Möte med naturen (1): Skogsvägen

Går långsamt vägen fram, skog på båda sidor om gruset. Vajande granar och susande tallar, ekar och björkar som gungar stilla i vinden. Nästan obefintlig blåser den genom mitt hår, bara bakifrån, liksom smygande, viskande i sommarkvällen. Inga myggor, en och annan fluga, annars lugnt. Några vackra, blankpolerade skalbaggar på vägen mumsar på en kopparorm som ligger död och tillplattad. Säkert har en bil lyckats köra över den och lämnat den åt sitt öde. Jag räknar till åtminstone 12 skalbaggar som är samlade till festmåltid en fredagskväll i skogen. Ekorren korsar min väg, ett par duvor flaxar oroligt iväg när jag råkar komma för nära. Blåmesar och gråsparvar sirrar omkring i luften omkring mig. 

Jag korsar den obevakade järnvägsrälsen. Öresundståget dundrar fram här en gång i timmen, åt endera hållet. En hund skäller i fjärran, och en skata skränar en bit bort längs vägen. Tallarna reser sig spikraka i ryggen mot den lite disiga, men blå himlen. De är kvarlämnade efter att skogsmaskinen gjort sitt. Det som för ett halvår sedan såg ut som ett tråkigt kalhygge, börjar ordna till sig och allting verkar lägga sig tillrätta på båda sidor om vägen där jag går. Det finns en förunderlig förmåga nedlagd i naturen; att läka sig själv, att återhämta sig, att andas ut och att andas in. Att bara få finnas, sida vid sida om alla andra arter och sorter och rörelser och ljud. Det är läkande att få vistas här. Att få känna tillit istället för rädsla. Att få vila i försynen och skapelsens famn. Jag andas lätt och naturligt, blir varm men mår skönt. Jag trivs i skogen. Havet i all ära, men jag dras till skogen, till bäcken, till den lilla sjön. Jag tror att det är min hemvist, mer än havet. En övergiven Volvo V70 står utmed vägen där jag går, grå till färgen. 

När jag återkommit till min bil, känner jag mig ny på insidan. Jag har mött något läkande, något uppiggande, något viktigt och lika naturligt som luften vi inandas. En varm och inbjudande sida av livet. Och överlåtelsen till livet. Det känns så viktigt och jag tror: avgörande för mitt liv nu och framåt. Jag vill vila i tilliten till Dig som skapat mig och allt det sköna som finns.