Visste du detta (79)? Rachel Carson

Rachel Louise Carson, född 27 maj 1907 i Springdale i Allegheny County, Pennsylvania, död 14 april 1964 i Silver Spring, Maryland, var en amerikansk författare och marinbiolog, trots att hon som barn aldrig hade sett havet. Hennes mest kända verk är Tyst vår (1962), som kretsade kring det hot miljögifter innebar för djur och natur. (om bl.a giftet DDT)

Patrik Svensson beskriver Rachel  Carson i sin bok Den lodande människan med dessa ord: 

När hon forskade inom biologi, trodde hon att konsekvensen skulle bli att hon var tvungen att överge sina planer på att bli (vara) författare, men hon insåg ganska snart att biologin "gav henne något att skriva om". Hon förblev vid båda passionerna och förenade dem. 

En berättelse om henne visar tydligt när insikten drabbade henne, och det var under en vandring längs stranden i Massachusets Atlantkust, i det sydvästra hörnet av Cape Cod Bay där pilgrimerna på Mayflower drygt 300 år tidigare hade landstigit, då hon för allra första gången kom i närkontakt med havet. En regnig sensommardag klev hon ut på den steniga stranden och gick vågorna och vinden till mötes. Senare skulle hon beskriva det som en överväldigande upplevelse, något som rörde henne på ett sinnligt och känslomässigt plan snarare än ett intellektuellt. Allt hon kunde komma sig för att jämföra det med var musik. Det ständiga bruset från bränningarna, svällningarna och stegringarna i den synkoperade rytmen. Det kändes som Beethoven! Upplevelsen var för henne musikalisk. [...] 

Den där okuvliga nyfikenheten, viljan att möta och förstå allt det okända och oupptäckta som havet gömmer, hos Rachel Carson skulle den komma att inrama hela hennes liv. [.. .] Hon drogs till havet också för dess väldighet. För att allt dras till denna storhet. För att det är en Om plats där man tillåts vara liten och obetydlig. [...] Om fakta är de frön som ska leda till kunskap och empati, då är förundran den mylla de behöver för att växa. För ett barn, skrev hon i essän "The sense of wonder" är det "inte hälften så viktigt att veta som att känna.... Men när hon talade om havet och om naturen så var det med ett tilltal som vore dt hennes hem och familj. En plats där hon tilläts vara sig själv, där hon kände sig trygg och naturlig. Kanske fann hon i naturen ett substitut för mänsklig kontakt. Hon kallade som barn fåglarna och fiskarna för sina vänner. Som vuxen talade hon om sitt band till havet som något i grunden känslomässigt. En instinktiv gemenskap som alltid hade funnits där och alltid skulle finnas kvar.