måndag 29 februari 2016
söndag 28 februari 2016
Dikt amen
Stirrar på den vita ytan på skärmen
alldeles tom, kritvit, nollställd.
Sidan förväntar sig att bli fylld inom kort
vitheten både längtar efter och fruktar för svarta tecken och punkter.
Det är som att ytan inte går att få tag på
den är helt utan friktion, helt utan grepp och fäste.
Vitfärgen uppmanar, uppbådar, upprepar, uppviglar, upptar
allt som den vet att den kan bära.
Sidan säger sitt Amen. Ske alltså!
Ett dikt-amen i rättan tid. I otid också.
Något ska ske, något ska författas, något ska fattas,
fast inget någonsin ska fattas.
Vitheten lyser mot mig. Vitheten kräver av mig.
Vitheten vädjar till mig. Vitheten böjer sig inför mig.
Det börjar arta sig, sidan börjar bli smutsig, fylld med prickar,
krumelurer, cirklar, krokar och streck.
Sidan är inte helt vit längre. För att aldrig bli det mer. Det är kört.
Vitheten syns i bakgrunden. Den är inte längre framträdande.
Det är det svarta som är i blickfånget, de svarta spåren som
inte lämnar någon oberörd.
Det vita är i skymundan, bakom det svarta,
sammantaget och hopräknat betydligt större och mer omfattande
än det svarta,
men gör att det smutssvarta framträder i en förklarad tydlighet.
Sidan - den vita - är barnet som är vitare än snö
de svarta strecken och punkterna är barnet - några eller många år senare,
det är faktum.
Livet är orsaken. Det vita som blir svart. Det vitskinande som blir nedsmutsat.
Några oskrivna levnadsark har jag mött. Men de var inte medvetna därom.
Varken att de var oskrivna, eller att de mötte mig.
De var alldeles för naiva, för små, för omedvetna om
sin existens.
Men de vuxna är inga oskrivna ark.
Där har de svarta punkterna och strecken satt sina spår.
Vi bär på våra citattecken, vi bär på våra nummer, vi är iklädda
både frågetecken och utropstecken. Och tankestreck.
Ett och annat kolon, komma, paragraftecken och procent.
Små ord och stora. Stora, skrikiga bokstäver och meningar,
och små, tystlåtna och undangömda bisatser och parenteser.
Dem finns det gott om. Och upprepningar och syftningsfel.
Där finns fula ord och fina skrivna. Där finns överhoppade ord
och underliggande andemeningar. Paragraftecken är viktiga för många.
Där finns glödande ord och sakfel med hänvisningar i själva sidfoten
eller i det marginaliserade ytterområdet, utanför själva mallen.
Där finns hårda ord och vokaler.
Och mjuka ord och konsonanter.
Där är satser och delar och utrop.
Dåtid och framtid. Och nutid. Presens. Och infinitiv. Att vara.
Det här är inte Noas ark - nej, det är mitt liv och mitt livsark.
Orden stör och förklarar, försvårar och gör allt begripligt.
De sköna strecken i vackra och smakfulla ord som vänskap och kärlek,
gemenskap och förlåtelse.
Arket, sidan, är för många helt eller delvis fullklottrad.
Inget utrymme för ny text, nya ord och begrepp,
de får inte plats, de ryms inte, de har rymt.
Till en annan sida.
Och detta som var mitt liv blev en avigsida, inte en rät- eller rättsida.
Eller är det i själva verket så här det är? För oss alla?
Smuts är bra. Det är ett tecken på liv.
Vem kan leva sitt liv utan svarta bläckplumpar, bromsstreck och punkteringar?
alldeles tom, kritvit, nollställd.
Sidan förväntar sig att bli fylld inom kort
vitheten både längtar efter och fruktar för svarta tecken och punkter.
Det är som att ytan inte går att få tag på
den är helt utan friktion, helt utan grepp och fäste.
Vitfärgen uppmanar, uppbådar, upprepar, uppviglar, upptar
allt som den vet att den kan bära.
 |
| Klicka för större bild... |
Ett dikt-amen i rättan tid. I otid också.
Något ska ske, något ska författas, något ska fattas,
fast inget någonsin ska fattas.
Vitheten lyser mot mig. Vitheten kräver av mig.
Vitheten vädjar till mig. Vitheten böjer sig inför mig.
Det börjar arta sig, sidan börjar bli smutsig, fylld med prickar,
krumelurer, cirklar, krokar och streck.
Sidan är inte helt vit längre. För att aldrig bli det mer. Det är kört.
Vitheten syns i bakgrunden. Den är inte längre framträdande.
Det är det svarta som är i blickfånget, de svarta spåren som
inte lämnar någon oberörd.
Det vita är i skymundan, bakom det svarta,
sammantaget och hopräknat betydligt större och mer omfattande
än det svarta,
men gör att det smutssvarta framträder i en förklarad tydlighet.
Sidan - den vita - är barnet som är vitare än snö
de svarta strecken och punkterna är barnet - några eller många år senare,
det är faktum.
Livet är orsaken. Det vita som blir svart. Det vitskinande som blir nedsmutsat.
Några oskrivna levnadsark har jag mött. Men de var inte medvetna därom.
Varken att de var oskrivna, eller att de mötte mig.
De var alldeles för naiva, för små, för omedvetna om
sin existens.
Men de vuxna är inga oskrivna ark.
Där har de svarta punkterna och strecken satt sina spår.
Vi bär på våra citattecken, vi bär på våra nummer, vi är iklädda
både frågetecken och utropstecken. Och tankestreck.
Ett och annat kolon, komma, paragraftecken och procent.
Små ord och stora. Stora, skrikiga bokstäver och meningar,
och små, tystlåtna och undangömda bisatser och parenteser.
Dem finns det gott om. Och upprepningar och syftningsfel.
Där finns fula ord och fina skrivna. Där finns överhoppade ord
och underliggande andemeningar. Paragraftecken är viktiga för många.
Där finns glödande ord och sakfel med hänvisningar i själva sidfoten
eller i det marginaliserade ytterområdet, utanför själva mallen.
Där finns hårda ord och vokaler.
Och mjuka ord och konsonanter.
Där är satser och delar och utrop.
Dåtid och framtid. Och nutid. Presens. Och infinitiv. Att vara.
Det här är inte Noas ark - nej, det är mitt liv och mitt livsark.
Orden stör och förklarar, försvårar och gör allt begripligt.
De sköna strecken i vackra och smakfulla ord som vänskap och kärlek,
gemenskap och förlåtelse.
Arket, sidan, är för många helt eller delvis fullklottrad.
Inget utrymme för ny text, nya ord och begrepp,
de får inte plats, de ryms inte, de har rymt.
Till en annan sida.
Och detta som var mitt liv blev en avigsida, inte en rät- eller rättsida.
Eller är det i själva verket så här det är? För oss alla?
Smuts är bra. Det är ett tecken på liv.
Vem kan leva sitt liv utan svarta bläckplumpar, bromsstreck och punkteringar?
lördag 27 februari 2016
fredag 26 februari 2016
torsdag 25 februari 2016
onsdag 24 februari 2016
tisdag 23 februari 2016
Att arbeta är också att leva
Förr arbetade man för det mesta, utom på söndagar (om man inte var bonde eller präst eller läkare). Man gjorde det för att klara av sitt liv. Man måste arbeta för att få pengar till mat, och om man inte arbetade för att få betalningsmedel för att kunna köpa mat, så arbetade man med att framställa maten som man sedan skulle äta. Och gjorde man mycket mat - t.ex. bröd - kunde man sälja till andra behövande i sin omgivning eller på någon marknadsplats. Tala om marknadskrafter!
Industrialismen kom och med den en helt förändrad syn på arbete, arbetstider, arbetsförhållanden, arbetskamrater, jämlikhet i lön och arbetsprestationer. Och: ledighet. När man inte jobbade i industrin var man ledig. Då kunde man ägna sig åt det som man inte - av förklarliga skäl - kunde ägna sig åt de övriga dagarna och timmarna då man var fjättrad vid sina uppgifter på fabriken, i tillverkningen. Ledighet blev ett nytt ord. Det var (och är) den tiden då vi ägnar oss åt det vi själva väljer. Ingen annan står med piskan eller moroten över eller framför oss för att tvinga (påbjuda) oss att arbeta eller locka oss att arbeta mera och mer effektivt, kanske med belöning som följd i form av anställningsförmåner, mer betalt eller en ännu mer tryggad anställning på arbetsplatsen.
Idag är vi så vana vid att det är så här, så vi funderar inte ens över sakernas tillstånd. Det är som vi är vana vid. Arbetsmarknaden är helt förändrad i våra dagar jämfört när t.ex. min pappa var i arbetsför ålder. Hela samhällsstrukturen är omkastad och omvärderad och till ytterlighet förändrad för de allra flesta människor i västvärlden. Annorlunda uttryckt: oss som har valen och möjligheterna omkring oss. Vi talar om arbete och fritid. Det nödvändigt onda och det nödvändigt goda. Olika tider då vi arbetar eller lever. Somliga tänker och känner inte så; de lever även när de är i arbetet. Hur du känner och har det, vet inte jag. Jag har bara reflekterat över detta ibland och hur olika personer värderar sitt arbete, hur de tänker om sitt jobb, hur de väljer att stanna kvar eller söka sig kvar i det arbete de har, hur de finner en mening i sitt arbete. Nu värderar jag inte olika arbeten och arbetsformer, jag reflekterar förbehållslöst och utan tyckanden. Jag radar upp några olika arbeten som kommer upp inom mig just nu och ställer frågorna: hur upplever man sitt arbete: är det meningsfullt? Är det ok för mig att år efter år arbeta med detta? Vad ger mig detta jobb (mer än inkomst så att jag kan betala mat, hyra och kläder)?
Att vara finansanalytiker på en bank. Att städa på en skola. Att sitta i kassan på Citygross eller Willys. Att sälja bilar. Att vara chef för 20 anställda på ett grossistföretag inom el och VVS. Att ha en egen snickarfirma. Att sköta bokföring åt olika företag. Att vara lärare. Att vara rektor och chef för en skola. Att vara präst eller pastor. Att köra sopbil och hämta sopor. Att vara bonde. Att vara administratör i en kommun och diarieföra inkommande handlingar, brev och ärenden. Att vara kyrkvaktmästare. Att vara samtalsterapeut. Att laga och ge service åt bilar. Att vara musiker. Att vara sångare. Att spela teater. Att vara författare. Att vara polis. Att vara brandman. Att köra buss eller taxi. Att vara chef på ett äldreboende. Att vara sjukgymnast. Att vara läkare. Att vara sjuksköterska. Att vara vårdbiträde. Att arbeta med ekonomi i kommun eller landsting. Att vara arkitekt. Att vara programmerare inom telekom-branschen eller IT. Att arbeta med support inom telefonitjänster. Att vara rektor och chef på ett universitet. Att vara professor. Att vara chef och inspiratör för Sweden Rock. Att arbeta med sociala och miljömässiga frågor i företag. Att vara snickare. Att sälja värmepumpar. Att arbeta i butik som säljer kameror, TV och datorer. Att utvinna celler ur blod inom diabetes- och allergiforskningen. Att vara talpedagog. Att vara hörselterapeut. Att vara personlig tränare. Att vara personlig assistent. Att kolla övervakningskameror för parkeringshus. Att blogga. Att vara undersköterska. Att vara jobbcoach. Att vara vallar-expert åt skidlandslaget. Att vara fotograf. Att vara mattant i skolköket. Att vara projektledare. Att vara barnskötare. Att vara lots.
Listan kan göras oändligt lång. Jag funderar: hur hittar alla dessa olika personer och yrkeskategorier sin motivation att arbeta med det de arbetar med? Reflekterar man över det? Det är ju ingen lag på att reflektera över sådant. Hur kommer det sig att inom alla ovan nämnda yrkesgrupper finns människor som är nöjda och har slagit sig till ro med situationen och onöjda personer som hela tiden vill söka sig vidare, söka något annat? Det verkar som om det mer beror på personen i fråga, än om vilken kategori man tillhör på arbetsmarknaden. Många kanske inte har något val, det kan vara så att man inte kan få ett annat eller nytt jobb, och därför förblir där man är. Andra vill kombinera sitt arbete med studier för att “komma vidare” och kanhända förbereda sig för andra sysslor i futurum. Andra “arbetar sig uppåt” och deras mål är att nå så högt det går att komma (förmodligen i termer av kronor och ören, eller inflytande - men de sakerna brukar ju höra ihop).
Vad jag kommer fram till när dessa funderingar kretsar runt i mitt huvud är att det är en stor ynnest om jag kan känna att “arbeta är också att leva”, så att tiden på arbetsplatsen också är ett uttryck för livet jag bär inom mig. Att inte dela upp sin existens i: arbete - meningslöst och fritid - meningsfullt. Att få vara en hel människa, förnöjsam, tacksam, generös, en som smittar av sig av livsglädje och mod.
Industrialismen kom och med den en helt förändrad syn på arbete, arbetstider, arbetsförhållanden, arbetskamrater, jämlikhet i lön och arbetsprestationer. Och: ledighet. När man inte jobbade i industrin var man ledig. Då kunde man ägna sig åt det som man inte - av förklarliga skäl - kunde ägna sig åt de övriga dagarna och timmarna då man var fjättrad vid sina uppgifter på fabriken, i tillverkningen. Ledighet blev ett nytt ord. Det var (och är) den tiden då vi ägnar oss åt det vi själva väljer. Ingen annan står med piskan eller moroten över eller framför oss för att tvinga (påbjuda) oss att arbeta eller locka oss att arbeta mera och mer effektivt, kanske med belöning som följd i form av anställningsförmåner, mer betalt eller en ännu mer tryggad anställning på arbetsplatsen.
Idag är vi så vana vid att det är så här, så vi funderar inte ens över sakernas tillstånd. Det är som vi är vana vid. Arbetsmarknaden är helt förändrad i våra dagar jämfört när t.ex. min pappa var i arbetsför ålder. Hela samhällsstrukturen är omkastad och omvärderad och till ytterlighet förändrad för de allra flesta människor i västvärlden. Annorlunda uttryckt: oss som har valen och möjligheterna omkring oss. Vi talar om arbete och fritid. Det nödvändigt onda och det nödvändigt goda. Olika tider då vi arbetar eller lever. Somliga tänker och känner inte så; de lever även när de är i arbetet. Hur du känner och har det, vet inte jag. Jag har bara reflekterat över detta ibland och hur olika personer värderar sitt arbete, hur de tänker om sitt jobb, hur de väljer att stanna kvar eller söka sig kvar i det arbete de har, hur de finner en mening i sitt arbete. Nu värderar jag inte olika arbeten och arbetsformer, jag reflekterar förbehållslöst och utan tyckanden. Jag radar upp några olika arbeten som kommer upp inom mig just nu och ställer frågorna: hur upplever man sitt arbete: är det meningsfullt? Är det ok för mig att år efter år arbeta med detta? Vad ger mig detta jobb (mer än inkomst så att jag kan betala mat, hyra och kläder)?
Att vara finansanalytiker på en bank. Att städa på en skola. Att sitta i kassan på Citygross eller Willys. Att sälja bilar. Att vara chef för 20 anställda på ett grossistföretag inom el och VVS. Att ha en egen snickarfirma. Att sköta bokföring åt olika företag. Att vara lärare. Att vara rektor och chef för en skola. Att vara präst eller pastor. Att köra sopbil och hämta sopor. Att vara bonde. Att vara administratör i en kommun och diarieföra inkommande handlingar, brev och ärenden. Att vara kyrkvaktmästare. Att vara samtalsterapeut. Att laga och ge service åt bilar. Att vara musiker. Att vara sångare. Att spela teater. Att vara författare. Att vara polis. Att vara brandman. Att köra buss eller taxi. Att vara chef på ett äldreboende. Att vara sjukgymnast. Att vara läkare. Att vara sjuksköterska. Att vara vårdbiträde. Att arbeta med ekonomi i kommun eller landsting. Att vara arkitekt. Att vara programmerare inom telekom-branschen eller IT. Att arbeta med support inom telefonitjänster. Att vara rektor och chef på ett universitet. Att vara professor. Att vara chef och inspiratör för Sweden Rock. Att arbeta med sociala och miljömässiga frågor i företag. Att vara snickare. Att sälja värmepumpar. Att arbeta i butik som säljer kameror, TV och datorer. Att utvinna celler ur blod inom diabetes- och allergiforskningen. Att vara talpedagog. Att vara hörselterapeut. Att vara personlig tränare. Att vara personlig assistent. Att kolla övervakningskameror för parkeringshus. Att blogga. Att vara undersköterska. Att vara jobbcoach. Att vara vallar-expert åt skidlandslaget. Att vara fotograf. Att vara mattant i skolköket. Att vara projektledare. Att vara barnskötare. Att vara lots.
Listan kan göras oändligt lång. Jag funderar: hur hittar alla dessa olika personer och yrkeskategorier sin motivation att arbeta med det de arbetar med? Reflekterar man över det? Det är ju ingen lag på att reflektera över sådant. Hur kommer det sig att inom alla ovan nämnda yrkesgrupper finns människor som är nöjda och har slagit sig till ro med situationen och onöjda personer som hela tiden vill söka sig vidare, söka något annat? Det verkar som om det mer beror på personen i fråga, än om vilken kategori man tillhör på arbetsmarknaden. Många kanske inte har något val, det kan vara så att man inte kan få ett annat eller nytt jobb, och därför förblir där man är. Andra vill kombinera sitt arbete med studier för att “komma vidare” och kanhända förbereda sig för andra sysslor i futurum. Andra “arbetar sig uppåt” och deras mål är att nå så högt det går att komma (förmodligen i termer av kronor och ören, eller inflytande - men de sakerna brukar ju höra ihop).
Vad jag kommer fram till när dessa funderingar kretsar runt i mitt huvud är att det är en stor ynnest om jag kan känna att “arbeta är också att leva”, så att tiden på arbetsplatsen också är ett uttryck för livet jag bär inom mig. Att inte dela upp sin existens i: arbete - meningslöst och fritid - meningsfullt. Att få vara en hel människa, förnöjsam, tacksam, generös, en som smittar av sig av livsglädje och mod.
måndag 22 februari 2016
söndag 21 februari 2016
Tjäll
Tjäll är ett ålderdomligt och poetiskt ord för hydda eller enkel boning.
Etymologi (dvs. ordets historia enligt Wiktionary):
Av fornsvenska tiæld, av fornnordiska tjald, av urgermanska teldan, varifrån även tält (via lågtyska) härstammar. Den äldre betydelsen "tält" var levande inpå 1800-talet. Jämför även danska tjæld, norska tjeld, tyska Zelt och engelska tilt.
Ordet kan förekomma i sångtexter av lite äldre karaktär och sjungs ut, kanske utan att så många egentligen har en aning om vad det är man sjunger. "Hemmets lugna tjäll".
Det är inte helt ovanligt att det kommer som ett nödvändigt rim till kväll. Och varför inte till snäll? Ord som rimmar på tjäll, som kan vara användbara i en sång: ställ, smäll, snäll, kväll, ikväll, parallell, pastell, kjell, brel, naturell, castell, ställ, very well, Wilhelm Tell m.fl.
Aftonpsalm:
Låt mig spänna bönens vinge;
himlen är så hög ikväll.
Friden svävar över jorden,
viskande vid varje tjäll.
(Pelle Näver, 1897-1986)
>>Läs mer om Josef Högstedt, alias Pelle Näver
Etymologi (dvs. ordets historia enligt Wiktionary):
Av fornsvenska tiæld, av fornnordiska tjald, av urgermanska teldan, varifrån även tält (via lågtyska) härstammar. Den äldre betydelsen "tält" var levande inpå 1800-talet. Jämför även danska tjæld, norska tjeld, tyska Zelt och engelska tilt.
Ordet kan förekomma i sångtexter av lite äldre karaktär och sjungs ut, kanske utan att så många egentligen har en aning om vad det är man sjunger. "Hemmets lugna tjäll".
Det är inte helt ovanligt att det kommer som ett nödvändigt rim till kväll. Och varför inte till snäll? Ord som rimmar på tjäll, som kan vara användbara i en sång: ställ, smäll, snäll, kväll, ikväll, parallell, pastell, kjell, brel, naturell, castell, ställ, very well, Wilhelm Tell m.fl.
 |
| Pelle Nävers skrivarstuga i Stenberga. Hans lugna tjäll. |
Låt mig spänna bönens vinge;
himlen är så hög ikväll.
Friden svävar över jorden,
viskande vid varje tjäll.
(Pelle Näver, 1897-1986)
>>Läs mer om Josef Högstedt, alias Pelle Näver
lördag 20 februari 2016
Rök utan eld
Ett försök till HDR-bild och förstärkt färgmättnad kan ge de mest trolska effekter...
Och här utan effekter:
torsdag 18 februari 2016
Tänkbart
 |
| Boken finns också på adlibris.se: |
Texter och bilder är tänkta att ge näring åt dina egna tankar om livet och tillvaron. Inga färdiga svar levereras - de finns inom dig själv. Jag är din medvandrare och vill dela med mig av det som finns inom mig.
Hör av dig om du är intresserad av den.
Boken har 103 sidor och A5-format (15x21 cm).
Välkommen att maila till mig:
bjornolof777@gmail.com
Ur boken:
Svanmärkt eller kravmärkt? Det är frågan.
onsdag 17 februari 2016
Snigelfart och snigelhus
Denna morgon ser jag en stund på bilden som föreställer en snigel som har huset med sig. Bilden andas långsamhet, trygghet. ljus och någon sorts tillit. Jag vaknade i morse och när jag gjorde mig i ordning, ramlade tankar och känslor över mig inför en myckenhet av aktiviteter och engagemang. Det mesta självpåtaget. En del tillhör jobbet. Jag var oförmögen att ställa diagnos om det är för mycket eller inte. Det beror på många faktorer. När tankarna rusade omkring, innan kroppen och själen i morgondvalan hunnit ifatt varandra, fastnade min blick och min djupast liggande känsla, på bilden som föreställer snigeln. Och känslan dröjer sig kvar även nu. Ljuset, känselspröten, den transparenta kroppen, det randiga och runda huset på ryggen, den korta sträckan snigeln tillryggalägger på en timme, den skrovliga ytan, de svarta och grå partierna i bilden, och morgondaggen som fortfarande inte hunnit torka bort - allt sammantaget inger mig en känsla av lugn och frid och förtröstan. Det är så här livet är och kan få vara: ljus och mörker, lite morgondagg, genomskinlighet, känselspröten utfällda, på väg framåt; och: huset, hemvisten, tryggheten är med hela tiden. När som helst kan den lilla oansenliga snigeln välja bort larmet runt omkring och dra sig tillbaka in i sitt hus. Att komma till sig själv. Finna sin trygghet. Bo i lugnet. Befinna sig hemma - hela tiden.
Tack du lilla snigel - du är ingen mördarsnigel; nej, du uppmuntrar till liv och trygghet! Tack för vad du ger mig denna dag. Din existens innebär hopp och ro och känslan av att komma hem.
tisdag 16 februari 2016
måndag 15 februari 2016
Bortom och hitom
Engelska: beyond (bortom)
Grekiska: hyperballo (eg. ”att kasta längre bort”)
Att tänka bortom de vanliga mallarna och gränserna. Att tänka bortom de vanliga begränsningarna och förutfattade meningarna. Att se längre. Att se större. Att se mera. Att se annat. Att kasta längre. Att kasta sig längre ut. Att få perspektiv och horisont.
Att ”liksom se den Osynliga”, som en känd person i Boken gjorde. Att upptäcka något som övergår mitt förstånd, liksom det sägs om Kristi kärlek. Att uppleva att något som jag inte trodde var möjligt faktiskt är det, för att det finns Någon som ”kallar på ting som inte finns, likasom om de funnes”.
Bortom det som ögat har eller kan se. Bortom det som örat har hört eller kan höra. ”Det inget öra har hört och vad inget öga har sett, det har Gud berett åt dem som älskar honom”.
Att få öppnade ögon och se vad som andra inte ser. Han (med stort ”H”) såg en värdig människosjäl där andra inte såg annat än en eländig tullindrivare och bedragare. Han såg en ärlig människa bakom orden: ”jag tror, hjälp min otro”. Han såg en pålitlig, bergfast personlighet i en människa som var lynnig i humöret, led av kraftiga känslosvängningar, använde överord om sig själv och nedlåtande tyckanden om andra. Han kallade en människodräpare som flydde ut i vildmarken och tillbringade 40 år där för att valla får och fick mogna på insidan, Han visste att David var en ”människa efter Guds hjärta” trots svek, stort svek, elakhet, själviskhet och en enorm skuldbörda, så höll Han honom i sin hand som en Mästare håller i och hanterar ett instrument och lockade fram de allra skönaste toner, han tog sig an förföljaren och gjorde honom till den främste av efterföljare, ja, t.o.m. till en av historiens mest lästa författare. Persongalleriet är fascinerande att betänka och betrakta.
Alla dessa personer visar på begreppet Bortom. Bortom det mänskliga. Bortom det omöjliga. Bortom det oväsentliga, bortom det hopplösa, bortom det skuldsatta, bortom ångesten och bortglömdheten. Bortom.
Och han som finns bortom, har kommit oss nära, hitom. Hitom det gudomliga skranket. Hitom den överväldigande strålglansen som lyser hitåt från solen. Hitom det som besjungs i orden ”bortom gyllne sol”, har Han kommit nära. Nära oss trots tvivel, trots fiendskap, upproriskhet, frågor, fördomar, misslyckade representanter för hans rike – nära oss. Nära oss i livet och i döden, nära oss i vardagen och på helgdagen.
Bortom och hitom. Vilka sköna ord. Tack.
Grekiska: hyperballo (eg. ”att kasta längre bort”)
Att tänka bortom de vanliga mallarna och gränserna. Att tänka bortom de vanliga begränsningarna och förutfattade meningarna. Att se längre. Att se större. Att se mera. Att se annat. Att kasta längre. Att kasta sig längre ut. Att få perspektiv och horisont.
Att ”liksom se den Osynliga”, som en känd person i Boken gjorde. Att upptäcka något som övergår mitt förstånd, liksom det sägs om Kristi kärlek. Att uppleva att något som jag inte trodde var möjligt faktiskt är det, för att det finns Någon som ”kallar på ting som inte finns, likasom om de funnes”.
Bortom det som ögat har eller kan se. Bortom det som örat har hört eller kan höra. ”Det inget öra har hört och vad inget öga har sett, det har Gud berett åt dem som älskar honom”.
Att få öppnade ögon och se vad som andra inte ser. Han (med stort ”H”) såg en värdig människosjäl där andra inte såg annat än en eländig tullindrivare och bedragare. Han såg en ärlig människa bakom orden: ”jag tror, hjälp min otro”. Han såg en pålitlig, bergfast personlighet i en människa som var lynnig i humöret, led av kraftiga känslosvängningar, använde överord om sig själv och nedlåtande tyckanden om andra. Han kallade en människodräpare som flydde ut i vildmarken och tillbringade 40 år där för att valla får och fick mogna på insidan, Han visste att David var en ”människa efter Guds hjärta” trots svek, stort svek, elakhet, själviskhet och en enorm skuldbörda, så höll Han honom i sin hand som en Mästare håller i och hanterar ett instrument och lockade fram de allra skönaste toner, han tog sig an förföljaren och gjorde honom till den främste av efterföljare, ja, t.o.m. till en av historiens mest lästa författare. Persongalleriet är fascinerande att betänka och betrakta.Alla dessa personer visar på begreppet Bortom. Bortom det mänskliga. Bortom det omöjliga. Bortom det oväsentliga, bortom det hopplösa, bortom det skuldsatta, bortom ångesten och bortglömdheten. Bortom.
Och han som finns bortom, har kommit oss nära, hitom. Hitom det gudomliga skranket. Hitom den överväldigande strålglansen som lyser hitåt från solen. Hitom det som besjungs i orden ”bortom gyllne sol”, har Han kommit nära. Nära oss trots tvivel, trots fiendskap, upproriskhet, frågor, fördomar, misslyckade representanter för hans rike – nära oss. Nära oss i livet och i döden, nära oss i vardagen och på helgdagen.
Bortom och hitom. Vilka sköna ord. Tack.
söndag 14 februari 2016
lördag 13 februari 2016
fredag 12 februari 2016
Smaka på orden
Morgonrodnad, dagbräckning, gryningsljus - vackra ord och en verklighet,
som målar dagen i sköna färger.
som målar dagen i sköna färger.
En vacker morgon på platsen där jag bor.
torsdag 11 februari 2016
onsdag 10 februari 2016
Safer Internet Day
Igår, den 9 februari, var det Safer Internet day – en dag för att uppmärksamma barns och ungas internetanvändning. Safer Internet Day är en årligen återkommande dag för att uppmärksamma barns och ungas internetanvändning. Den firas i över hundra länder runt om i världen.Temat för 2016 är ”Play your part for a better internet.” Safer Internet Day är ett initiativ av det europeiska nätverket Insafe där Statens medieråd och Bris ingår. Tillsammans representerar vi Sverige och driver ett Safer Internet Centre med finansiellt stöd från EU:s Connecting Europe Facility – för en säkrare användning av internet bland barn och unga.
>>Läs mer om detta!
tisdag 9 februari 2016
Soluppgång
”Jag tror på kristendomen som jag tror på soluppgången; inte för att jag ser den, utan för att jag på grund av den ser allt annat.”
"I believe in Christianity as I believe in the sunrise; not because I see it, but because by it I see everything else."
(CS Lewis)
"I believe in Christianity as I believe in the sunrise; not because I see it, but because by it I see everything else."
(CS Lewis)
måndag 8 februari 2016
Tankar om diktning
Ord i en dikt eller annan text har många bottnar. Egentligen inget konstigt eller ovanligt. Vad i livet har inte flera eller t.o.m. många bottnar? Människan är mångbottnad, vi har kropp, själ och ande, naturen är mångbottnad: där finns ekosystemet, havet, den konkreta stenen, grenen, kotten och roten, omgiven av mossa, lav och ormbuskar. Hela processen från födelse, liv och död - och sen en upprepning i all oändlighet. Naturens väsen är ytterligare en dimension eller botten vi kan tala mycket och länge om. Den ena är ytterligt konkret medan den andra är osynlig (om man inte stannar upp och tar in den). En text har också många bottnar.
Denna text t.ex. kan säkert tolkas på många sätt, innebära ett antal olika saker, betyda olika för olika personer som läser den; en del tar in den och tänker vidare, andra läser den bara rakt av och upplever ingenting alls. Det är både tjusningen och svårigheten. För en person som jobbar med konkreta ting, inom t.ex. tillverkningsindustrin eller med siffror, är tillvaron väldigt svart och vit, konkret, påtaglig och det finns inte så mycket utrymme för tolkningar (åtminstone under den tid man måste ägna sig åt sina jobbsysslor).
För andra, som jobbar med abstrakta ting - människor, kultur, andlighet, politik, etc., är livet väldigt annorlunda. Kanske styr vår förmåga och vilja att uppleva livet på dessa olika sätt, vårt val av yrke och inriktning? Jag lägger ingen värdering i detta, utan resonerar öppet om olikheter som vi alla märkt av inom oss själva eller i vår omgivning. Det kan t.o.m. variera även om man jobbar inom vården. Någon är helt och konkret inriktad på benbrottet och dess konkreta och fysiska konsekvenser, operation, sårläkning, rehabilitering och fysisk träning. Andra inom samma bransch kan jag tänka mig tänker mera runt omkring och fokuserar på andra dimensioner när den värsta smärtan lagt sig och skalpellen lagts bort för kokning.
Om dessa två olika personer, med de olika perspektiven, läser en och samma text, vad händer då? Vi förstår att det kan bli krockar. Rejäla krockar. Sånt är livet.
Denna text t.ex. kan säkert tolkas på många sätt, innebära ett antal olika saker, betyda olika för olika personer som läser den; en del tar in den och tänker vidare, andra läser den bara rakt av och upplever ingenting alls. Det är både tjusningen och svårigheten. För en person som jobbar med konkreta ting, inom t.ex. tillverkningsindustrin eller med siffror, är tillvaron väldigt svart och vit, konkret, påtaglig och det finns inte så mycket utrymme för tolkningar (åtminstone under den tid man måste ägna sig åt sina jobbsysslor).
För andra, som jobbar med abstrakta ting - människor, kultur, andlighet, politik, etc., är livet väldigt annorlunda. Kanske styr vår förmåga och vilja att uppleva livet på dessa olika sätt, vårt val av yrke och inriktning? Jag lägger ingen värdering i detta, utan resonerar öppet om olikheter som vi alla märkt av inom oss själva eller i vår omgivning. Det kan t.o.m. variera även om man jobbar inom vården. Någon är helt och konkret inriktad på benbrottet och dess konkreta och fysiska konsekvenser, operation, sårläkning, rehabilitering och fysisk träning. Andra inom samma bransch kan jag tänka mig tänker mera runt omkring och fokuserar på andra dimensioner när den värsta smärtan lagt sig och skalpellen lagts bort för kokning.Om dessa två olika personer, med de olika perspektiven, läser en och samma text, vad händer då? Vi förstår att det kan bli krockar. Rejäla krockar. Sånt är livet.
fredag 5 februari 2016
torsdag 4 februari 2016
10 annorlunda budord
Hittade denna på nätet, rätt så festligt och tänkvärt hur barnen reflekterar...
onsdag 3 februari 2016
Vinterljus
För någon vecka sedan såg det ut så här, kallt och gnistrande.
Men ändock inte som i Vuoggatjålme för 50 år och en dag sen, - 52,6 grader!
tisdag 2 februari 2016
måndag 1 februari 2016
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)