Den lilla bäcken följer sin egen väg. Den ringlar sig fram genom landskapet som en smidig orm, liksom glider fram. Vissa sträckor ser man att vattnet rör sig i riktning mot havet, andra sträckor ser det ut som stillestånd. När marken lutar en smula, hör man bäckens vatten, annars är vattnet helt tyst, några ljud behövs inte. Livet liknar bäcken. Ibland känns det som att det rör på sig, andra dagar ser det - ytligt sett - ut som att allt står stilla. Men det gör det inte. Under ytan rör det sig. Vissa perioder hör man av det inre, det under ytan, och andra perioder är det bara tyst, skönt tyst, ibland jobbigt tyst. Det måste få vara så.
Tala har sin tid, tiga har sin tid. (Pred. 3:7)
Hur liten bäcken än är, rör den sig mot havet. Hur stor än bäcken blir, om den övergår till att bli en å, en älv, en fjord eller en flod - spelar ingen roll, alla rör sig i en viss riktning: mot havet. I vissa fall kan slutmålet vara en insjö. Oavsett vad som händer i världen och i våra samhällen, finns bäcken där och bara gör det den gör: lever och verkar. Den bidrar till liv och att naturen fortsätter att finnas.
Med tanke på bäckens vatten kan vi även associera till mer metafysiska ting: inspirationens källflöden, det eviga livets vatten, idétorka vs. idéflöden, att det flödar av lycka på insidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar