Ett liv mitt i universum

Bild från pixabay.com

Han sade inget medan de gick över gården. Han bara gick. Reacher höll jämna steg och såg rakt fram, på kvällshimlen i öster. Den var väldig och svart och stjärnbeströdd. Med undantag för dunkelt upplysta fönster i några av familjen Greers byggnader, var det becksvart överallt. Det fick stjärnorna att avteckna sig i skarp kontrast, otroligt små och talrika nålstyng av ljus som likt stoftmoln virvlade bakåt genom miljarder kubikkilometer rymd. Reacher tyckte om att blicka ut i universum. Han tyckte om att tänka på universum. Det gav perspektiv. Han var bara ett ynka, obetydligt stoftkorn som flammat till liv en kort sekund mitt i intet. Vad spelade egentligen någon roll?

(ur boken Hetta, huvudperson Jack Reacher, skriven av Lee Child)

När jag läser dessa ord, kommer osökt Psaltarens ord till mig (Ps. 8 och Jer. 29:11):

Herre, vår Herre,
hur härligt är inte ditt namn
över hela jorden,
du som satt ditt majestät
på himlen!

Av barns och spädbarns mun
har du berett en makt
för dina fienders skull,
för att förgöra fiende och hämnare.

När jag ser din himmel,
dina fingrars verk,
månen och stjärnorna
som du har skapat –
vad är då en människa
att du tänker på henne,
en människoson
att du tar hand om honom?

En liten tid lät du honom
vara lägre än Gud,
med ära och härlighet
krönte du honom.

Du satte honom att härska
över dina händers verk,
allt lade du under hans fötter:
alla får och oxar
liksom vildmarkens djur,
himlens fåglar och havets fiskar,
de som vandrar havens vägar.

Herre, vår Herre,
hur härligt är inte ditt namn
över hela jorden!

.......................................

Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.