Man brukar säga att den rädde,darrar som ett asplöv.
Men en vän sa idag att när asplöven
darrar i vinden, susar eller sjunger de på ett speciellt sätt.
Och där vi var, stannade jag upp och lyssnade en stund.
Det stämde. Frekvensen i susandet, sjungandet, stämde med asplövens rörelsemönster.
Vinden tog tag ordentligt i alla träden runt omkring oss och de vajade av och an.
Grenar och kvistar var följsamma i vindriktningen, ingen bröts.
Alla rörde sig. Bladen fladdrade.
Men asplöven fladdrade inte, de darrade på sitt speciella sätt. Utan av vara rädda.
De sjöng så fint, så speciellt, med en lätt darrning på rösten.
Som när någon vill sjunga, men kanske inte riktigt vågar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar