Att få rum

Sitter i ett rum som håller på att iordningställas. Ett läkrum, inte ett lekrum som de som driver lite med mig kallar det. Ett rum för läsning, stillhet, musiklyssnande, musik- och sångutövande, ett rum för bilder och betraktande av bilder och tankar, egna och andras. Att själen får rum och att hjärtat genomsyrar allt. Det känns viktigt och avgörande att ha sådana rum. Och detta rum är just ett sådant rum för mig. Det är också ett rum för skrivande och eftertanke. Horisont och perspektiv. Glädje och sorg, allvar och skämt, skratt och gråt. Allt får plats. Allt måste få finnas. Precis som det är i livet. Allt detta finns. Ibland på samma gång, andra gånger kommer de efter varandra. Eller före.

Rummet andas kreativitet, öppenhet, inspiration, symbolerna står för någonting, inget är ditslängt bara för att det bara ska vara så, det finns där av en särskild anledning. Vem som helst kan få vara här, det är ok om någon vill bara vara i stillhet en stund. Därför vill jag inte ha en TV här inne, den skulle förta något av tanken med rummet. Rummet blir aldrig färdigt, precis som mitt liv.

MTV-generationen göre sig icke besvär. För någon är kanhända rummet ett tråkigt rum, och må det så vara. Jag kan förstå om någon känner så. Speciellt om man är inställd på att det måste hända något hela tiden. Här får tiden lov att stå still. Tiden kan för en stund få stå tillbaka, den återkommer nog med stor sannolikhet utan att jag behöver ropa på den, behöver inte leta upp den, behöver inte gräva upp den heller, den väntar bortom nästa krök, bakom nästa telefonsamtal, efter nästa sväng på livsvägen.

Och på tal om livsvägar och andra vägar, om krökar och  stillhet och rörelse i skön kombination, får rummet hysa naturens färger och skiftningar, ljuskäglor och skuggor, törne, tistel, vitsippor, en bäck som forsar, fylld av liv och en stad i rörelse där allt och alla som vill söker sig uppåt mot det Heliga hjärtat - Sacré-Cœur.

Att få rum, helt enkelt.