Att vara hockey-fan

I dagens nummer av lokaltidningen fanns en handbok för fans till ortens ishockeylag. Laget har haft stora framgångar den senaste tiden och leder högsta ligan i skrivande stund. Det är jubel, inspiration och glädje bland hockeyfansen. I eftermiddag är det match mot en svår konkurrent från västkusten. På Blekingedagen, 2 november, en dag som handlade om Digitaliseringen av vår samtid och omvärld, lyftes lagets framgångar fram inledningsvis, inför de ca 200 deltagarna från hela länet, från företag, högskola, kommun, landsting och Region Blekinge. Framgångarna för laget genererar stor glädje och energi till hela vårt samhälle.

I tidningen idag framträdde en man som kallas för “rektorn” och han gav några glimtar ur en tänkt handbok för hur man kan (eller bör) framleva sitt liv som fan till laget, särskilt i samband med matcherna. Rubriken löd: Så blir du en förstklassig supporter. De områden som nämns i handboken handlar om: klädsel, placering på läktaren, punktlighet, sjung, klappa och skrik, och Intro.

Man ska helst vara klädd i orange, vilket är lagets mest framträdande färg i färgskalan. Man ska absolut inte ha tingsrydsgrönt, det är färgen som ett annat lag (dock inte i SHL) har på sina tröjor och byxor. Om man klär sig fel, skickar man signaler om något som upplevs som felaktigt. När laget kommer in på isen,  ska man som ett sant fan, resa sig upp och sjunga och jubla tillsammans med de andra fansen. När någon i det egna laget blir utvisad, ska man låta så mycket man kan och “hålla låda” och ge så mycket olika ljud ifrån sig, för att på så vis påverka domaren i sin utövning. “Domaren är ju bara människa, och alltså inte opåverkbar”, säger rektorn. Man ska dock hålla sig inom vissa gränser i vad man säger (eller skriker).  Man ska komma in och sätta sig i tid efter pauserna innan spelet har börjat, så att man inte stör de andra fansen genom att drälla in sent så att alla måste resa sig och att de på så vis kan missa viktiga och avgörande sekunder av matchen, kanske t.o.m. missar att få se Målet. Man ska naturligtvis sätta sig bland de övriga fansen för att förstärka gruppen och gruppdynamiken. Det s.k. Apberget, med en särskilt dedikerad hejaklacksledare, är det som gäller för ett sant fan.

Stämningen ska vara så hög i arenan, att de som sitter hemma och häckar och ser matchen på TV, ska känna ett sådant sug efter att få vara på plats nästa gång, att de inte kan låta bli att köpa säsongskortet och komma och bli ett med hela gänget av fans. På plats. Och med handboken klart i minne. Och få uppleva verkligheten på plats.

Oj, tänkte jag. Är det ett skämt? Men idag är det inte 1 april. Och jag som ville gå på en match, bara för att jag tycker att hockey är kul och en spännande och en fartfylld upplevelse. Det stod i artikeln idag att man kan alltid klä sig i svart, det är liksom ok, om man inte har en halsduk e.dyl. i rätt kulört. Det känns som en tröst, en öppning. Men det måste väl vara ok med mörkblått också? Eller? Eller brunt? Jag fick en dålig känsla när jag läste artikeln och fick konstiga vibbar om andra sammanhang där man måste se ut på ett visst sätt, säga vissa “korrekta” saker, låta på ett speciellt vis, resa sig på en given signal, vara ett med hela gruppen för att platsa i sammanhanget. Nästan lite “sekteristiskt”. Kanske har jag fel. Men när det står i tidningen, två hela sidor, om “hur man blir ett sant fan”, då måste det väl ligga något i det?

Är det sant som någon sagt: Sekten är värst?

Men hockey är fortfarande spännande. Heja laget!!!! Jag känner mig som en lågmäld, inte så högt skrikande representant för de “andra” som gillar hockey, men inte vill lägga pengar och energi på all formalia enligt handboken. Räknas inte vi som sanna hockeyälskare och hockeyfans?