Författare som läser högt

Ibland ägnade sig de här stora amerikanska författarna åt dramatiska uppläsningar av sina egna verk. Det var pretentiöst, tröttsamt självcentrerat skräp på en prosa som bäst kunde beskrivas som ”Titta på mig! Snälla titta på mig!” Det här sa jag naturligtvis inte högt. När de läste satt jag där med mitt allra bästa engagerade uttryck fruset i ansiktet och nickade regelbundet för att verka klok och fängslad men också för att jag inte skulle somna. 

En man som hette Lars kämpade med en sexhundra sidor tjock bok, ett slags poem, om Hitlers sista dagar i bunkern skrivet ur det fiktiva perspektivet från Eva Brauns hund. Hans första uppläsning bestod av tio minuters skällande.

”Det lägger en grund för stämningen”, förklarade han och det hade han nog rätt i eftersom den stämning som infann sig borde ha lett till att någon gav honom en smäll på käften.

(citat ur boken: 6 år, skriven av Harlan Coben)