Sommaren

Värmen kommit och består
gräs och andra växter förgår.
Allt levande längtar efter vatten,
även så hunden och katten.

Molnfria skyar mig dagligen möter
dammet yr omkring benen när foten mot backen stöter.
Luften rör sig knappt, allt står still
algerna växer till, fast vi inte vill.

Jag är tacksam för sommar och skönhet
för bad, båtfärder, löpning, cykling, läsning och frihet.
Att sommarens sol mot mig log
att värmen inte bara förbi mig drog.

Snart hösten kommer med färger och prakt
det är så säkert som det är sagt.
Jag minns denna sommar med glädje och jag ler
när jag i oktober tillbaka ser.

Vindstilla skärgård

Inte så många dagar per år som det är så stilla... bara njut när du kan...

På väg till Skavsta flygplats

En mäktig sommarvy.... vägen, diset, molnen, ljuset, rodnaden...

Damm, svett och skogar

På ett jättefält invid Ryssbergen i Sölvesborg samlades de, 20.000 orienterare från världens alla hörn, torsdagen den 24 juli för att tävla i orientering. O-ringen gick av stapeln igen. Världens största orienteringstävling. Gassande sol, nästan brännande ute på ett öppet fält där löparna höll till, dammande grus- eller jordvägar som förde alla dit från bil- och bussparkeringen, nästan tropisk vind som gjorde att luften inte stod helt still, och många tusen åskådare som tittade på. Mängder av funktionärer, korvförsäljare, dricka- och vattenserverare och journalister, massor med barn och barnvagnar i en enda mänsklig röra: alla samlade kring karta och kompass. En fascinerande stämning och upplevelse att komma dit och för en stund bli en del av detta arrangemang. En eloge till dem som ordnat så att allt fungerat så bra.

Njuta av smultron

Fick en sommarhälsning från en vän som skrev:
"Kan faktiskt njuta av det lilla, lilla.....som att gå barfota i gräset och 

plocka smultron direkt in i munnen."

Det låter härligt och sunt... fortsätt med det!

Svart-vit skönhet (3)

Svart-vit skönhet (2)

Svart-vit skönhet (1)

Å

Rödstjärt - ingen fyllekaja

Deckare

De senaste somrarna, på semestern, har jag som avkoppling läst deckare. Många deckare. Tycker om det kravlösa och det spännande och medryckande. Jag är fascinerad av hur författaren bygger upp sin berättelse. Hur de olika karaktärerna är bundna till varandra och hur deras livsöden vävs samman. Hur små detaljer kan utgöra viktiga pusselbitar i det som bildar bokens drama. Här finns allt av förklaringar till människors beteenden och även ursäkter till varför människor gör som de gör. Det borde vara en guldgruva för undersökande poliser att gräva ur för att få insikt om hur det kommer sig att människor kan utföra de gärningar de i verkligheten gör. Ofta målas en människas bakgrund upp i mycket svarta färger, ett trauma, en barn- eller ungdomsupplevelse som präglat dem högt upp i åren och vars betydelse man får mer och mer insikt om ju längre man läser. Fäders, mödrars, syskons, barns och andra släktingars betydelse kan inte nog påpekas. "Men det är ju bara fiktion" protesterar du. "Jo, visserligen, men många av händelserna som beskrivs har hämtats från verkligheten". Nu senast, i boken Fasanjägarna  av Jussi Adler-Olsen, finns en stark koppling mellan pennalism, våld, våldsamhet, lyx, att vara förmer än övriga samhällsmedborgare, och förnäma internatskolor. Och det känns mycket relevant att tänka att en sådan miljö kan påverka många. Det har den senaste tidens skriverier och reportage från Lundsberg gjort gällande. Där någon nolla skulle härdas med hjälp av ett strykjärn. Att en författare sedan målar av verkligheten med en bred och väldigt skarp pensel, det är författarens privilegium. Konstnärlig frihet. Tyvärr är jag dock rädd att verkligheten ändå överträffar dikten eller prosan.

Hjälten - eller antihjälten - i dessa deckare är en arketyp som har vissa återkommande och självskrivna drag: lång, snygg, en ensamvarg, ofta problem med relationer och/eller med alkohol. Hjälten får hela tiden passa sig för de frestelser som dessa personlighetsdrag för med sig. Och som ibland utsätter honom för mycket svåra situationer. Vi älskar deckaren, som mot alla odds till slut står där som det ondas överman. Den gode, trots sina personliga problem, som kan hjälpa andra, även om vilddjuren ryter inom honom själv.

För min del är läsandet en stor avkoppling. Att föras bort i olika delar av världen och Norden, att kastas in i en räcka av händelser, att läsa personbeskrivningarna och känna händelsernas kedja sammanlänkas till den helhet som skapas ger både en fascination över ett skickligt och spännande hantverk och ett skönt tillstånd i landet No-one, landskapet Kravlösa, bygden Fantasi, socknen In cognito, stadsdelen Fear, världsdelen Fiction och världen Science.

Här är några författare värda att läsa: Jussi Adler-Olsen, Jo Nesbö, Håkan Nesser, Dan Brown, Tom Clancy, Lee Child, Sjöwall/Wahlöö, Camilla Läckberg, David Baldacci, Lisa Marklund, m.fl. Bara att välja och vraka. Ha en avkopplande dag!

Rummet

Det vita taket återspeglar ljuset utifrån. Sommarmorgonens ljus faller in i rummet från norr där gråmesar och rödstjärtar leker i granhäcken och rosklängena. Kaprifolen och flädern växer så det knakar i stjälkarna. Gårdagens regn gjorde sitt till. Tusensköna som en matta på marken, rosor och fingerborgsblommor som skjuter i höjden i takt med murgrönan bildar en fin sommarinramning åt norr dit jag tittar just nu när jag skriver. Ekgolvet skuggas till viss del av gardiner, krukväxter och fönsterlampor, men har mönster som - när ögonen fastnar - bildar fantasieggande figurer och linjer på samma vis som molnen kunde göra när man som barn låg på sitt badlakan på stranden och tittade rakt upp på molnen som sakta förflyttade sig ovanför mitt huvud. Där fanns både hästar, ansikten och städ.

De till hälften nedbrunna stearinljusen står på tv-bordets vita spetsduk och den silverfärgade hörnbordslampan är släckt borta i sitt hörn bredvid 46-tums-TV:n. På en av hyllorna i bokhyllan står två lerfigurer: en som föreställer två fåglar i olika höjd som tittar på varandra och den översta burrar upp sig med hela sin vingbredd utfälld, på hyllan ovanför är det två vita händer som är riktade uppåt, men sammanförda och liksom fromt kupade. Hade de varit i våg istället för i lod hade man kunnat dricka vatten ur dem som ur ett ämbar eller en skål. De vita händerna köpte jag på Cypern som en påminnelse om alla vitmenade hus där. Kritvita byggnader som skokartonger runt omkring hotellet där vi bodde. Och en påminnelse om en lycklig vecka med underbart väder. På septemberkvällarna var det 26 grader.

Jag sitter i den gråsvarta tygsoffan och skriver. Bredvid mig står skinnfåtöljen med sin fotpall som inbjuder till skönt gungande närhelst jag känner för det. Och i andra änden av rummet finns ett vitt matsalsbord där otaliga middagar och festligheter har genomförts. På väggen hänger en förstoring av mina barn. Tripp trapp trull. Privat foto med miner som är perfekta och som speglar de tres personligheter, lite småleende, lite luriga, fina. På ekgolvet finns två viktiga saker: en kaffekorg, inte med kaffe, utan med Elins leksaker. Elin är min dotters ljuvliga dotter, ett år gammal. Och ett gitarrställ där min akustiska gitarr är uppställd. En ständig och anständig följeslagare här i livet.

Uppåt väggarna finns bilder. Foton faktiskt. Egna foton. På barnen, på en hamn i kvällsljus, på tulpaner, på en ensam man i en eka och bokstäver med texten: Carpe Diem. Jag följer uppmaningen idag. Också.

Lilleskog, Alingsås

Sköna färger och former på stiftsgården Lilleskog, Alingsås

Två av samma sort

Inga turturduvor precis....ser lite hopsjunkna ut...

På håll

Regnet öser ner över törstiga gräsmattor, åkrar och skogar. På håll ser det uppfriskande ut. Regnet behövdes nu - om jag ska se till naturens bästa. På håll kan havet vissa dagar se väldigt inbjudande ut, och när man kommer nära eller åker ut med båten märker man att vågorna och vinden var kraftigare än vad det såg ut på håll. Här i Sverige har vi sett fotbolls-VM på håll, via satellit och datalänk. Det har understundom varit en njutning, ibland en plåga. Det senare speciellt med tanke på värdnationen Brasiliens två sista matcher. Fiasko. Landssorg. Skällsord. Skandal. Omval av presiden. Tränarbyte. Nästan nationellt upplopp. Flaggorna på halv stång. Gråtande ögon i storbild. På håll känns det nästan överdrivet - det är en idrott vi pratar om. Men mitt i fotbollens Mecka, där känns det nog som sorg, bedrövelse och fiasko. En hel nation är drabbad. Och jag säger: stackars Scolari och pojkarna i laget.

I Frankrike pågår Tour de France. På håll kan jag följa det via Eurosport. Plågsamma klättringar i de franska alperna. Snitthastigheter på c 40-45 km/tim. I 20 mil! Under 21 dygn.

På ön där jag bor har det nu i helgen varit musikfestival. Ca 20.000 besökare sägs ha varit här, där det annars bor ca 1600 personer. Bilar, poliser, ungdomar, vuxna, äldre personer, ponchos, båtar, paraplyer, musik, ölburkar, sprit, sång,  regn, sol, tältläger, vandrarhemssovande, husvagnar och husbilar, Ulf Lundell, Agnes, Timbuktu, Joddla med Siv, Kräk, Caj, och mycket mera och många flera. Allt i en enda salig eller osalig röra. På håll betraktar jag denna syn, hör dessa ljud, märker dessa fenomen. Och på håll kan jag känna att allt är ok. Men jag deltar inte. Till det står inte min lust. Och jag ber inte om ursäkt för det. Det räcker på håll. Alla gör sitt val (hoppas jag). Ibland när jag åker förbi “festplatsen” under festivaldagarna, undrar jag vad alla gör här? Det förefaller vara väldigt många intressen som inte handlar om ett gediget musikintresse som för människor hit. Kanske är det stämningen, festen, maten, gemenskapen, firandet, drickandet eller tonerna som får människor från när och fjärran att leta sig ut hit från E22:an. På håll ser jag att festen idag är över och skräpplockarnas tid har börjat.

Det känns skönt att sitta här denna söndagsmorgon och skriva lite om allt, lite på håll. Det känns lite som han som kände sig så glad och lycklig över allt han inte behövde köpa när han gick och såg i skyltfönstren utmed affärsgatan i en stad. Och även idag väljer jag själv vilket av allt som jag vill göra nära, inte på håll. Vilket jag själv önskar och vill. En egen väg, ett eget val, meningsfulla möten och aktiviteter. På håll är bra många gånger. Det ger perspektiv och space, möjlighet till realism och att kunna se horisonten. Alla har sin väg. Nära eller på håll.

Hundens glädje

Hunden heter Vilja...

...älskar att bada...

Kärlekskursen

Är titeln på en bok, skriven av Anita Goldman. Den har två trådar: den ena kallar hon Guds kök och den andra Rummet med den gula soffan.  De två trådarna vävs dock ihop på ett ganska märkligt sätt. Köket där alla kryddor, grönsaker och maträtter bearbetas och iordningsställs vävs samman med en annan process, inom huvudpersonen. Växandet i den sörmländska trädgården i det överdådiga huset är en metafor för det som händer på insidan av henne under en tidsperiod av ungefär 3 år.

Boken handlar om det förbjudna: kärlek mellan klient och terapeut. Att det är fråga om en kurs, betyder att författaren lär sig spelet om hjärtat. Varandras hjärtan, varandras innersta. Boken handlar om författaren själv. Katja Kisch är Anita Goldman. Sviken, övergiven, lämnad i 45-årsåldern, beskriver hon vad som sker inom henne.

Hon väver samman sitt liv med mytologi, religion och växtriket på ett ibland övertydligt sätt, men det var kanske så hon upplevde denna tid - hon blev ett med de historiska beskrivningarna av inre processer och kamp, och hon blev ett med naturens växande. Som läsare rycks jag med i hennes levande berättande och boken går mot ett klimax, och det är tidvis omöjligt att lägga ifrån sig den. Men när klimax är nått - när de får varandra, eller snarare: de ger sig till varandra - så är förtrollningen bruten, laddningen är borta, paradiset förlorat, antiklimax är nått. Boken visar i all sin ärliga nakenhet att spänningen och det lockande fullständigt förlorar sin kraft i det ögonblick som de ger efter. Och i sanningens namn är det terapeuten som ger sig, efter år av inre styrka, tålamod och en bergfast hållning. Hon gör en jämförelse mellan sina otaliga ord i mail och i terapisituationen, med skapelseberättelsen i bibeln, där det står “Gud sade, och det blev….”. Precis så blev det i relation till terapeuten S i boken: hennes ord uttalades, gång på gång, och de skapade något som ledde till något. Något som blev en sorts relation, en explosion av känslor, en räcka av möten och någon form av kärlek.

Tyvärr blev eftersmaken inte lika god som själva erfarenheten när hennes kamp om honom var över. Och efter läsningen vet jag inte om det som Anita Goldman berättar om är något positivt för henne eller inte. Erfarenheten är i sig själv ett tydligt vittnesbörd om en inre kamp och en befriande process som var nödvändig och viktig för henne, men själva relationen blev mer en hävstång för att lyftas ur ett destruktivt tillstånd. Och det kanske är det detta som är hennes poäng: det var en kurs i kärlek som visade både på “kärlekens” framsida och baksida, en kurs som ledde till diskurs. Dvs. hon insåg vad som verkligen låg bakom det hon trodde var kärlek. Någon som såg henne, någon som bekräftade henne, någon som vågade gå med henne i hennes innersta tankar och som tog emot henne för den hon var. Och då var vägen öppen för alla sorters känslor.

Läs den! Den ger insikt.

Sommarintryck

Gick upp tidigt och klädde mig. Det betyder iklädande av t-shirt, badbyxor, keps, flytväst och gympadojor. Jag skulle flytta min båt till en annan hamn där den kan ligga i lugn och ro över denna helg när ön där jag bor invaderas av ca 20.000 personer. Det är musikfestival på ön. Roligt för många. Mindre roligt för många. Lundell, Agnes, Timbuktu m.fl. gör oss den äran att komma hit, naturligtvis mot betalning.

Båtflytten och miljön kändes viktigare för min del. Att cykla ner till båten kl. 8 på morgonen, iklädd nämnda tygstycken, starta motorn och känna vinden och vågornas kraft, solen som skiner och att det är sommar. Och till råga på allt: semester! Ledigt. Inga plikter. Bara avkoppling. Redan så här tidigt på dagen blåser det 10 m/sek och det är grov sjö den lilla sträcka jag körde båten från östra sidan till norra. Men det viktigaste: det är sommar, det är värme, det är sol, det är skönt.

Jag känner mig privilegierad. Att få vara. Just nu.

Vikten av barnvakt

Losing weight

Mångas erfarenhet...

No idea

Lycklig och ovetande.
Skön liten tavla på skön liten toalett på skönt litet vandrarhem. 

Vivian Maier

Vivian Maier, född 1 februari 1926, död 21 april 2009 var en amerikansk gatufotograf, som föddes i New York men växte upp i Frankrike, och efter att ha återvänt till USA, arbetat i cirka 40 år som barnflicka i Chicago. Under dessa år tog hon cirka 100 000 fotografier, mest på människor och stadslandskapet i framför allt Chicago, även om hon reste runt och tog bilder över hela världen.

Amatörhistorikern och chicagobon John Maloof fann av en händelse en låda med 400 av Vivian Maiers negativ och har efter det spårat och köpt in ytterligare cirka 140 000 av hennes negativ plus mycket av hennes efterlämnade ägodelar. Han arbetade 2012 med en dokumentär om hennes liv.

Se hennes fantastiska gatubilder från Chicago och andra platser på 1950-1960-talet: http://www.vivianmaier.com/

Källa: Wikipedia

Se dokumentären om henne på SVT Play:
http://www.svtplay.se/video/2136866/k-special/vivian-maiers-okanda-bildskatt

Almedalen

Nu samlas de igen i Almedalen.
Vem ska i år för bästa löftet få dekalen,
erhålla pokalen?

De har samlats i Almedalsbiennalen
(som dock hålls varje år här i blomstersalen)
och plockat ihop politiskt stoff och personpinalen
för att kunna väga och mäta varandra med populistlinjalen.

De återkommande kvalen
med den ångestfyllda spiralen
att hålla reda på siffrorna och talen
statistiken, kurvorna och pekoralen.

Förmågan att ta hål på skalen
och sortera bort värsta politikerskvalen,
inte rädas värsta rivalen
utan kliva upp på tribunalen,

hålla de eldfängda och fängslande talen
som förhoppningsvis inte ätits upp av malen
så att kontentan och slutprodukten av talen
här i dalen
leder ända fram till seger i septemberfinalen.

“Begränsningarnas tyranni” eller att gå på Skrivarkurs

En spännande helg ligger bakom. Skrivarhelg med författaren Anita Goldman. Vi var ett tiotal deltagare från skilda delar av landet. Det är alltid spännande att möta nya människor och nya miljöer och denna helg var den extra kryddan vårt gemensamma intresse: att skriva. Vi fick tillfälle att skriva en rad olika texter om skiftande ämnen, varierande teman, olika infallsvinklar och utifrån vårt eget eller någon annans perspektiv. Nyttigt och svårt. Spännande och nytänkande. Vi fick skrivartips, lästips och råd, kommentarer till våra texter, läsa våra texter högt för varandra och samtala om olika stilar och former och innehåll. Ibland jobbigt, ibland mycket roligt. Framförallt omtumlande, överraskande och lärorikt i en skön blandning. Jag upptäckte vad nyttigt det är att stötas och blötas mot andra. Det är så lätt att köra fast i ett eget spår som blir allt djupare och djupare när man hela tiden sitter på sin egen kammare och skriver.

I gruppen gick vi in i denna gemenskap och vi utgick inte i vår första fråga till varann varifrån vi kom eller vad vi jobbade med, utan “vem är du?” och det kändes välgörande och befriande att ha ett annat ingångsvärde. Det gav också tyngd och mening åt lyssnandet på de andras texter. Vi kände oss som nybörjare allihop. En nyttig känsla. Men också en stor utmaning att gå vidare i att formulera tankar till ord och till text. Att skriva - inte som någon i förväg frågade mig, lätt fördomsfullt - “ska du bli författare?”, utan att skriva för livet, för att jag vill. Alla har sin väg, sina uttryckssätt, sitt inre, sina mål. I en av Anita Goldmans böcker fäste jag mig snabbt vid en formulering: “Vi böjer oss under begränsningarnas tyranni och bekänner oss till saknadens evangelium.” Den här kursen var för mig en motvikt till det. Den gav verktyg för tanken att inte böja mig för alla begränsningar man kan känna av i yttre eller inre bemärkelse och att jag inte behöver bekänna mig till ett “evangelium” (läs: ett budskap) som är präglat av avsaknad eller brist på förmåga, lust, initiativ, mod, ryggrad, mod att våga gå vidare eller att låta omständigheter och andras fördomar, ointresse eller skepticism styra mitt liv. Kursen var på flera vis ett sätt att ta mig på allvar.