DNA

Plötsligt, i ett ögonblick av insikt mitt en samling med en samtalsgrupp vilken samlas under temat Att våga stanna,  och under ett samtal om bönen Fader Vår, eller i modernare språkdräkt: Vår Fader; kom det för mig, eller snarare till mig vad den bönen är. Den uttalades första gången av Jesus efter en begäran av hans lärjungar att de ville att han skulle lära dem att bedja. Och då lär han dem orden som många av oss känner sedan barnsben. Ibland säger vi orden utan att tänka eller reflektera, ibland kommer de från hjärtat. Någon sa, i slutet av en gudstjänst: låt oss läsa Fader Vår, men någon protesterade en smula och sa istället: låt oss be Fader Vår. Ett litet ord som skiljer, men en stor skillnad i hur man ger sig hän i orden, i bönen.

Det som sker i början av bönen är spännande. Inledningen slår an en ton av naturlighet och närhet. Gud är vår, min, Fader. Han kommer direkt väldigt nära mig. Jag tilltalar någon som är min Fader, min pappa, någon som älskar mig och bryr sig om mig. Jag skrev inledningsvis att jag plötsligt kom till någon form av insikt om vad bönen Fader Vår är. Varje fras, varje rad, varje stycke, upptäckte vi i gruppen, hängde samman, hörde ihop, var sammankopplade. Inga åtskilda fragment om en avlägsen herre någonstans långt bort, nej - alltsammans levde ihop och finns sida vid sida i naturlig och sund symbios. Som en DNA-spiral. En hel räcka med olika ämnen och delar, som ändå hör samman. DNA.

Förkortningen  DNA kan betyda Det Naturliga Anslaget, Den Naturliga Avsikten, Det Naturliga Ansiktet. Det stod klart för mig i all sin enkelhet och genialitet och exakthet och storslagenhet och osynlighet.
Det som träder fram för mig i orden, i bönen, är ett Ansikte med utstrålning. Utstrålning som präglas av omsorg, omtanke, värdighet, värme, beskydd, helighet, storhet, beständighet, evighet och kärlek. Det är som att bönen Han lärde oss visar på olika sidor av Faderns ansikte. Precis som våra ansikten från olika vinklar och håll kan tyckas vara osammanhängande, eller inte i första läget inte passa ihop eller i olika delar vara varandras motsatser, så presenterar bönen Faderns ansikte utifrån olika aspekter och hur vi kan se Honom i olika situationer och lägen i vår tillvaro och verklighet.

Guds DNA. Det Naturliga Ansiktet. Det naturligaste som finns. Har alltid funnits, långt innan jag hade ett eget ansikte eller ens sett någon annans. Och i bönen får jag se in i detta ansikte, se in i dessa ögon, höra orden som kommer ur hans mun, se och känna utstrålningen som värmer. Det Naturliga Ansiktet. DNA. Och det hela började när Han kom nära oss i form av ett nyfött barn. Den natten Jesus föddes i Betlehem och Maria och Josef, och herdarna från öde trakter, och vise män från Österns länder, fick se Hans ögon, då visste de hur Gud är, vad Gud är, hans oskuldsfulla ögon vittnar om det, de viskar: “jag är dig nära, jag vill dig väl, jag är hos dig så länge du vill att jag ska vara hos dig, i tider av gråt eller perioder av oupphörlig glädje, jag Är nära hela tiden.”

Tack för Ditt ansikte. Och tack att du låter det “lysa över oss och att du är oss nådig”.