det? Och gissa om jag var tvungen att läsa den?! Den handlade dock inte om walk of life, termosar, årsringar eller bildäck, utan om integritet i relation till kameraövervakning.

Och definitionen på Överviktsprincipen är följande:

"Med den nya lagen (om kameraövervakning) används överviktsprincipen för all kameraövervakning, där man ska väga behovet av att övervaka en plats mot enskildas intresse av att inte bli övervakade."

Så det gällde något helt annat, men sammanhanget och sambandet mellan skratten och faktan var påtaglig. En vanlig onsdag på jobbet.

Från Datainspektionens tidskrift Integritet. Läs mera om Överviktprincipen:
http://www.datainspektionen.se/Documents/faktablad-kameraovervakningslagen.pdf

Visar sitt rätta ansikte

Ur lokalpressen

Fördomar sprids och de som inte tar reda på fakta och avslöjar bluffen bakom orden, tar till sig fördomarna som sanning och på så vis ökar fördomarna. Bra att ljuset tänds och avslöjar de svarta skuggorna och stöveltrampet bakom partiets yttre kavajparad.

Fishing

"Many men go fishing all of their lives without knowing that it is not fish they are after." (Thoreau)

Norsk uppfinning

Saxat ur lokalpressen:

Att hinna

Universum är obegränsat och våra drömmar sträcker sig över obegränsade ytor och  tidsrymder. Datorer har allt större lagringskapacitet och mobiltelefoner och digitalboxar rymmer alltmer av ettor och nollor, fast i det i våra sinnen tolkas som bilder, filmer, texter och musik. Allt mer, allt större, allt snabbare, fast mindre i vikt och centimetermått räknat. Och allting rör sig allt snabbare. Jag köpte nu i mellandagarna en ny bärbar dator, den gamla var 5 år gammal och  har tuffat och gått hart när varje dag sen den köptes. Tappert av en Acer. Men när jag satt och sökte på nätet efter en ny, då kom samma tankar som min omgivning talar om: lagringskapacitet, antal kärnor, mått, och internminnets storlek och snabbhet, i mina tankar. Och det gällde att beställa datorn just i mellandagarna - trots att den modell jag bestämde mig för inte hade röd lapp - men inne i mig tyckte något att köpet skulle ske just då, tydligen drogs jag med i den allmänna köprushen och påverkades av alla reklamblad med annonser och explosionsbilder som talade om för mig att det var hög tid att agera. Att hinna.

Och nu ska jag hinna alltmer. Jag ska hinna bry mig om vänner som har det svårt, helst dem som inte har det svårt också, vårda min egen kropp och själ, lyssna på den musik som jag tycker om, se de program på TV jag spelat in, bry mig om de som jag kallar min familj, jag ska inte vara känslokall och låta ett barnansikte från Somalia på TV bara passera utan att jag reagerar, ska kolla elpriset och om jag ligger  rätt där, och om TV-utbudet är det optimala, ska jag ha nytt internetabonnemang eller duger det jag har, bilen ska skötas, och den där gamla tapeten i rummet duger väl inte längre. På jobbet ska jag vara effektiv, ha koll på utvecklingen, veta hur strömningarna inom IT och pedagogik rör sig, ha pejl på lagar om personuppgifter och integritet, in. Privat ska jag inte glömma gamla sammanhang och människor som jag vet frågar efter mig, jag ska hinna ha en genomtänkt plan för det här med näring och kost och motion och sova tillräckligt många timmar per natt, det måste jag hinna. Helst vill jag hinna studera också, gärna en kurs på högskolenivå för att öka mina skills som det heter nuförtiden. Att hinna.

Och inte blir jag yngre heller. Tänk på alla kurser jag inte hunnit gå, alla möten jag inte varit på, alla platser jag inte besökt, alla människor jag inte hunnit med och alla upplevelser jag inte tyat uppleva än, ska jag hinna det? Vill jag hinna det? Måste jag hinna det?

Eller? Jag vill tillägga, så ingen missuppfattar mig: jag är glad för allt runt omkring och att jag har det som jag har det.

När jag sitter på bussen och skriver - för att hinna skriva, för det vill jag - och ser allt detta framför mig, då känner jag djupt inom mig; jag hinner inte allt det här. Jag blir trött. När hinner jag det viktigaste? Att vara? Bara. Att leva mitt liv. Att jag duger som jag är? Att det är  bra, även om  jag inte hinner med allt det uppräknade och lite till? Jag känner att det jag just skrivit är viktigt. Tur att jag hann skriva ner det, innan det försvann i den allmänna inre eller yttre strömmen av intryck, uttryck, avtryck, förtryck, helt enkelt: tryck, som möter mig idag.

Känner du igen dig? Hinner du?

Att hinna eller inte hinna, det är frågan. Eller att vilja, det är kanske det  som  är den egentliga och avgörande frågan.

Hur Facebook påverkat våra liv

Saxat ur Blekinge Läns tidning...

Gabriellas sång

Med anledning av en massa tankar på morgonbussen idag, vilka jag väljer att inte publicera - än, i alla fall - kom dessa ord från den vackra sången till mig och jag ger dem till dig idag min vän.

Det är nu som livet är mitt
jag har fått en stund här på jorden
och min längtan har fört mig hit
det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan långt bortom orden
som har visat en liten bit
av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
all den tid jag har
ska jag leva som jag vill
jag vill känna att jag lever
veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
jag har bara låtit det sova
kanske jag hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
för att jag är jag
kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt
och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Lotusblomman

Smarta växter presenteras på mjölkpaketen

Glimtar

Glimtar av ljus i gryningen.
Det lättar.
Glimtar av möjligheter vid horisonten.
Det öppnas.
Glimtar av rädsla i skymningen.
Det sluter sig.
Glimtar av glädje i portgången.
Det sipprar in.
Glimtar av hopp längs vägen.
Stegen känns lätta.
Glimtar av längtan i sinnet.
Hjärtat väntar.
Glimtar av sanningen.
Det fula dör.
Glimtar av verkligheten.
Det rör sig därinne.

Bokstaven G

Läs mer om den viktiga bokstaven G.
>>http://sv.wikipedia.org/wiki/G 

Hopp i sorgen

Ifrån Gösta Berlings saga, skriven av Selma Lagerlöf, hämtar jag detta trösterika citat:

"Sorgen kom dock att göra henne (Marianne Sinclair) samma tjänst som kärleken. Den gjorde henne till en hel människa, mäktig att ge sig hän åt gott som ont. Sjudande känslor strömmade fritt genom hennes själ utan att hämmas av själviakttagarens iskyla. Så blev hon ock, trots sin fulhet, mycket älskad."

Många menar att detta citat kan appliceras på författaren Selma Lagerlöf, Nobelpristagare och medlem i De aderton - Svenska Akademien - som hela sitt liv kämpade med sina komplex, bl.a. att hon tyckte att hon var ful. 

En alltför tuff uppgift

Göran Bergstrand heter prästen och terapeuten (sen 45 år tillbaka) som skrivit en bok om den sista kvinnan som avrättades i Sverige. Året var 1890, datumet 7 augusti. Hon kallades Yngsjömörderskan. Anna Månsdotter var hennes riktiga namn. Hon bodde utanför Kristianstad med sin familj. Hon fick tre barn, två av dem dog som väldigt små och bara Per överlevde. Annas man var sjuklig och dog ganska ung. Anna blev ensam kvar med sin son Per. Hon inledde en incestrelation med honom som höll i sig från hans ungdom till dess att de skildes från varandra. När sonen hade gift sig med en kvinna från en annan trakt och hotade deras relation, mördade Anna sin svärdotter. Först försökte hon få sin son att ta på sig skulden som den skyldige, men en vaken domare avslöjade bluffen och Anna dömdes till döden. Sonen Per dömdes för medhjälp till mord, till livstids fängelse som han avtjänade på Långholmen i Stockholm. Han satt inspärrad i 23 år. Och den grav han besökte efter sin frigivning var inte mammans, utan sin hustrus.

Det boken handlar om - den heter En själasörjares dilemma - handlar egentligen inte om de bestialiska handlingarna som skett, utan om den präst som av domkapitlet i Lund sattes på uppgiften att försöka omvända Anna Månsdotter före avrättningen. Kyrkan hade en sådan sed sen 1500-talet (Olaus Petri skrev noggranna instruktioner om hur man skulle arbeta och säga) och den 28-årige prästen Malte Hasselqvist sattes på uppgiften att själavårda den 20 år äldre Anna fram till omvändelse, och helst att hon skulle bekänna sin skuld inför Gud och människor. Hon gjorde aldrig det. Hon var sluten som en mussla och den unge prästen kände att han misslyckades i sitt uppdrag. Ändå påverkades han oerhört mycket av sina möten med henne i fängelset. Han besökte henne två gånger om dagen i 48 dagar under sommaren 1890, ändå fram till dödsdagen. En ganska jobbig läsning på flera sätt, men även väldigt intressant. Det absurda i alltsammans - förutom allt det hemska som hänt i själva sakfrågan: incest, mord, skuld och straff - är att vi frågar oss hur kyrkan kunde utse denna unga stackars präst sätta honom på denna uppgift, det är helt enkelt FÖR mycket. En ensamlevande, ung och oerfaren präst, utan möjlighet till egen terapi eller någon debriefing eller möjlighet till eget bollplank - hur kunde man tilldela en sån näst intill omöjlig uppgift? Helt sjukt.

Göran Bergstrand utgår från det terapeutiska perspektivet när han skriver om deras möten utifrån prästens journalanteckningar (som är offentlig handling idag). Bergstrand beskriver med utgångspunkt från dessa anteckningar om hur Malte förändras under och efter de många och långa samtalen i fängelset. Förändringar som ändrade allt för resten av prästen Maltes liv.

På många sätt har det blivit bättre inom detta område. Idag sätts ingen i sådana uppgifter helt utan skyddsnät och bollplank. Eller?

1 januari 2014

En ny dag har grytt. Ett nytt år har tagit sin början. En ny tid har inletts. 2013 blev 2014. En morgon har övergått till eftermiddag, den första dagen. Jag måste erkänna att jag inte haft så många funderingar om detta årsskifte. Det -årsskiftet alltså - dök liksom bara upp, som en överraskande liten händelse i raden av en massa andra mer eller mindre överraskande små händelser. Små händelser som man brukar benämna Livet. Ordet "små" innebär inte något förklenande eller värderande. Jag tycker att livet består av en hel räcka med små händelser som mer eller mindre hakar i varandra.

På bilresa igår från Stockholm umgicks jag med fysikprofessor emerita Bodil Jönsson, 71 år; hon var vinterpratare på P1 mellan kl. 13.00-14.30. Hennes böcker Tio tankar om tid och Den obändiga söklustan är böcker jag kan rekommendera. Även så hennes vinterprogram.

Hon talade om Tiden. Och livets årsringar. Hon talade om åldrandet som för många är att likna vid en tratt där högre ålder innebär att livet smalnar av. Hon menade att vi måste vända på den där tratten och tänka att med ökad ålder så öppnas livet och perspektiven alltmer. Årsringarna - bilden hämtad från trädriket - innebär att ju äldre man blir, desto mer kan livet hänga samman och ge oss en trygghet och stabilitet som vi av förklarliga skäl inte kunde äga tidigare. Årsringarna i en människas liv hänger samman eller sammanbinds mer och mer och ger livet så mycket rikedom, levnadsvisdom, sammanhang, förmåga att urskilja och en bred plattform att söka vidare utifrån. Att livet kan vidgas ytterligare och att nya dörrar och fönster kan öppnas i livet. Hennes program var häpnadsväckande inspirerande och uppmuntrande.

Här kan du lyssna på det:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5742297

Och så vill jag förstås önska Dig en mycket god fortsättning på det nya året. "We hope its a good one, without any fear".