Gammal och hård

Kvällsljus och morgonljus

Ibland vaknar jag tidigt även en ledig dag och då har jag två val, och jag kan bara, som så ofta, välja det ena. Och idag valde jag att vara kvar uppe, istället för att återvända till sängvärmen mellan lakanen. Idag var det ett enkelt och självklart val. Och här sitter jag nu, igen, vid tangenterna. Gårdagseftermiddagens lilla bilfärd med kameran som sällskap dröjer sig kvar i sinnet. Värmen, det speciella ljuset, den milda brisen, höstdofterna, höstljuden, höstkänslan fanns i den nedåtgående solens landskap. Jag hade tre utsiktsplatser och stopp. Forsen i Nättrabyån 4 km norr om Nättraby, Själagölen vid Bränteknuva och Harstorp. Enorma svampar, glittrande vatten, tjärnens mörka yta, gräskanten som slutar tvärt vid vattenbrynet, skrämda fåglar som svischar iväg när jag närmar mig, dumpade bildäck som någon skänkt moder jord att ta hand om, näckrosblad som guppar stilla, Ett gott samtal med mig själv eller en vän som ackompanjeras av allt detta. Det ger kvällen ytterligare ljus.

Denna morgon har solen åter gått upp, eller snarare: vi har vänt oss mot solen igen. Den finns där hela tiden. Det är jag som kan vara bortvänd från eller vänd till ljuset. Grannens gräsklippare har ännu inte startats, någon enstaka bil ser jag köra förbi på genomfartsgatan intill, fåglarna (rödhaken, gråsparven, pilfinken och bofinken) leker i granhäcken. Några stavar med tillhörande pensionärer vandrar förbi i raskt tempo. Och här sitter jag och betraktar alltsammans, 8.00 på morgonen en vanlig söndag. Igår kväll såg jag film, Mea Culpa, och befann mig i en fransk stad i närheten av Paris, tidigare på dagen lyssnade jag på en ljudbok - boken skriven av Lee Child, Gisslan - och befann mig bl.a. i nordvästra hörnet av Montana, USA, ihop med bokens huvudpersoner Jack Reacher och Holly Johnson - och några andra som lätt kan beskrivas som fanatiker. Tvära kast, hit och dit i världen, hit och dit i känslostämningar och beslut av olika slag. Hit och dit i tanken.

Men nu här. I min soffhörna, skrivarhörna, ett väldigt litet hörn av världen. Men ändå en del av helheten, precis nu när solen börjar skina. En ny dag har börjat.

Slåttermaskin i skadat folkhem

Mossa på skadad gren

Vila i skadat hjärterum

Springa med skadad fot

Trygghet i skadad hand

Rök i skadad miljö

Drömmar i skadad framtidstro

“Go confidently in the direction of your dreams. Live the life you've imagined.” 

(Thoreau)

Tystnadens sanningar

Enskilt och i tystnad.
Antingen finns de där
eller finns de inte.
Man kan inte se dem.
Då vore det lätt.
De är betydelsefulla
just emedan de inte bygger på replik eller motstöt.

De bygger på den sanning du har i dig själv
och den ärlighet med vilken du känner din tystnad.
I längden är det de som är avgörande i alla små rum
i det oändliga antalet små kammare i alla land.

(Harry Martinsson)

Årans våta blad

Jag lyfter årans våta blad ur vattnet efter allra sista aftonrodden över sommarens lugna sjö. Ser hur årans sista vattendroppe tveksamt faller. Sista vattenlinjen tonas ut till ingenting. Sakta driver nu min ekstock in mot höstens kalla stenar. Ingen ser den väg jag färdats, ingen vet i morgon att jag rodde över sjön.

(Ivar Bengtsson)

Höstvattensimmare

Hösthattar (2)

Hösthattar (1)

Sorg och glädje

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

(Harry Martinson)

Grå himmel

Ibland är livet som den här bilden. Det finns solsken som lyser upp allting så starkt och påtagligt. Det värmer och sprider en skön känsla. Men så finns också en annan inramning, en annan kulört, som påverkar helhetsintrycket i livet. Något som stör bilden, som en mäktig gråskala som inte lämnar mig oberörd. Så är det nu.

När skönheten kom till byn...

Föredetting

Ibland när jag besöker olika städer och går en runda på stan upptäcker jag nästan alltid butiker eller affärer med det lite underliga epitet: “Ahlströms efterträdare”, “Petterssons Efterträdare” etc. I brist på fantasi, eller för att värna ett väl inarbetat namn på butiken och affärsrörelsen behåller man namnet, men lägger till Efterträdare. I hopp och tro att de gamla kunderna ska förbli trogna och presumtiva kunder ska känna historiens trygga vingslag i namnet och när de inträder  i butikens hägn. Butiken är en föredetting.

På TV kan man ibland få höra en intervju med pastor emeritus Någonting, eller professor emeritus Någotannat, och de kan uttala sig, ganska fria från hämningar utifrån sitt perspektiv som just “emeritus”. De har sin frihet, men är ändå ganska låsta till sitt tidigare yrke och yrkesliv. “Emeritus eller emerita (uttalas eméritus resp. emérita) är en titel som används i kombination med yrkestiteln av präster och professorer när de gått i pension. Det betecknar att de alltjämt har vissa skyldigheter och rättigheter knutna till den tidigare yrkesverksamheten.” (Källa: Wikipedia) Han eller hon är en föredetting.

Före detta VD:n i bolaget uttalar sig. Före utrikesministern eller statsministern rådfrågas eller blir medlare i en konflikt. Alla föredettingar.

Man kan vara föredetting i många branscher. Det kan också benämnas “tidigare” eller "förre". Tidigare fotbollsproffset, förre partiledaren, tidigare bandyspelaren, tidigare riksdagsledamoten, tidigare statssekreteraren, tidigare chefsjuristen, tidigare barnomsorgschefen uttalar sig eller gör något. Föredettingarna har många namn och ansikten.

Något jag hoppas få slippa läsa eller höra är “tidigare människan” har gjort eller sagt något. Alltså en före detta människa (eller före detta mänsklige Någon), som gått och blivit något annat. Djurisk, pensionärspassiv, båtbyggarbitter, gnällsune, klagomålsexpert, eller något annat nedslående. Eller före detta nyfiket barn. Människor som lämnat barnets upptäckarlusta, nyfikenhet på livet, glädje över det anspråkslösa, omsorgen om det lilla, omtanken om det nära, fascinationen över det storslagna. En föredetting, som gått och blivit vuxentråkig och vuxensur och vuxenfastväxt. Gud bevare oss!

Dystopi - eller dystopisk framtidssyn

En dystopi (även kallad anti-utopi eller kackotopi) är en negativ samhällsvision. Det är motsatsen till utopi, och kan bäst förklaras som vad andra felaktigt tror är bra för en. Ordet kommer från grekiskans δυσ- och τόπος, som sammansatt betyder ”dålig plats”. En annan betydelse av ordet dystopi är felaktig placering av organ i kroppen (inom medicinen).

Att måla upp en dystopi är ett oerhört kraftfullt sätt att kritisera det rådande samhället. Genom att överdriva negativa fenomen och framkalla skräckvisioner av vad vårt levnadssätt kan ha för konsekvenser får man folk att reagera på saker som de kanske tog för givna eller inte tycker är så farliga vid första anblicken. Dystopier har också använts flitigt i politiska pamfletter, både i öst och i väst. (Lundwall 1993)

Man kan i teorin säga att dystopier har funnits lika länge som utopier, för den enes utopi är den andres dystopi (betänk slavarnas situation i Platons Staten, som räknas som den första nedskrivna utopin). (Lundwall, 1993) En av de tidigaste tydliga dystopierna är Gullivers resor av Jonathan Swift från 1726. (Holmberg, 1977)

De teman som man hittar i dystopiska berättelser speglar tiden då de skrevs och de saker man fruktade under den perioden. Teknologin över människan är ett återkommande tema inom dystopisk litteratur. Under 1800-talet, samtidigt som världen förundrades över den nya tekniken och dess möjligheter, skrevs många dystopiska berättelser om hur maskiner till slut leder till mänsklighetens undergång. Med ständigt nya tekniska framsteg så var man rädd att förlora kontrollen över vetenskapen. I E.M. Forsters The Machine Stops från 1909, beskriver han en värld där alla olikheter har suddats ut, människan lever under jord och ser inte längre någon mening med att träffas ”in real life”. Hela världen styrs av en maskin som ser till alla hennes behov. När maskinen sedan går sönder är människan hjälplös. Novellen slutar dock inte helt i förtvivlan, för i sitt dödsögonblick återfår hon något av sin mänsklighet.

Under första halvan av 1900-talet var den stora skräcken det totalitära samhället, övervakning och individens betydelselöshet. Den första att ta upp dessa teman var Jevgenij Zamjatin i sin roman Vi, som publicerades 1924. Mest framgångsrik är kanske ändå George Orwell med sin 1984 (1949) och på svenskt håll Karin Boyes roman Kallocain från 1940 (Holmberg, 1977), Sverigeskildringen The New Totalitarians (1971) av Roland Huntford och Sovjetiskt inflytande i Sverige (Stockholm 1997) av Jüri Lina.

Andra vanliga teman är miljöförstöring, det överdrivna konsumtionssamhället och överbefolkning.

Källa: Wikipedia

Filmen Hungergames skildrar ett dystopiskt samhälle.
Läs mera:  >>http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/overlevnadsguide-till-en-dystopisk-dodslek/

Att vara den du är

Att vara den du är, är det som räknas här.
Att vara den du verkligen är, nu och här.
Att finnas med den skatt som inom dig bor.
Att vara det in på bara skinnet, inte gömt bakom kläder och skor.

Att ha själen och hjärtat med sig
att inte förlora sig själv i någon sorts hoprörd soppa att det inre får styra det yttre istället för att hoppa åt alla håll, får den inre kompassen får visa vägen.
Vägen framåt, inte bakåt, i alla lägen.
Vidare, inåt och uppåt. Ingen vandringssägen.

"Drick vatten ur din egen brunn. Ös vatten ur din egen källa." Skriver den vise Salomo.
Om det som finns i dig själv, det Gud lagt ner.
Att äga ett inre, en djup ton, dold för många som inte vill eller hinner höra, men stark, ett uttryck för dig själv, och att äga en ljus, levande och hörbar ton, som sprids runt omkring.
Att vara den du är. Ingen annan. I allt. Och i alla lägen. Det är att tillhöra vägen.

Att kroka i

Vi ser nyhetsbilder från oroshärdar i världen och hör om bestialiska mord på tappra och modiga journalister som vågar sina liv för att kunna rapportera om vad som händer runt om i vår av ångest drabbade värld. Barn, kvinnor och män som flyr för sina liv och i många fall får de hela sitt liv förstört p.g.a onda människors dåd. Jag har funderat på varför man i denna värld överhuvudtaget kan ha ett intresse av att se mer av sådant och läsa mer om sådant i filmer och böcker? Deckare, thrillers, spänningsromaner av olika slag, där den ena överträffar den andra i grymhet, förslagenhet, spänningsgrad och realism. Varför ser och läser vi sådant? Varför läser jag sådant?

När jag åt min gröt i morse slog det mig att det inte ett dugg handlar om de illdåd som skildras i böckerna som tilltalar mig, utan det är något helt annat. Det är den otroliga skicklighet som författaren eller filmskaparen presenterar genom att lägga sak till sak, detalj till detalj, person till person, som gör att jag dras med i berättelsen, dras in i intrigen, inte kan sluta läsa eller sluta titta. Det är händelseförloppet, i vilket allt förenas mot ett mål, i en riktning, i en enda fokuserad brännpunkt, som gör att jag fascineras. Hur det ena krokar i det andra och hur allt hänger samman.

Och det känns inte som en klyscha att påstå att dessa berättelser ger en bild av hur vår verklighet ser ut. Livet hänger ihop. Det ena krokar i det andra på ett förunderligt sätt. Detta ser man ju inte när man är mitt i livet, mitt i händelsernas centrum, mitt i strömmen av intryck; men efteråt - när jag ser tillbaka på det som varit och hänt - då ser jag mönstret, då anar jag helheten, då fattar jag sambanden och hur det ena ledde till det andra. Och utan att jag ens tänkt denna tanke eller haft en sådan ambition före läsningen, så har läsningen av deckare för mig blivit  ett sätt att tolka verkligheten, eller att förstå verklighetens mönster och mosaik av händelser och människor och levnadsöden. Allt sammantaget är det detta som utgör mitt liv.

Och ibland överträffar verkligheten dikten eller prosan.

Beroenden

Jag vill skriva om något tråkigt. Jag vill skriva om beroenden. Inte alkoholberoende, sexberoende eller spelberoende, men beroendet av andras arbete och insatser.  Om man leder ett projekt och är beroende av att andra gör sina delar, då blir jag så frustrerad och trött när de inte levererar i tid eller inte levererar det de ska, det som är utlovat. Därför gör jag hellre allting själv. Då vet jag att det åtminstone blir gjort. Och om det inte blir gjort, vet jag också orsaken till det.  Men det vet jag;  det går inte att göra allting själv. Det känns bara skönt att få säga det. Gång på gång.

När jag är beroende av andras jobb för att jag själv ska kunna fullgöra mina åtaganden, då blir frustrationen ännu större, då blir den upphöjd till 4 minst. När jag vet att 20-40 personer inte kan få den utbildning de förväntar sig för att jag inte fått leverans från konsulter jag är beroende av,  då kryper det i mig. Och det här vet jag inte hur jag ska komma förbi. Jag blir en “self-doer”, jag gör det hellre själv. Min tillit till de personer jag måste förlita mig på, är efter ett tag lika med noll, och jag faller ner i någon sorts svart eller grått hål som skulle kunna kallas “misstro”, “skepsis”, “jaha-nu-är-vi-här-igen-tillstånd”, och det är inte det mest optimala stället att vara på. Gråa eller svarta hål är ingen bra boningsplats.

Å andra sidan är det kanhända nyttigt att vara beroende av andra. Nu vet jag inte om jag ska skriva frågetecken eller utropstecken efter den meningen: Å andra sidan är det kanhända nyttigt att vara beroende av andra! Eller: å andra sidan är det kanhända nyttigt att vara beroende av andra?

Det kanske är bra att (någon gång i livet) lära sig beroendets gåva och välsignelse. Att inte alltid komma i tid, att inte alltid få allting i tid, att inte allting alltid blir som det ska, att andras tempo eller andras hinder eller andras svårigheter kan få tillåtelse att påverka mig i riktning mot mer tålamod, mer tolerans, mindre stress, färre ilskna tankar, större förståelse för andra människor. Jag vet inte om jag lärt mig det under åren och genom de projekt jag fått förtroende att leda, eller om det fått precis motsatt effekt. Har väldigt svårt att avgöra det själv.

Själva livet är ju egentligen som ett projekt med många inblandade. Och mig själv som huvudaktör.  Oftast. Ibland är det andras önskemål och åsikter och livssituation som styr mitt liv. Men livet har ingen given projektbeskrivning, inga tydliga projektmål, varken delmål eller slutmål. Ändå funkar det lite som ett projekt i alla fall. Ett livsprojekt. Det finns en given önskan om någonting som ska åstadkommas, det finns vissa vägar att nå dit, det finns intressenter runt omkring och en hel del inblandade parter som tycker och vrider och vänder på det mesta. Det finns risker, det finns kostnader - pengar eller hälsa eller popularitet - det finns sidoeffekter och kanske även motståndare. Och det finns även i detta projekt - livsprojektet - beroenden. “No man is an island, no one stands alone…”.

Det är nog så här i livet. Jag är beroende av andra.

En mäktig luftström - eller SMHI:s sjö- och landväderrapport

Jag har en kompis som jagar och fiskar. Han älskar att vara ute i naturen och känna vindarna och årstidernas växlingar. Och han lyssnar på radio. Särskilt på SMHI:s sändningar av land- och sjöväder. Du har säkert hört det på P1: "och nu kommer SMHI med en land- och sjöväderrapport". Min kompis vet när dessa sändningar går på radio varje dag och varje tid på dygnet. Och han lyssnar för att veta. Han säger själv att han är lite väderfixerad. Med glimten i ögat.

Jag har också hört den där påannonseringen många hundra gånger under mitt liv. Okända platser som jag vet namnet på radas upp med temperatur, vindstyrka och väderlekstyp: Fladen grund, Doggers Bank, Bjureklubb, Midsjöbankarna och många andra platser där det finns väderobservationsstationer. Samma namn och samma rabblande år efter år. En helt avgörande information för sjöfarten och yrkesfiskarna. Och för min kompis som vill veta och förhålla sig till det. Exakt kl. 15.55 och 21.50 börjar land- och sjöväderrapporten i P1 varje dag. Lägg det på minnet.

Bland alla uttryck som används när meteorologen läser upp sina rapporter finns ett uttryck som fäst sig inom mig och som är ett sånt vackert och starkt uttryck. Det låter nästan poetiskt och tilltalar språkmänniskan i mig. Ibland kommer det och det bara letar sig in i själens djupaste vrår. Meteorologen påstår plötsligt att "en mäktig luftström från sydväst drabbar de sydliga delarna av landet". En mäktig luftström. En ström av luft som är mäktig påverkar hela södra delen av landet. Visst är det vackert?!  Ibland beror denna luftström på att det helt enkelt blåser halv storm eller kuling, men ibland hänger flaggorna rakt ner, men den mäktiga luftströmmen finns där ändå. Jag kände den senast igår kväll när jag cyklade en liten runda på 4 mil i den underbara sensommarkvällen, och såg det magiska och låga kvällsljuset över åkrar och ängar. Det blåste inget, men det var en mäktig luftström emot mig hela tiden från alla väderstreck! Havet låg nästan som en spegel, och ändå fanns luftströmmen där. Den skapas av mötet mellan havstemperaturen och när lufttemperaturen sjunker snabbt. Havets temperatur sjunker med en naturlig långsamhet, medan luften kyls mycket fortare. Och i det mötet skapas denna mäktiga luftström.

Man kan väderleksmässigt skriva mycket om den här typen av naturfenomen, men det överlåter jag åt väderspecialisterna. Min kunskap på det området är inte större än ungefär till de väderspänningar jag kan känna inom mig ibland. Däremot upplever vi ofta att det här fenomenet finns i våra liv hela tiden, eller under vissa perioder. Och ibland är det svårt att förklara varför jag kan känna en mäktig luftström som jag upplever som motvind eller som medvind inom mig, men den är ytterligt konkret och påtaglig. Och på något sätt talar naturlagarna om för mig vad det kan bero på: mötet mellan himmel och jord (hav), där temperatur och perspektiv spelar in för att skapa denna mäktiga luftström. Den gör att livet inte står still eller blir statiskt, den driver på eller ger motstånd. Om "jord/hav" står för de mänskliga delarna  och våra livsvillkor som människor och "himlen" står för våra drömmar, våra höga intentioner, de vida perspektiven och den hägrande horisonten långt borta, då blir det hela begripligt för mig. Jag lever i ett spänningsfält mellan "å ena sidan", men också "å andra  sidan". Eller som Kierkegaard uttrycker det: "anten eller". Det är detta som är att vara människa.

En liten grabb gick med sin pappa vid en stor äng och det var en lite större grabb som sprang runt på ängen och tittade upp och det såg ut som om han höll i någonting, men de kunde inte se vad det var som han tittade på däruppe. De gick fram till honom och frågade vad han gjorde. Han sa: "jag flyger drake, men den är så högt upp så jag ser den inte, men jag känner att det rycker i tråden jag håller i".

Den berättelsen lär mig vikten av att stå med fötterna på jorden, men för att livet inte ska bli alltför lågt, alltför perspektivlöst, alltför inskränkt, så behövs det kontakt med en "mäktig luftström" som finns lite utanför mig själv. Det vidgar vyerna, ger glädje bortom det jag kan se, det är personligt, kanhända osynligt - men ändå ytterligt konkret.

En mäktig luftström. Tack SMHI.

Wisdom from Puh

Visdomsord förmedlade genom vår körledare från Nalle Puh...

Tuppen